den ljuva indiepopen har hittat tillbaka

hej blogg! jag sitter och lyssnar på haninge punks med florence valentin och blir sådär sjukt nostalgisk.
florence valentin är för mig introt på emmabodafestivalen och jag såg dem första och senaste gången där 2003. (hur sjukt är inte det? var jag ens född år 2003?)
jag blev av med min festivaloskuld, var sexton bast med randiga strumpor och röda converse. hade köpt massa skitfula gröna örhängsclips i italien samma sommar och väl på plats i rassles skogar passade jag på att leva ut mitt liv i lite (all) färg!
åh jag vill vara sexton igen! vi var så jäkla fula och töntiga men förstod inte det då och spenderade dagarna fulla och glada, utan fruktan.

haninge punks var föresten med på emmabodas samlingsskiva det året (vad hände föresten med den där årliga skivan?) tillsammans med la masa, niccokick, talking to teapots och dr higgins om jag minns rätt. vilka tider och vilka band!

de senaste dagarna har jag gått tillbaka lite till mina gamla indiepopvanor. amerikansk gnällindie funkar fortfarande, yes indeed, men i dessa vintertider går det inte riktigt an att drömma om ljuvt liv och sommar ihop med port o'brien eller casiotone for the painfully alone. nej så istället lyssnar jag på florence valentin. och håkan. och tullycraft. och lovekevins. och björns vänner. och så tänker jag att snartsnart är sommaren tillbaka och då blir det sjunde gången jag kliver igenom spärrstationen i emmaboda. lite snyggare, lite äldre och med lite mer diskret färgval på klädseln. åh jag längtar. du sköna sommar, var är du nu?