män

det finns någonting jag behöver ventilera här. detta någonting berör ämnet manlighet. vad är egentligen manlighet? vad är manligt? att inte gråta? att kunna lyfta tunga saker? att tillrättavisa kvinnor när vi "svävar iväg" i våra passionerade känslostormar? att vara rationell? men isåfall - hur kan en vara rationell om en inte tar hänsyn till hur en känner? och, hur kan en känna utan att tänka en gång extra? speciellt då vi lever i ett samhälle där män en gång bestämt vad som är rätt och fel och hur och vad en får känna? när ska vi komma ifrån detta löjliga påhitt att känslor tillhör kvinnor, vilket i sin tur symboliserar svaghet, samtidigt som icke-känslor symboliserar styrka och manlighet? jag är så fruktansvärt trött på detta påfund. jag är så fruktansvärt trött på att se han jag älskar gå sönder inombords samtidigt som han så frekvent måste visa sig osårbar till sitt yttre just för att inte förlora sin manlighet. det är inte hälsosamt någonstans. för jag ser ju hur han går sönder, men istället för att ventilera - bli starkare och kunna läka - så blir han istället bara kallare, hårdare, mer "manlig". jag vågar inte ens tänka på hur visan slutar. för maskuliniteten blir ju bara mer och mer giftig i takt med hur feminismen och vi kvinnor faktiskt äntligen får ta plats. eller får vi ens utrymme? har vi fått det eller har vi krävt det? ju mer känslor som får tillträde i vår sociala sfär, desto mer "manliga" blir "männen" som inte vågar visa "känslor". och sen finns ju förresten alla fuckboys också, som gråter över hur de tvingats bli fasliga och sårande män bara för att de är offer för toxic masulinity. dom har jag älskat också men dom orkar jag inte älska längre. vad gör en när en inte vet vad en ska göra mer?