min lilla ängel

när livet känns himla hårt och trasigt så lyssnar jag på angel olsen. oj vad angel olsen har hjälpt mig i all min osäkerhet och all min tvivel. jag kom hem från spanien förra veckan efter att ha sett en ilska jag aldrig någonsin skådat på så nära håll innan. jag förstår den där ilskan dock, den har levat och växt inom mig också, för länge sen. innan jag lärde mig hur jag sakta kunde få den att pysa ut ur mig, så som luften pyser ut ur en trasig ballong. han är så ledsen nu. så väldigt ledsen. men män i frankrike får inte vara ledsna. dom får bara vara arga. så han är arg fast han egentligen är ledsen. och ilskan inom honom växer, växer, växer.

jag vet inte hur man hjälper någon som sakta står och ser på hur ens förälder dör. jag vet inte det.
jag vet hur det känns att förlora mina egna föräldrar, men jag vet inte hur det känns att förlora föräldrar som inte är mina. är det svårare? kan man ens hjälpa? jag vet inte. men jag står här, som en slagpåse. redo att hjälpa. och jag tar så gärna alla smällar. för jag vet ju, jag vet hur ont det gör. och jag vet hur mycket man behöver någon att slå på när all sorg blir ilska som växer, växer, växer. växer ju närmre döden kommer. ska jag stanna kvar? ska jag gå? jag har ingen aning. jag bara är just nu. jag är den där ballongen, fast utan ilska denna gång. men luften pyser ut ur mig och om jag själv inte får lite vägledning snart kanske jag försvinner jag med.