den extrema värmebölja som rått här i paris den sista tiden har äntligen nått sitt slut något sånär och jag firade med att gå ut och promenera. så fort tempen sjönk till under trettio kunde jag helt plötsligt andas igen och gatorna blev åter mina. det är fortfarande varmt, men numera uthärdligt.
jag tänker mycket dessa dagar. på det som varit och på det som komma skall. jag är lite rädd, samtidigt som jag vet att jag inte behöver oroa mig för framtiden. någonting inom mig lovar mig att där ingenting finns att oroas över. ändå är jag rädd. jag har ett livsval jag måste göra snart och jag vet inte vad jag ska välja. så jag velar samtidigt skriver, gråter och tänker. hade velat fråga pappa om vilket håll han tycker jag borde gå. han hade sagt nåt klokt som fått mig att själv förstå vilket håll jag ju ska åt. pappa är förresten ständigt med mig i mina tankar och jag svär över att han är död. hans död försvinner liksom aldrig och ännu gråter jag över hur vi inte får ses igen i detta liv.
jag sörjer och skriver, gråter och läker. slutar vela och förstår vilket håll jag måste gå. bredvid skrider sakta men säkert mitt arbete som konstnär framåt. snart har jag tillräckligt med dikter för en hel diktsamling. snart kommer ny musik och snart får ni se ny film från mig. jag ritar också. och klistrar in mina små klotter i en bok. under teckningarna hamnar rader. det är på gång nu. jag tror jag har gjort mitt val och snart sker stora förändringar i mitt liv.
men nu, nog om då. ikväll lyssnar jag på james blake och skickar kärlek till alla jag saknar just nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar