2014

Det är med en lättnadens suck som jag kan konstatera att det endast är ett fåtal timmar kvar av år 2014. Visst har det funnits ljusglimtar som jag kommer värna om och bära med mig in i 2015 och trots att de tolv månader som just passerat till stor del varit bland de tyngsta och mest tumulta jag hittills upplevt så är jag verkligen hänförd över all kärlek och allt stöd som har riktats mot mig. 

Året började, i sedvanlig anda, med januari. Felicja var i Montreal och hälsade på mig och Seydis. Det var -30 grader och tillsammans dansade vi in året i vardagsrummet på Waverly. Månaden fortsatte med att Sälen fyllde år och jag tvingades skaka hand med hans flickvän på en födelsedagsfest som för alltid kommer vara den värsta festen jag varit på. Oavsiktligt hög på hostmedicin och anti-förkylningstabletter ramlade jag munspelandes över ett trumset innan jag ansåg mig vara färdig och Karolina och Nyssa fick äran att bära mig hem. Veckan efter festen sa jag upp kontakten med Sälen och grät fram tills Neutral Milk Hotel spelade i slutet av månaden och jag hann bli hela 27. 

Februari släpade sig förbi och var mest en melankolisk tid då jag försökte övertala mig själv om att jag fattat rätt beslut gällande han mitt hjärta bultade så för. Jag grät och frös och jobbade tills vi, i slutet av månaden, råkade vi på varandra för första gången på en Dead Meadow-spelning och beslutade oss för att börja ses igen. 

Dem veckorna med kärlek blev som ett utopia efter så många tårar och ledsna timmar. Felicias dödsdag klingade lika hårt som den gjort sedan året hon gick bort och samma natt beslutade Sälen sig för att göra slut med både flickvän och mig. Igen. Jag var trött på läget och stack till NYC för att få ett break från all tumult men strax efter att jag kommit tillbaka flöt allt på mellan oss och resterande tid av Mars var nog mest bra. 

I april kom jag in på en BFA i Filmproduktion på Concordia University vilket resulterade i att jag beslutade mig för att spendera sommaren i Norge. Jag sa upp mig från mitt jobb som Visual Merchandiser på American Apparel och min och Sälens relation blev återigen vinglig efter att jag bokat en biljett till Bergen. Trots att han egentligen skulle följt med mig hit redan då så hoppade jag ensam på planet, till min forna hemstad, i maj. John Talabot spelade samma afton jag landade och trots att återseendet med alla jag gillar blev kärt så var starten av sommaren mest tung. Maj samt större delen av juni spenderades på jobb eller i ensamhet där jag antingen grät, var arg eller reflekterade över min förlorade kärlek. Jag längtade efter mitt liv i Montreal och förstod varken in eller ut. När Lisanja kom och hälsade på i juni så skrattade jag hjärtligt för första gången på en hel månad och efter det började sommaren tillslut sätta sina spår och mitt krossade hjärta började sakta men säkert läka. Jag lärde känna Amanda, Mirjam och Fanny och saker blev, utan att jag riktigt förstod hur, helt plötsligt roliga igen. Simon var i stan och Viktor kom och hälsade på. I slutet av augusti packade jag återigen väskorna och var redo för en ny start i Montreal och det efter en fartfylld vecka i Sverige. I all fart fick jag inre magsmärtor och åkte tillbaka till Canada i tron om att jag kanske var döende. Samtidigt som jag satt på akutmottagningen där i Montan den femte september (efter att ha betalat 800 dollar) så ringde Linda med beskedet om att min lilla pappa dött borta i Brasilien, helt utan förvarning eller förklaring. 

Livet rasade där och då och jag har ännu inte helt klarat av att resa mig upp. Tanken på pappa och att jag aldrig mer ska få träffa honom får mig tårögd var jag sitter, med nyårssmink i fejjat, i mitt nya rum på Möhlenpris. För första gången i livet orkade jag inte leva längre. Inte utan pappa, inte utan att få säga hejdå.

September och oktober är ett virrvarr av sorg, smärta och sjukdom (både fysiskt och psykiskt). Jag frågade mig själv "vad gör jag här?" "kommer jag någonsin bli glad igen?" och jag förstod inte varför jag ständigt skulle drabbas av tragedier. Jag flög tillbaka till Sverige och försökte förstå mitt liv. Spenderade tre veckor med att mest vandra omkring och vara ledsen. Kände mig mer borttappad och malplacerad än vad jag någonsin gjort tidigare och tron om att saker skulle bli lättare ”hemma” bland nära och kära visade sig inte stämma. Jag saknade min lägenhet i Montreal, jag saknade utrymme att få gråta, vara ledsen, ligga och stirra i sängen. Jag saknade känslan av att vara glad. Då jag kom tillbaka till Montreal beslutade jag mig för att skjuta på skolan som jag sett fram emot halva livet. Sorgen skulle få ta sitt utrymme så att det inte fastnade där i hjärtat för alltid. Jag och Sälen hittade återigen tillbaka till varandra och han blev min räddning under hösten, tillsammans med Nyssa, Chloe, Murdock och alla andra som ständigt fanns där vid min sida. Vid få tillfällen orkade jag inte längre men det var okej. Man måste inte alltid orka. I slutet av oktober lämnade jag Montreal och åkte tillbaka till Bergen för att kunna vara med mina syskon och närmre min resterande familj som numera mest består av underbara syskon och lika underbara vänner. Jag är ännu inte död fastän att det känns som att saknaden och sorgen efter pappa ibland äter upp mig inifrån. I början av december åkte jag, Simon och Sofia till Salvador och begravde honom. Efter tre långa månader då vi i hela skaran kämpat med att få honom kremerad och hemskickad. Begravningen är det sorgligaste jag någonsin upplevt. En präst av något slag rabblade saker på portugisiska medan jag stirrade på den kista de lyckats klämma in honom i. 

En dag ska jag berätta mer om begravningen men inte just nu. Det har gått exakt fyra veckor sedan dagen han hamnade under jord och varje dag som går känner jag mig aningens helare, aningens starkare och också aningens mer positiv till mitt egna liv. Jag ska leva, för alla jag hittills förlorat men främst för mig själv. Ibland kan känslan av orättvisa drabba mig och det känns som att jag är den olyckskorp som ständigt ska fortsätta drabbas av olycka samtidigt som jag någonstans också är tacksam över att all denna olycka drabbar just mig. Jag är stark och jag klarar det. Med nöd och näppe. 2015 kan inte bli sämre än vad 2014 var så nu är det dags för mig att säga ”farväl forever 2014, jag hoppas du aldrig mer kommer tillbaka”.

KRAM!

såpopera eller vanlig vardag?

hej bloggen! mitt liv är som en såpopera där den enda skillnaden mellan mig och en "vanlig huvudkaraktär" är att jag varken är rik, hämndlysten eller elak. i tisdags kraschade min buss in i en elstolpe och dramat som barrikerat mitt liv sista månaderna verkar alltså inte ha avtagit ännu. jag har ord i fingrarna som vill ut men tyvärr inte tiden att skriva mycket och länge just nu. istället ger jag er en solander och avslutar med raden "jag kommer tillbaka!"