och sådan kraft

fastän att jag inte borde så saknar jag sälen så enormt vissa dagar. sådär så att magen knyter sig och jag nästan får lite svårt att andas. jag hade velat prata med honom, diskutera saker så som vi brukade göra. jag hade velat få lite kloka ord från honom ibland. ja, vad gör en? ingenting antar jag. det är som det är och jag lyssnar på the exciters och trallar vidare i livet.

någonstans sjunger han

så nära men ändå så långt borta

hej bloggen! det är lördag och jag ska baka chokladbollar och dricka en öl innan jag kilar hem till leonie. terminen är alldeles strax slut; jag har två tentor och några credits att skriva men sedan är jag nog redo för att få glida omkring på cuba i hela tre veckor.

som vanligt tänker jag mycket på livet och döden och kärleken och allt däromkring. ibland går jag in på min pappas facebook och då jag gör det blir jag så fruktansvärt full av sorg och saknad. det känns så overkligt, att någon så verklig inte kan finnas längre? jag minns ju honom så himla väl och i mina minnen är han så levande.

om fem dagar så är det ett år sedan han begravdes. jag hade tänkt att skriva "sedan vi begravde honom" men det känns mer som att han begravdes framför att vi begravde honom.

det hade varit sol i salvador helt sedan vi landat. efter cermonin där en präst av nåt slag rabblat ord på portugisiska gick vi alla med till platsen han skulle vila på. en man sa någonting och vi kastade blommor på kistan efter den sänkts ner i jorden. jag, simon och sofia satt kvar vid gravplatsen och såg kyrkogårdsarbetarna stånka och stampa för att fylla igen den med jord. jag minns att jag tänkte att han verkligen låg där i kistan. att han var så nära där och då. precis då graven var helt täckt och männen stampat färdigt kom regnet. jag tror pappa grät. han ville inte dö. inte än.

jag undrar var han är nu. det känns som att han är nära men ändå så långt bort. jag saknar honom.

då inga ord finner fram

vad som hänt i paris ikväll är helt och hållet fruktansvärt men samtidigt som jag fasas så kan jag inte låta bli att bli så provocerad och ledsen över hur folk/media blundar för händelser utanför vår västvärldsbubbla. är våra rika medelklassliv verkligen mer värda att rapportera om? varför pratar inte fler om den rådande flyktingkrisen där 60 miljoner människor tvingats lämna sina hem? varför twittrar inte obama om hur 100 fredsdemonstranter dödas i turkiet eller om hur boko haram massmördar människor i nigeria? världen är en hemsk plats men vad som är ännu hemskare är hur vi blundar för allt vi inte kan relatera till. ne fy.

berkan har flyttat in på hostel och jag har en minut för mig själv. lyssnar på moody blues igen och försöker förstå livet och kärleken och allt däromkring. här får ni en sång och en internet-kram!

grattis upp till himlen

hej bloggen! idag skulle min mamma fyllt sextioett år. det fick hon aldrig göra.

ett första smakprov på vad jag skapar

detta är vad jag gjorde i min montage class. se och njut!