allt vi någonsin ville ha var allt

hej bloggen. går återigen runt med en ständig känsla av att mitt liv är en film och att någon suttit och klippit ihop mitt öde bakom en datorskärm. jag vet inte. det är både lustigt och olustigt; så mycket vändningar hela tiden och det verkar som att min framtid får en annan riktning än den jag först trott och planerat efter. nya saker är på väg in och gamla saker på väg ut. oj så omtumlande men jag är övertygad om att denna sekvensen av mitt liv är mer än bra och jag lutar mig tillbaka i tv-soffan och ser exhalterat på. här är dagens soundtrack.

feberyra

hej bloggen! idag är dagen jag ska få se fever ray kommen! oj oj oj, vilken grej alltså. känner mig sådär sentimental och blödig och vill grina samtidigt som jag är så enormt pepp. jag har väntat på den här dagen helt sedan hennes första skiva kom ut för nio år sedan. idag är jag i himlen!

en fallen stjärna här, en tänd stjärna en annan plats

känner ändå att jag måste kommentera det faktum att stephen hawking har gått bort och hur mycket han ändå har betytt (och kommer fortsätta betyda) för denna planet. jag är övertygad om att jag en dag kommer få äran att skaka hand med honom på en annan plats och jag längtar till den dagen. fram tills dess ska jag minnas, fortsätta häpnas, beundras och skrämmas över hans upptäckter. allt det bästa till stephen, jag hoppas han är på en ännu häftigare plats numera, en plats jag också kommer få se en dag.

vårigt

lyssnar på joanna brouk och ska precis ut och fånga dagen innan jag traskar iväg på ett cosmic jam, som sebastian nu valde att kalla det. det är sjutton grader och sol ute och jag har på mig en vårklänning. kanske har jag startat band innan denna söndag är slut, den som lever får se. och förresten, jag lever till tusen och livet är så bra just nu.

en morgon som denna

välkommen du ljuva vår

hej bloggen. det har hunnit bli mars och den sibiriska vargavintern som tittade förbi har äntligen lämnat paris igen. mitt öga mår bättre så länge jag fortsätter smeta på kortison men dagar jag glömmer kommer utslagen tillbaka med full styrka. ska jag för alltid ha ett konstigt öga nu?

vet inte om det är pms som spökar eller om jag håller på att bli kär. läskigt känns allt oavsett. jag som hade tänkt spendera våren skapandes och utan distraktioner känner mig så jäkla skraj här och nu. jag har ju bara varit kär i sälen innan, kan jag ens bli kär i någon annan? om jag blir kär igen, betyder det att allt kommer gå åt helvete och jag sitta ensam kvar med ett krossat hjärta? det känns som så, eller så är det min pms som säger det. min pms har varit riktigt trilskig denna helg, jag vet inte vem jag är. försöker mitt yttersta att inte ta med min och sälens relation in i relationen jag nu har men det är svårt. jag är ju så trasig och sälen spökar ju ännu av och till, så hur ska jag kunna bara bortse från allt som hände där? jag önskar han slutar spöka snart och kanske gör han det om jag lyssnar på jason molina tillräckligt många gånger. hoppas det.