mot nya decennium

det är lördagskväll och jag sitter hemma och lyssnar på musik. jag har varit så extremt nostalgisk den senaste tiden. har tänkt och tänkt och tänkt - på allt som har varit och allt som har hänt under detta tiotal som vi nu snart lämnar bakom oss. vilka liv jag levt! i loppet av de senaste tio åren som passerat har jag bott i norge, sverige, canada, spanien, frankrike, grekland och nu tyskland. i desperation har jag letat efter min identitet, mitt jag, ett sammanhang jag känner att jag vill stanna i. det normativa samhället lärde mig att det måste finnas en plats en ska bo på resten av livet. jag lärde mig att min plats inte är en, men istället hela världen. så därför har jag valt att göra kommande tio år annorlunda och istället för att flytta omkring ska jag vara här nu, och möta livet på plats i berlin. det känns fantastiskt och läskigt på samma gång. jag kommer alltid behöva söka inspiration från resten av min omvärld, men jag kommer göra det med berlin som bas och hem. av och till kommer jag åka hem till dom andra hemmen jag har runt om i världen. i thessaloniki, i montreal, i malmö, i paris och i bergen. kanske kommer jag hitta nya hem att lägga till på listan över hem jag har, men när jag pratar om att åka hem kommer jag alltid referera till berlin för det är här mitt hem är och kommer vara. så märkligt. aldrig trodde jag att det var i tyskland jag skulle komma till att hitta det där jag så länge sökt utan att veta vad det ens är. oklart om jag vet vad det är idag ens, men jag känner att det är här. och fram tills jag kan sätta fingret på vad det är ska jag fortsätta strutta gatorna fram, jag ska spana in parkerna, barerna, konstutställningarna och lokaltrafiken. jag ska leva, som jag aldrig levt innan. med nya förutsättningar, och på ny mark. oj vad jag känner att jag lever!

var du än är

idag skulle du fyllt år. 71 skulle du ha fyllt. du skulle skrattat och sagt "ja jävlar, det hade man aldrig trott" och så skulle du knäckt en öl och öppnat presenten som jag hetsigt skulle ha slagit in åt dig. "åh fan tack" skulle du sagt när du fick se hur det fanns en bok eller skiva där under pappret. sen skulle du kramat mig och jag skulle blivit obekväm eftersom du ju aldrig varit en kramig pappa. "haru en cigg eller?" skulle du frågat, eftersom du ju knappt skulle ha rökt längre, bara ibland. du skulle frågat nåt om hur jag haft det i grekland, och jag skulle sagt "grekland, nä där har jag aldrig varit" eftersom jag nog aldrig skulle varit här och skrivit klart filmen om dig ifall du fortfarande hade levat. sen skulle du tagit upp boken och läst lite på baksidan och du skulle tagit en klunk av ölen och du skulle varit där och helt levande och solbränd och du skulle sagt att brasilien var bra men att man fan blir trött på värmen efter ett tag och så skulle du skrattat och sagt att du "åtminstone inte är risig i kistan längre, för magen har vant sig".

idag saknar jag dig, av hela mitt hjärta saknar jag dig. jag saknar dig så det gör ont i kroppen och så att jag knappt kan andas. jag har så mycket saker jag önskar jag kunde berätta för dig. jag har så många frågor jag önskar att jag hade hunnit ställa. jag förstår fortfarande inte varför du inte bara kunde få leva några år till. hade jag vetat att du skulle dö skulle jag sagt hur mycket jag älskar dig. jag tror aldrig någonsin jag sa det till dig, trots att jag vet att du visste att jag gjorde det. jag önskar att jag varit en bättre dotter, men hade jag varit det hade du kanske inte varit den pappan du var och den pappan det är den bästa pappan jag någonsin haft. grattis på födelsedagen, jag hoppas du får tårta. var du än är.

vad du än vill

som det ser ut

det är söndag. jag lyssnar på angel olsens nya låt och längtar efter skivan som kommer ut i början på oktober. om en stund ska jag gå och träffa en journalist för att gå över vad som behövs göras rent konkret ute i ett flyktingläger en bit utanför stan. flyktingsituationen här är minst sagt dyster och det behövs mer hjälp än vad som finns tillgängligt. jag volontärar på ett center för kvinnor här i stan men känner att det inte är nog. vi måste göra mer, vi måste alltid göra mer! blir trött och uppgiven över dom som stänger av och låtsas som ingenting. det är ett privilegium att få stänga av, se över dina privilegium om du är en sådan som undviker nyheter. jag själv har inte råd med det, och oavsett om jag hade haft råd så vill jag aldrig någonsin bli en sådan som bryr mig mer om mig själv än min omvärld.

om en månad bor jag i berlin igen. jag börjar känna mig redo att åka tillbaka dit nu, även fast jag gärna låter tiden fram tills dess få löpa ut här och inte där. på måndag om en vecka kommer erika hit, det ska bli guld och gröna skogar! har ägnat mig åt en del hyss här, och idag vankas festival med föreläsningar och lite vr och sånt. jag tycker om grekland, jo det gör jag verkligen. har varit på vishan och tänkte sticka förbi halkidiki också, som alla talar gott om.

här har ni nya låten, mm så det låter.

en snabb uppdatering

hej bloggen! jag har nu spenderat en vecka här i grekland och det känns som att jag sakta men säkert börjar hitta tillbaka till mig själv. jag promenerar, skriver och samtalar med människor jag aldrig innan mött. jag känner mig fri och kan äntligen formulera tankar och meningar igen. jag lär mig om mig själv och jag växer. aldrig någonsin ska jag bli en robot, det är nåt som jag är säker på. längtar efter dagen då jag fått ur mig alla de ord och känslor som verkar ha svämmat över i min arma kropp en god stund. jag tror jag kommer komma härifrån med en hel bok i min hand. förhoppningsvis är jag då redo att ge mig ut på arbetsmarknaden i berlin och skapa någon slags karriär för mig själv genom mina skriverier.

imorgon åker jag söderut och lämnar thessaloniki för en kort stund. jag måste närmre havet och har hyrt ett rum med sjöutsikt. det är vackert här och folk är vänliga. har fått rådet att sticka och öhoppa en stund, kanske jag gör det. vill inte planera för mycket och istället låta hjärtat och mina fötter leda mig dit jag ska.

mot fjärran land

hej bloggen. det är måndagsafton och min sista kväll i paris på en god stund. jag har aldrig tidigare längtat bort från den här staden så som jag nu längtar bort. min blivande rummis i grekland ska hämta mig på flygplatsen imorgon, därefter ska vi åka till en strand och bada har han lovat. jag måste till havet, jag måste få luft. imorgon!

den sista tiden har varit kantad av ångest och en känsla av att inte höra hemma. jag har arbetat och hyperventilerat om vartannat i väntan på det där mitt hjärta skriker efter. jag vet inte ens vad det är, men jag känner att det finns där ute någonstans. jag måste bara hitta det. jag måste leta helt tills den där rotlösheten i min kropp försvinner och jag kan koppla av på riktigt. klippte av halva håret kvällen till ära. så här korthårig som jag är nu har jag inte varit sedan jag var barn. det känns bra. imorgon är jag långt långt borta, och imorgon ska havet få omsluta min svettiga kropp. mmm.

bara du

tjena bloggy! jag har paus från arbete och lyssnar på steve monite. jag känner mig gammal och ung på samma gång men mm vad det svänger!

alla fester vi aldrig gick på

hej bloggen! jag lyssnar på molly nilsson och tänker att jo men så, precis så som hon sjunger är det. jag tror inte på att ångra saker, men jag kan ibland önska att jag visste hur jag skulle spela livets kort annorlunda. jag vet inte det, jag vet bara det mitt hjärta säger åt mig. just nu säger mitt hjärta att jag måste till grekland samtidigt som jag borde stannat i berlin. det gör ont när hjärtat går åt olika håll. jag borde vara glad, och det är jag ju. jag ska äntligen få se grekland, och platsen där våra västerländska demokrati har sina rötter. jag ska få smaka på filosofi på riktigt och som jag har längtat och drömt om detta! samtidigt som det känns som att jag kastat bort någonting jag borde gett tid. tid jag inte hade att ge. försöker påminna mig själv att ifall det var på riktigt så finns det kvar när jag väl har samlat ihop den där tiden igen. jag måste bara komma fram först.

med längtan till havet

jag har jobbat tolv timmar idag och ska jobba tolv timmar imorgon och tolv timmar dagen därpå. samma visa helt tills jag åker till thessaloniki. det känns okej, jag har ett mål och jag är på väg dit. det går bra i allt det dåliga. jag har hittills 25 sidor manus och det kan hända att mitt första utkast hamnar på 250 sidor allt som allt. så får det bara vara. det blir nog bra det här. det känns så och ja, ibland går jag vilse här i livet men det är okej det också. en måste inte orka och veta allt på en gång och just nu kan bara tiden visa vägen. någonstans långt där inne känns det ändå som jag är på rätt väg. jag hoppas det. såhär låter min melankoli ikväll. snart får jag se havet, åh havet!

som det ser ut

hej bloggen! det är lördagskväll och jag sitter hemma och funderar på allt som varit och det som komma skall. jag är tillbaka i paris för en kort stund. för att packa om väskan, för att jag inte har råd att vara någon annanstans. ett illamående kryper upp i min strupe och det känns som att jag inte får luft. jag känner mig instängd i min egna kropp, jag känner mig instängd i paris och vill inte vara här längre. jag måste andas. få sitta på en strand och bara stirra ut på havet tills jag kan gråta igen. om tio dagar är jag i grekland där jag tänkte göra precis ovanstående när jag inte filar på min film eller försöker hjälpa till där det behövs hjälp. sedan åker jag tillbaka till berlin igen, börjar om från början. förhoppningsvis blir det rätt nästa gång och jag slipper fler oväntade överraskningar. jag vill leva, och jag vill få känna mig lugn och trygg.

jag känner mig så arg. arg för att livet aldrig kan låta mig få vara ifred och för att det ständigt slängs in nya hinder på min väg. efter sommarens utomkvedshavandeskap har jag halkat efter, och det är först nu jag börjar ta ikapp den tid jag förlorade då jag låg i sängen och hade ont. jag önskar att jag inte behövde ta ikapp, utan att tiden kunde vara på min sida för en gångs skull. brukar vara rätt bra på att repa mig, men denna gången har det tagit längre tid än vad jag förväntat mig. hann bli förälskad också, men nu känns det som att där inte finns någonting kvar för att jag är som jag är. det gör mig ledsen men det får vara som det är tills jag är tillbaka i tyskland och kan se hur landet ligger till. jag inser att jag bär på ett trauma jag måste bearbeta först och främst och för att få ut de läskiga bilderna som finns i skallen har jag börjat måla igen. som jag älskar att måla utan att behöva tänka på ord eller formuleringar. jag målar i svart, det har jag aldrig tidigare gjort. igår skrev jag en låt som jag hade tänkt att spela in helt tills jag insåg att jag ju lämnat ljudkort och mikrofon i sverige. ajdå.

vill förresten också berätta att jag äntligen lyckades få ihop storyn till min första långfilm. fem års tankar och sorgearbete lyckades tillslut bli en hel film, ojojoj. har övergått till att skriva manus och dialog nu och det känns fantastiskt kul mitt i mörkret. det blir bra det här, det blir det. idag har jag jobbat från tidig morgon till sen kväll utan paus. jag är hungrig men har ingen aptit. behöver bara få ut allt som finns inom mig, sedan kan jag andas igen.

jag vill djupare

wha ikväll ska jag återigen se the soft moon. oj oj oj vilken grej!

hela vägen in i hjärtat

jag känner mig liten och stor på samma gång och jag vet inte vilken väg jag ska gå, så jag trevar framåt på den enda stig jag ser. sen lyssnar jag på beatles och känner att jofan, visst går jag åt rätt håll nog. jag hoppas det. det pirrar i min mage iallafall, jag tror det är ett bra pirr.

:)

med livet som insats

hej bloggen! sista tiden har varit minst sagt omtumlande. natten till förra måndagen fick jag extrema magmärtor, någonting jag där och då läste som intensiv mensvärk, av och till så illa att jag fladdrade in och ut mellan medvetslöshet. på måndagen klarade jag knappt av att stå upp, så jag beslutade mig för att packa ner brad i min ryggsäck och sticka till sjukan. strax innan jag skulle gå hemifrån flög en liten fågel in i mitt rum och satte sig vid mitt sängbord. det kändes som att livet var en film, och som att jag var fast i en dröm. jag tittade på fågeln som tittade tillbaka. sedan gick jag hukandes ner till grannen witt som med sina händer lyfte ut fågeln, därefter tog jag bussen till vivantes klinikum i neukölln.

i väntsalen stod tiden stilla och jag skrev i min dagbok att det kändes som att någon stack mig med knivar i buken. kort därefter blev jag svimfärdig igen och tvingades lägga ner mina anteckningar. sedan fick jag träffa en doktor och efter det är allt en dimma. jag blev visst inskriven på akut operation och 45 minuter senare låg jag sövd på ett operationsbord. utomkvedshavandeskap. min vänstra äggledare hade dessutom brustit och över en liter blod hade läckt ut i min buk. hade jag inte åkt in där och då hade jag inte suttit här och skrivit just nu, utan istället hade det hållits begravning där jag varit första gäst.

jag fick stanna på sjukhuset tills i tisdags då jag fortsatte läcka blod ut i en blodpåse som dom kilat in i min högra sida. jag har haft så ont, och mina blodvärden och mitt blodtryck har varit så låga att jag knappt kunnat stå upp. sedan fick jag en infektion i kroppen, och dom vågade alltså inte skicka hem mig, därav den utdragna sjukhusvistelsen. med sladdar i högerarm och högerhand har jag blivit matad med smärtstillande och näring men nu är jag äntligen hemma igen, svag och ynklig fast åtminstone med livet i behåll. jag har varit rädd, och jag har insett hur skört livet är ännu en gång. jag har fortfarande ont och jag vågar ännu inte helt tro att denna mardröm är över. dom säger att den är det, fast hur ska jag kunna lita på det när jag tydligen känner min kropp så dåligt att en brusten äggledare får gå för mensvärk?

jag har tre hål i min mage, varsamt ihopsydda av unga doktorer i min egen ålder. dom säger att rehabiliteringstiden kan vara upp till sex veckor, och ännu är jag bara inne i vecka två. min ork känns långt borta, vilket är frustrerande då min vilja att leva och att leva fullt ut sticker i min kropp. jag har inte tålamod att vara såhär ynklig, men bara en promenad till mataffären gör mig svimfärdig, så jag är lämnad utan val. det är inte kul att ligga på sjukhus i ett nytt land, där en inte kan språket och kommunikationen med doktorer varit skral. jag får inte bli gravid på åtminstone ett år har dom sagt, för min äggledare är trasig och har jag ännu mer otur så kommer jag eventuellt kanske aldrig ens kunna få barn. jag försöker processa den här informationen, men det är svårt då jag knappt hunnit smälta förra veckan och det vakuum jag då befann mig i. tänker att det bara kan bli bättre nu, och förmodligen har jag rätt. nu är det värsta över för denna gång. framtiden, med eller utan egna barn, får jag ta då den väl kommer. nästa vecka ska jag till norge och få kramas med imre och viljar, och bättre medicin än det finns nog inte. jag är glad att jag lever, även fast livet känns stort och läskigt av och till. kram.

till tyskland jag for

hej bloggen! jag tänker att jag ska skriva här, men det blir aldrig av för jag är upptagen med annat och försöker hinna ikapp livet och var det tagit mig. jag är i berlin nu. stora förändringar blir små anteckningar i böcker jag släpar med mig runt om i världen i väntan på att allt ska börja, eller bara bli sådär som jag ju tänker att det ska bli. lämnar er med detta mästerverk så hörs vi förhoppningsvis snart igen.

kram