hej bloggen. vintern rullar vidare och denna vecka går jag in i produktion. det känns sådär superbra och jättehäftigt samtidigt som jag också är skitskraj över vad som kommer hända och hur mitt resultat kommer se ut då det väl är färdigkomponerat. jag har beslutat mig för att göra en film om förra hösten, strax efter att pappa gick och dog. dem där veckorna är de mest surrealistiska i hela mitt liv och jag minns att jag ständigt gick runt med tanken om att jag var en karaktär i någon sorglig jäkla rulle. nu ska jag bli det också! när resultatet väl är här så lovar jag att dela med mig av mitt verk och kanske kanske kan någon lära sig någonting från min upplevelse och resa. om inte annat så kanske det ger större förståelse för vad folk går igenom då en närstående dör.
vi diskuterade filmen i min klass och min lärare ba: "hmm det är fiktion men inte fiktion och det är dokumentär men inte dokumentär. vad är din film?" dokumentär vardagsrealism sett ur ett fiktivt perspektiv kanske? flådigt låter det iallafall.
anyway, chloe är på väg hit och jag måste springa och hämta tvätten innan tvättstugan stänger. här är förresten en låt jag lyssnat på väldigt mycket i det senaste. vi hörs snart igen!
hej bloggen. jag sitter hemma och lyssnar på the beatles och försöker förmå mig att söka det där utbildningsstipendiet som jag borde söka. det går sådär. jag föredrar att ba njuta i soffan ihop med varma sockor och cigaretter.
min mamma var ett super-fan av the beatles och nu sådär när jag börjat närma mig min ålders höst har jag insett att jag går i hennes fotspår och att the beatles faktiskt är mitt bästa band någonsin." a day in the life" kan nog vara kanske världens bästa låt ihop med "i've just seen a face", "don't let me down", "yesterday", "let it be", "norwegian woods" och "strawberry fields forever" och och och och och.. alltså, jag vet INGET band utom the beatles som skrivit och komponerat så många bra låtar som dem gjorde. att the beatles nu finns på spotify är nog det bästa som hände år 2015. okej.
så, det har alltså blivit dags för den där årskrönikan jag börjat få till vana att skriva efter att ännu ett år har lyckats passera. 2015 var året då jag grät mer än jag någonsin tidigare gjort. vet inte hur många liter tårar som rann ner för mina svullna kinder men jag lovar er att det var många. jag fick uppleva en första vinter, en första födelsedag, en första vår, en första sommar, då pappa fortfarande var död.
jag spenderade januari och februari på möhlenpris i bergen tillsammans med min gitarr, låtarna jag skrev och neil young. sälen berättade att han inte tänkte komma dit och trots att det beslutet gjorde mig fruktansvärt ledsen så var det nog också det bästa för mig just då. jag behövde tid för mig själv. jag behövde tid att känna, att tycka, att tänka, att sakna, att skriva och att sjunga, att sörja, att läka. så, när han berättade att han inte tänkte komma så tänkte jag på mig själv och att det nog var rätt beslut även fast några av dem liter tårarna jag då grät också berodde på honom.
i mars åkte jag till tanzania var jag spenderade fem veckor på en ödslig strand på zanzibars östra kust. jag skrev brev; till sälen, till pappa, till mig själv. jag skrev dikter och jag spelade lite gitarr. mirjam var med en stund, julia och animami också. livet började sakta kännas lättare att hantera. jag slutade så småningom vara arg och blev istället ännu mer ledsen. jag fortsatte att försöka förstå och jag fortsatte att försöka orka. jag sökte till concordia en andra gång och jag kom in igen. jag frågade mig själv vad jag ville med mitt liv men fick inga svar. jag velade, tvekade, ångrade, var rädd. mest rädd var jag för att jag börjat må bättre och för att jag eventuellt skulle börja må dåligt igen om jag åkte tillbaka till mitt förra liv i montreal. livet som rasade.
jag kom tillbaka till bergen en grå dag i april och hade det inte varit för sofia, amanda och siri så hade jag inte orkat vara kvar där. men jag orkade och maj kom ihop med en liten gnutta sol och ett nytt rum på nygårdsgatan. jag åkte till barcelona och primavera och träffade allison och amy och ida och pernilla och linda och paula och mirjam igen. dem fick mig att vara glad för ett tag. sedan fick jag besked om att min älskade filmlärare lajos gått bort i cancer och jag blev fruktansvärt ledsen igen. spenderade min sista lördag i maj hulkandes i telefon med simon samtidigt som jag kände att dödsbesked börjat bli till en vana. folk dör, hela tiden. folk i min omgivning dör och dem kommer fortsätta dö helt tills jag själv försvinner från denna jord. tyvärr.
i juni jobbade jag mest hela tiden och efter det kom juli var jag åkte till öland och hängde med alla mina fina syskon. spenderade några dagar i malmö var pappa gjorde sig extra påmind. cyklade till kyrkogården och drack vin med honom där. grät, saknade, kände, tänkte och växte. sälen slutade prata med mig helt och jag åkte tillbaka till bergen var augusti gick snabbt. i stockholm fick jag hänga med lisanja och bianca och erika och anna. jag fick också hålla tal på viktor och kristins fina bröllopsfest. sedan fick jag träffa allan för första gången, han är nog världens bästa kille! efter det hade jag några dagar i norrköping var jag hängde med simon, johannes, siri och iris. den sverige-visiten var nog årets bästa vecka.
slutet av augusti kom och då jag åkte tillbaka till montreal så kände jag att jag faktiskt var redo att fortsätta med det som heter mitt liv. jag var uppbackad av alla mina älskade vänner här och utöver det så tog skolan bort mycket av min sorg men framkallade istället en stor mängd stress och trots att jag verkligen njutit av min första termin har den också varit enormt ångestladdad. "klarar jag av att göra film? plugga på engelska? är jag bra nog? duger jag?" är frågor som konstant ställts i mitt huvud men jo, jag klarar av allt det där. i oktober kom erika hit och vi hade en fruktansvärt fin höst tillsammans. jag började skratta igen. sådär mycket så att jag fick ont i magen. sådär mycket som jag inte skrattat sedan pappa dog. tack erika! i början av december åkte jag till cuba och det var helt fruktansvärt där. jag som åkt dit med förhoppningen om att ha ett fint slut på året fick mig en kniv i ryggen och kände mig mindre än vad jag varit innan. på ett annat sätt än när pappa dog, men fortfarande enormt liten.
räknade dagarna tills jag skulle få åka tillbaka och då jag väl landade i montreal igen så kände jag mig mer hemma än vad jag gjort ända sedan jag flyttade hemifrån.
jag vill inte bo här för alltid men jag vill bo här nu. trots att vi har vargavinter redan och det ska bli nedåt trettio minusgrader på måndag. jag är fortfarande vilsen ibland men jag tror att 2015 gjort mig starkare än vad jag trodde jag kunde vara. jag överlevde och det trodde jag inte alltid att jag skulle. i en notis på min telefon skrev jag, då jag var i santiago de cuba, att jag är glad över att jag är jag. det är sant. till trots allt så älskar jag att jag lever och att jag har så många fina vänner och syskon som bryr sig om mig och som jag får bry mig om. 2016 är året då jag tänkte växa ännu mer, sådeså!
detta år är året då denna låt blir till verklighet! puss!
