det sista tonåret

hej bloggen! idag har det gått nitton år. jag kan fortfarande minnas den där sensommardagen i augusti då året var 1998 och jag knappt visste någonting om livet, smärta och sorg. jag vankade fram och tillbaka i korridorerna på ersta hospice och var rädd. bara tre dagar innan hade vi käkat lunch i parken utanför. mamma hade haltat fram på en krycka trots att doktorerna avrådde henne från att lämna sjukhuset. denna dag haltade hon inte. hon var nästintill medvetslös och bara vid enstaka tillfällen tycktes hon vakna till liv varpå hon med desperation skrek "mina barn, var är mina barn?". jag vågade inte vara i hennes rum. hon skrämde mig. sedan blev klockan lite efter fem och av någon anledning gick jag in ändå. sofia och mormor var de enda som var i rummet just då och lilla sjuka mami såg ut att sova. hon hade krämpor ända in i sömnen och jämrade sig. hennes andetag var tunga och rossliga. så hostade hon till och mumlade någonting jag inte kunde urskilja. därefter dog hon. bara sådär. rakt framför ögonen på mig. jag vågade inte se på henne, vågade inte stå där och hålla den där handen som numera var död. så jag gick ut. med hjärtklappningar gick jag genom korridoren. rebecca stod vid hissen och vi log mot varandra. jag kunde inte säga någonting alls utan fortsatte tills pappa stoppade mig och det var då jag stammade fram "ho-ho-ho hon är död". det har gått nitton år idag men jag minns det som att det vore igår. mitt hjärta klappar lika hårt som för nitton år sedan när jag tänker på den där dagen. jag blir fortfarande lika ledsen, liten och rädd som då. det enda som skiljer är att jag vet att jag inte kommer dö av sorg. den biten har jag åtminstone klarat mig igenom.

lite lycklig melankoli att hångla till

ridandes på en äng

mmm. såhär låter friheten (som tyvärr är utom mitt sikte idag). kram!

en sommar en susat förbi

hallå! jag har vaknade av mig själv strax innan klockan hade hunnit slå nio denna tisdagsmorgon. om en knapp halvtimme är det dags att fånga dagen, tuta i trumpeterna, leva livet, börja arbeta. fram tills dess tänkte jag sitta uppkrupen i min säng och bara lyssna på angel olsen.

det har hänt mycket och ingenting sedan jag sist skrev här. till min stora besvikelse var årets primavera mest ett kommersiellt jippo fyllt av glitterbritter och bröliga partyprissar. jag känner mig inte vidare peppad på nästa års edition men det gör ingenting för livet går vidare och jag håller nog på att bli vuxen.  bon iver, grace jones och nyss nämnda angel olsen var iallafall sådär fantastiska som jag nog aldrig kunnat drömma så helt missnöjd är jag ändå inte. sedan fick jag också chansen att lära känna jeanne och richard, och dem kommer tillsammans med resten av mitt kompani hit till paris för att dansa till tonerna hos de som spelar på pitchfork paris denna höst. jag längtar redan nu.

har hunnit spendera en månad i montreal också, där jag och sälen fick möjligheten att plocka upp trådarna till vår snart fyra år långa romans. den sjätte oktober kommer han hit, om han kommer hit, och då är tanken att vi ska fortsätta där vi lämnade det förra månaden. jag älskar honom av hela mitt hjärta. så mycket att jag nästan tappar mig själv och blir olycklig. vet inte vilken väg jag borde välja då det kommer till kärlek så istället väljer jag ingenting alls och försöker hålla mig cool. det är svårt att vara cool när en är som jag - hysterisk och hela tiden ett steg före dagens nu. hur lär man sig behålla sitt vett?

nuförtiden knegar jag ju mest och väntar på att tiden ska passera så att jag ska få börja skolan igen så det kanske inte är så konstigt att jag känner mig stissig ändå. känner mig trött och utarbetad, saknar självdisciplin till att jobba så mycket som jag borde men det är okej. sommaren susar fortfarande förbi utanför mitt fönster och jag ska försöka passa på att njuta av den sista varma tiden innan allvaret börjar.

här kommer en låt jag lyssnat på mest hela sommaren och fortfarande inte kan sluta lyssna på. tänker på förlorad kärlek när jag hör den. och på hur mehmet satt på mitt golv och plonkade på min gitarr innan vi valde att inte ses mer för en andra gång. ja jo.