vårkänslor

en snart färdig produkt

goddag bloggy! klockan är inte ens tolv men jag har redan hunnit vara en sväng i skolan var jag, med professionell hjälp, mixat ljudet till den film som jag jobbat på den sista tiden. nu är jag hemma och målar ägg innan det snart är dags att åka tillbaka downtown. med tanke på att jag hatar filmen så måste jag säga att jag ändock är nöjd. bra för mig.

så, jag kom alltså in på skolan i paris men har nog bestämt mig för att göra klart min bachelor här och därefter fly till paris. att fly alltså, är det det jag gör?

idag står äggrullning på tapeten och jag lyssnar på yo la tengo och gör mig redo. såhär låter våren idag:

startskottet studsar länge

hallå där bloggen! dagarna passerar och inte blir jag klokare med åldern. någonting som en gång kändes så enkelt och uppenbart för en tid sedan tycks bara bli svårare för var dag. återigen frågar jag mig vad jag vill. vad vill jag? jag vet inte, jag har inte den blekaste aning! alla mynt har ju två sidor och ju mer jag vrider, vänder och undersöker mina möjligheter, desto mer vilsen känner jag mig. jag har redan diskuterat de känslomässiga aspekterna av att stanna kvar/flytta härifrån men vad med de ekonomiska?

jag kan välja att stanna kvar här, göra ett år till på concordia och komma härifrån med en bachelor och en utbildning som inte ligger högst upp på min lista och det redan nästa vår. därifrån kan jag göra en tvåårig master i paris och vara ett steg närmre den producent/regissör jag önskar bli. eller, jag kan hoppa av skolan här och vänta på att bli antagen till paris (om jag inte kommer in i år) som erbjuder en 100% praktisk utbildning. ba bananskala mig igenom ytterligare två år innan jag får min BFA. fördel paris: jag får göra film framför allt annat. nackdel paris: jag måste plugga ett år extra.

så, med sistnämnda alternativ tappar jag alltså ett år av mina redan gjorda studier och min totala utbildning blir en sexårig sådan (istället för en femårig, som här) med mastern inkluderad och det dessutom med 200 000 kronor mer i studieskulder.

försöker intala mig själv att det är bra att göra saker som en inte nödvändigtvis vill och jo, det är nog sant till viss del. dock så tror jag inte att en ska tvinga sig till någonting som en verkligen inte vill och ja, jag vill verkligen inte filmhistoria. ångesten jag får av att tänka på alla uppsatser som jag måste skriva gör att jag får svårt att andas och senast denna afton grät jag över hur synd det är om mig som "tvingas" lära mig om italiensk neorealism när jag hade kunnat göra mästerverk som kanske till och med fått visas på någon liten filmfestival i ett land långt borta. men är det synd om mig? eller, är det bara jäkla taktiskt av lärarna på concordia att utbilda oss i histora? jag menar, branchen är hård och med lite teori i ryggen kanske de som "misslyckas" som filmmakare åtminstone kan börja undervisa i film. inte för att jag tror att jag kommer "misslyckas" (vad nu misslyckande ens är? att jag ens lever är ett bevis på att jag inte misslyckats?!) men ja, att undervisa hade heller inte varit så fel. om min pappa eller min föredetta filmlärare lajos hade varit i livet idag hade jag bett dem om konkreta råd för grrr bom ugh, jag behöver hjälp i detta velande!

som på en tisdag

hej bloggy! jag sitter hemma och väntar på att cara ska komma hit. tisdagshäng och prat om livet och svåra saker ligger på tapeten och det ska bli skönt att se någon som inte heter kurslitteratur i förnamn. dagen har spenderats i skolan var jag sett mehboob khan's moder india och därefter vittorio de sica's umberto d. ojojoj vilka filmer alltså! sedan jag väl bestämde mig för att försöka bli överflyttad till en filmskola i paris har jag fått någon slags ny skolenergi och det rullar alltså igen. skolan är bra så länge slutet finns i sikte. jag pluggar och gör inte så mycket annat, med undantag för ikväll. 

här kommer en elvis depressedly, bara för att jag kan!

måndagstankar

hej bloggen! det känns som att jag kommit till ännu ett vägskäl i mitt liv och jag vet inte åt vilket håll jag borde eller ska gå. hur mycket jag än älskar montreal så känns det som att vi som enighet nått en grå zon. jag kan inte vara så kreativ som jag vill här för jag inspireras inte längre av gatorna, träden, arkitekturen, himlen, luften. min lägenhet är numera komplett och färdigbyggd. jag har redan allt jag behöver och vill ha så därför blir jag uttråkad, understimulerad, rastlös. mina ögon kan inte längre upptäcka nya saker för ingenting här är nytt längre. det finns inga gator jag inte redan gått. det finns inga stadsdelar jag inte redan utforskat. missförstå mig rätt, jag älskar mitt liv här och jag älskar mina vänner här men montreal och nordamerika är så fult i jämförelse med europa. gatorna är för breda och långa. jag saknar gränder och torg, sånt har aldrig uppfunnits här.

så, blir det bättre någon annanstans? jag drömmer ju om paris men en flytt dit innebär ännu en omstart och ett avsked. egentligen har jag redan bestämt mig för att flytta härifrån. frågan som lyder är dock; gör jag rätt eller ger jag upp? jag avskyr avsked och det känns så fruktansvärt sorgligt att jag ska lämna allt som är så fint här, dvs människorna och det livet jag lyckats skaffa mig. samtidigt så är ju gatorna för breda och långa och här finns inga gränder eller torg. vilken väg är rätt?