en skärva som inte satt djupt

hej bloggy! det är snart maj och min hjärtesorg är sedan länge botad. allt som krävdes var att få in vanan att sova själv igen. det kan vara knepigt efter att en stark (eh) man skedat en var och varannan natt i lite knappa två månader men nu är jag alltså back on track. vad har egentligen hänt sedan jag skrev här sist? allt och ingenting skulle jag nog säga. macron och le pen blev framröstade till att stå som de två presidentkandidaterna som ska slåss om makten här i frankrike och ja, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. det finns ingen tvekan i att jag skulle rösta på macron, ifall jag varit tillåten att rösta här. samtidigt så är han kapitalist och det är nästan lika vidrigt som le pen's främlingsfientlighet. världen är läskig, hur man än vrider och vänder på det.

det var trevligt med familjebesök och kvällen till ära väntas fler besök. en vän till vänner i montan är på ingång och jag ska alltså för första gången denna vecka umgås med ett mänskligt väsen. hon är på ingång nu så jag borde väl sluta. här är låten jag lyssnar på hela dagarna.

en skakande värld

hej bloggen! igår tog jag mig i kragen och åkte till republique för att möta maja. vi båda är aningens heartbroken just nu och det var mysigt att få pladdra med en god vän en liten stund. vi promenerade längst med kanalen och senare upp till buttes chaumont innan jag vände hemåt och fortsatte min sorgeprocess på egen hand. det tråkigaste med detta uppbrott är väl besvikelsen över hur han är som person. sexistisk och kvinnohatande, utan att egentligen förstå det själv. min feministiska övertygelse kunde liksom inte med det, hur mycket jag än försökte att acceptera honom och istället låta de bra sidorna skina. giftiga personer ska en inte ha i sitt liv, hur mycket de än råkar glimma genom varven. jag känner mig tillplattad, förminskad och arg men det går över om jag bara gråter i några dagar och fortsätter jogga längst med eiffeltornets alléer.

imorgon kommer linda hit och det ska bli skönt att få umgås med någon jag känt i hela mitt liv. vi ska dricka vin i parker, äta god mat, prata, skratta, ha kul. jag behöver det just nu när världen känns skev och rutten.

det var val i turkiet igår och erdogan ser ut att kunna bli den där diktatorn han vill vara, att döma av resultatet. 126 syriska flyktingar dog i ett självmordsattentat igår och sextioåtta av dem sägs vara barn. jag förstår ingenting och gråter samtidigt som jag fortsätter leta efter volontärgrupper i paris där jag kan göra förändring för dem som har det värre än vad jag har. det är svårt, min knackiga franska kommer jag inte långt med i det här sammanhanget. funderar på att starta en organisation där jag och andra volontärer öppnar upp för lek och roligheter till flyktingar och hemlösas barn här i paris. mitt hjärta går sönder när jag ser dem på gatorna och jag tänker att visst fan kan vi ge dessa barn ett bättre liv med lite kärlek och viljekraft. jag är ledsen men nina simone och denna låt får mig att inte ge upp just nu. kram!

när dröm blir verklighet

goddag! himlen är grå utanför mitt fönster och en kåt duva har gjort sig hemmastadd på gården. den ger ifrån sig läten som tyder på att den vill para sig, men ännu verkar den inte fått napp. är det olagligt att döda duvor och vad händer om man bryter den lagen? i flera dagar har duvan häckat utanför mitt fönster och jag vill nu alltså ta den eventuella lagen i egna händer, då duvan inte tycks vilja ge sig hän förrän den fått utföra älskog med någon desperat stackars duva som inte heller lyckats så bra här i livet. jag avvaktar i en dag till.

nåväl, nu till något annat. dagen jag har väntat på i snart tio år är äntligen här och ikväll ska jag alltså få se vashti bunyan spela live. jag är sådär pmsig och blödig och känner för att gråta av glädje redan nu. återkommer med en uppdatering på hur fantastiskt det var och fram tills dess kan ni lyssna på denna pärla och avundas mig. kram!

en odödlig kärlek i fjärran

när allting känns lite grått och trist så lyssnar jag på baligh hamdi och tänker på sälen. snart kommer han hit.

i min trädgård är det visset mörkt och kallt

hej bloggen! så nådde vi punkten där ingen utav oss orkade mer tjafs, bråk och missförstånd. jag känner mig ledsen och trampad på och det gör han också. jag vill ställa allt till rätta samtidigt som jag är (nästan) övertygad om att det inte finns någonting mer att göra för att rädda vår relation.  två världar råkade mötas, det blev en supervacker och intensiv smäll men efter den så fanns det bara spillror kvar. vi förstår inte varandra och jag är inte säker på att jag vill förstå heller. då en saknar samma moraliska grundpelare i livet så funkar det inte och jag har ingen lust att kompromissa när det gäller saker som rör feminism eller grundläggande vett och etikett. jag känner mig överkörd och därför körde jag över tillbaka. nu tänker jag sörja en stund innan jag klackar vidare in i parisvåren. har redan börjat bli sådär post-relations-taggad och började morgonen med en joggingrunda (!) längst med eiffeltornets alléer. solen skiner här idag och ikväll ska jag på en slags intervju rörande ett barnvaktsjobb. pendlar mellan att vara superpeppad på livet rent generellt och att ge vika och bara ringa hit honom. vad gör man i en sådan situation? ja ja ja. urk.

ensam i natten

västvärlden och våra problem

så, ett terrorattentat har inträffat i stockholm tidigare idag. jag blir ledsen och fasas, samtidigt som jag inte kan låta bli att provoceras av hur mitt facebook-flöde idag är fullt av förfäran och sorg när det inte varit det resten av veckan. för några dagar sedan exploderade en bomb i en tunnelbana i st petersburg, varför skrev ni inte då? en kemisk attack har dödat nästan hundra syrier för ett fåtal dagar sedan, var befann sig er oro och era tårar när ni såg bilderna eller filmerna på döda barn? det såg ut som att dem sov. till synes fridfulla låg dem radade på en brits medan kameror dokumenterade dem en efter en. valde ni att inte se dem och varför då? de där syriska barnen som låg där på flaket är våra barn och syskonbarn, lika mycket som alla drabbade i stockholm eller st petersburg är. vi är alla samma människor så var är era tårar då attentat utanför väst sker? vi måste lära oss att se och känna längre än dit våra trygghetszoner räcker och lägga vår fokus på att stoppa alla krig, inte bara dem som rör vår egna lilla bubbla där vi ojar över hur vi råkade spendera för mycket pengar förra veckan.