dit vinder blåser blåser också jag

god eftermiddag bloggen! jag sitter på barbarista och registrerar mig på dem kurser jag ska läsa i höst. efter mycket velande kom jag fram till att mina bekymmer endast var västerlännings-problem så jag valde att slopa all ångest och bara köra på den väg som ligger framför mig. om concordia inte är vad jag tänkt mig så får jag väl bara ta och satsa på paris nästa år istället. tada, problemen ur världen!

afrika känns som en distanserad dröm och jag har sedan länge gått tillbaka till dem rutiner jag har här i bergen. arbete, sömn och skrivande tar upp större delen av min tid och jag kvartar på siris golv men flyttar till eget rum redan nästa vecka. nu har jag knappt fyra månader kvar i norge och det känns för jäkla bra ska ni veta. det är fredag idag och grå moln pryder himmelen därutanför. i mina hörlurar sjunger sister nancy och eftersom sister nancy är så bra ska hon få sjunga för er också.

trevlig helg kära vänner.

nere i paviljongen med en kopp afrikaffe i hand

god morgon bloggen! jag dricker kaffe nere i paviljongen samtidigt som nick drake's sköra toner letar sig ut ur animamis telefon. den senaste veckan har jag läst biografin, skriven av patrick humphries, om just ovan nämnda man. nick drake verkade, minst sagt, vara en figur med många bekymmer. efter varje sida har en förståelse för hans musik växt sig större och jag kommer komma härifrån med en nyvunnen vän. eh.

det är min sista dag i tanzania och jag kan faktiskt inte förstå att det inte ens är två dygn tills jag är "hemma" i säkerheten, kylan, den vardagliga tristessen. igår steg vi upp samtidigt som solen och försökte leta oss fram till en båt som skulle ta oss utåt mot höga vågor. det var lågvatten och 40 grader varm ute och efter att ha frågat oss fram på två hotell så gav vi upp, åkte tillbaka till vår strand och spenderade istället dagen i havet istället för på.

jag tror mig ha botat viss djurrädsla sedan jag kommit hit. flugor, ödlor, råttor och andra kryp är nämligen vanliga här och ja, eftersom jag ännu inte drabbats av en hjärtattack anser jag mig ha gjort framsteg. dock har vi en hel dag på plajjan kvar och i afrika kan allting hända. här en nick att lyssna på medan vi plaskar omkring i indiska oceanen en sista gång.

tuktuk och annat trams

god afton bloggen! jag sitter ute på vår balkong i bagamoyo och svettas i den tropiska värme som råder.

fick ett varmt mottagande på sagando i fredags och det kändes, utan överdrift, som att komma hem efter en vilsen vecka bland beach boys, tjaskig turist-pizza och machete-män. baby jesus stod i baren då vi anlände. han tittade på mig och sa "welcome home" varpå han ba "peace", någonting som fick mitt huvud gå i ett virrvarr där och då; "peace? har vi bråkat?" aningens nervöst replikerade jag "peace? was there ever a war?" och tänkte att kanske var min sista potatis satt. men, nej. baby j bara log sitt jesus-leende och sa "can i have a piece of cigarette". vilket missförstånd! efter det spelade vi pingpong och skrattade precis som på film. jag var en riktig fena och vann samtliga gånger trots sol i ögonen och en motståndare med ögon som solar.

när helgen var över och jag fått pussas ännu mer (och dessutom sova sked i hängkojan!) så åkte jag och bullan tillbaka till dar es salaam och mötte animami. eftersom jag numera är nästintill helt tekniklös gick hon och jag på lång jakt efter en analog kamera och mmm, vilken kanon-canon jag fick tag i. vi vinkade därefter hejdå till leo, julia och annika och daladalade oss upp till bagamoyo var vi nu är. det är lugnt och vackert här och ikväll har vi åkt tuktuk efter en hel dag i havet.

det blev tyvärr inget bergsklättrande men lika glad är jag för det. afrika är guld och gröna skogar och nu tänkte jag njuta helt fram tills på söndag då mitt plan tillbaka till vardagen går. efter att den dagen kommit lovar jag att ge er en riktigt lång och gosig berättelse om mina veckor här i vildmarken. so long!