hej bloggen! så, vad har hänt sedan sist? jo jag har begravt mina tjugo och flyttat till frankrike! landade i måndags och har sedan dess varit på intervju, provjobbat, hängt med alizé, druckit vin med just nämnda och nya bekantskaper och alltså även fyllt 30 bast. paris är så otroligt vackert och jag går runt som en förälskad tonåring och tycker allt är magiskt och underbart och fantastiskt fint. till och med hundbajset här har en sådan lyster och ja, hittills har jag inte stött på någonting som besvärat mig det minsta. valsade hem längst kanalen igår och gav min halsduk till en hemlös man med löftet att jag skulle förändra världen. en dag ska jag förändra världen. grät lite över alla fina grattishälsningar jag fick igår och måste säga att; wow. jag har så fina kompisar och känner mig så priviligerad som fått leva omkring dem alla i hela trettio år.
just nu sitter jag och dricker ett glas vin och kikar ut över staden. jag bor i en 9 kvm liten lägenhet på sjunde våningen på rue des filles du calvaire. spartanskt, absolut, men med utsikt över hela marais så kan jag faktiskt inte klaga. det är bra här. jag mår bra här. jag får sådan inspiration här; till att sjunga, skriva, leva!
ikväll har jag en sådan där tinder-dejt och ska träffa en thibaud och hans vänner för att gå på technoklubb som varar ända in i gryningen. jag är inte rädd här. jag är inte rädd för att inte hitta hem eller göra fel eller vara mig själv. det känns verkligen som att jag hamnat rätt nu, efter alla dessa år av sökande. nästa vecka kommer nakenmannen hit och hälsar på mig. vi ska se lindstrøm och göra turistiga saker så som att ta selfies vid eiffeltornet och kasta stenar i seine. nu ska jag dock lyssna på brian jonestown massacre och denna pärla tio gånger till innan det är dags att klacka på de där dansskorna och svälja en liten droppe nervositet. till mitt paris!
fredag 27 januari 2017
lördag 21 januari 2017
ännu en fallen stjärna
läste att maggie roche har gått bort efter en tids cancer. det gör mig lite ledsen då hennes musik betyder mycket för mig. en hammond song på den.
fredag 20 januari 2017
ibland när jag får tänka lite
hej bloggen. det är fredag och min vistelse här i sverige är snart över. jag är otålig och vill spola fram tiden helt tills jag landat i paris, samtidigt som jag vet att dessa två dagar jag har kvar här är enormt viktiga för mig. jag vill och behöver vara melankolisk. jag vill och behöver få tänka på det som varit och det som kanske komma skall. att dagdrömma är lätt men att faktiskt gå igenom minnena som är viktiga för mig är svårare och just därför behöver jag detta nu. jag har lyssnat på buffy sainte-marie non stop sedan igår och hon hjälper mig att sortera bra och dåliga minnen. egentligen tror jag att alla minnen är bra minnen, men ja, vissa av dem är såklart mer tragiska än andra och det är väl kanske de tragiska minnena som behöver bearbetas mest.
jag tror jag är okej. jag känner mig okej men sen så vet man aldrig, kanske jag är mer ledsen än vad magkänslan talar om för mig. jag skriver på boken. den hjälper mig att må bra och dåligt på samma gång. jag drömde om sälen för någon dag sedan. ja, vad säger man? ännu spökar den gamla räven.
johannes och iris kom förbi här idag och åt pannkakor med mig. det var gott.
jag tror jag är okej. jag känner mig okej men sen så vet man aldrig, kanske jag är mer ledsen än vad magkänslan talar om för mig. jag skriver på boken. den hjälper mig att må bra och dåligt på samma gång. jag drömde om sälen för någon dag sedan. ja, vad säger man? ännu spökar den gamla räven.
johannes och iris kom förbi här idag och åt pannkakor med mig. det var gott.
torsdag 19 januari 2017
fredag 13 januari 2017
tisdag 10 januari 2017
den där årskrönikan då, hejdå 2016
okej bloggen, nu kör vi! 2016 var året då jag flängde lika mycket som vanligt men tyvärr även gick in i väggen en sväng utan att jag riktigt förstod hur eller varför.
vargavinter härjade över montreal hela januari och jag spelade in film och rannsakade min sorg över pappa ytterligare. alexandra blev en viktig person i mitt liv och jag njöt av att ha henne ovanför mig samtidigt som jag lyssnade på the beatles och försökte att inte frysa så mycket. jag och murdock åkte till toronto en sväng och hängde med courtney och tim. i februari sprang jag på sälen när chloe spelade sin första konsert på poisson noir och vi pratade alltså en första och sista gång sedan vi sagt farväl ett och ett halvt år tidigare. jag träffade gabriel samma kväll och hade några veckors euforisk förälskelse som tyvärr försvann lika snabbt som den kom. började umgås med kara och barento en del och de där vinter/vårmånaderna var nog ganska bra ändå. roger kom och hälsade på och vi hade äggrullar-tävling enligt tradition. skolan tog nog en del tid men jag orkade inte bry mig om den och lät den halka efter för att ha mer tid med mina vänner. sedan kom solen.
vi hade en enormt lyckad street-sale utanför huset och jag köpte en humphrey bogart som skrämde livet ur mig i april. våra filmer hade premiär och folk berömde mig för mitt mod samtidigt som jag började tappa lusten till allt. jag velade i allt; vem jag är/var, var jag skulle bo, vad jag egentligen trodde på och ville med livet. trots att dagarna kändes gråa fick jag både ett och två jobb lagom till att skolan var slut och jag började därmed jobba som brunch-kock på nouveau palais vilket gjorde grå vardag färgfull. vilka människor jag sedan lärde känna och hade privilegiet att få umgås med kan jag knappt beskriva. och så såg jag suuns på phonopolis. dem har i efterhand kommit till att sätta soundtracket till hela året.
i maj packade jag väskan och flög till barcelona för primavera sound och den veckan var som vanligt årets bästa vecka. jag träffade allison och amy och linda och lucy och karolina och pillan och ida och mirjam och lärde känna ett stort och glatt gäng britter som blev goda vänner. vi såg suuns två gånger (!), dansade omkring till beirut och blev hyschade på ett radiohead som jag ångrar att jag aldrig såg, bara för att nämna någonting jag sparat i minnen. veckorna i barcelona fick mig att inse att det nog är i europa jag ska vara ändå så jag bestämde mig för att åka tillbaka till montreal och avsluta mitt liv där och tacka ja till platsen på skolan i paris.
sagt och gjort, jag åkte alltså tillbaka till montan en sista gång i början på juni, bara för att packa ihop det liv jag under tre års tid försökt bygga upp. arbetade på båda arbetsplatser dygnet runt och hann knappt andas. i början på juli så beslutade sig min lägenhet för att läcka vatten både upp och nedifrån på samma gång och jag fick flytta hem till chloe. efter en tårfylld fest sa jag hejdå till min lägenhet på 5441 hutchison, hoppade in i en uber och flög tillbaka till barcelona där allison mötte mig med såpbubblor på universitat. sommarmånaderna var glada. vi dansade och skrattade och flöt omkring i badringar längst med stränderna utanför barcelona. ida och simon var där och besökare kom och gick. jag började jobba som telefonsäljare på nåt snubbigt företag och sålde stick och virk-tidningar till tanter i norge. det var varmt och klibbigt och det var nog då det small, utan att jag såg eller hörde varifrån. folk kom och gick, jag slutade orka ännu mer än tidigare och fick väl mer eller mindre kicken efter att inte ha varit på jobbet på för många dagar. väntade på besked om när jag skulle få börja skolan. inga besked kom.
när hösten tågade in åkte alla besökare hem men jag var kvar, i ett hav av ångest och med badringar utan luft i sig. jag började promenera för att förhindra panikångest, gick i flera timmar om dagen och väntade på beskeden. när de väl kom så gav jag upp och åkte till norrköping var jag nu spenderat dem senaste två månaderna. jag har samlat styrka och orkar nog lite till ändå men inser att mitt liv är så mycket svårare och tyngre än vad jag många gånger vågar erkänna för folk i min omgivning. har börjat skriva en bok om det, den heter maskrosbarn och jag tror att det nog är dags för mig att berätta min historia som är så tragisk att jag nästan börjar gråta då jag glömmer bort att den tillhör mig.
however, 2016 var bra stundom, det var det. men med mer ångest än vad jag kunnat föreställa mig. jag saknar montreal ofta men vill inte bo där och ja, jag tänker att 2017 kan alltså bara bli bättre än både montreal och barcelona ihop. och, nu när jag lyckats repa mig efter denna östgötska retreat så är jag faktiskt ganska taggad ändå. biljetten till paris är bokad och ja, det är nu livet börjar. hejdå 20's och 2016, vi ses aldrig igen och det är jag glad för!
här har ni förra årets låt:
vargavinter härjade över montreal hela januari och jag spelade in film och rannsakade min sorg över pappa ytterligare. alexandra blev en viktig person i mitt liv och jag njöt av att ha henne ovanför mig samtidigt som jag lyssnade på the beatles och försökte att inte frysa så mycket. jag och murdock åkte till toronto en sväng och hängde med courtney och tim. i februari sprang jag på sälen när chloe spelade sin första konsert på poisson noir och vi pratade alltså en första och sista gång sedan vi sagt farväl ett och ett halvt år tidigare. jag träffade gabriel samma kväll och hade några veckors euforisk förälskelse som tyvärr försvann lika snabbt som den kom. började umgås med kara och barento en del och de där vinter/vårmånaderna var nog ganska bra ändå. roger kom och hälsade på och vi hade äggrullar-tävling enligt tradition. skolan tog nog en del tid men jag orkade inte bry mig om den och lät den halka efter för att ha mer tid med mina vänner. sedan kom solen.
vi hade en enormt lyckad street-sale utanför huset och jag köpte en humphrey bogart som skrämde livet ur mig i april. våra filmer hade premiär och folk berömde mig för mitt mod samtidigt som jag började tappa lusten till allt. jag velade i allt; vem jag är/var, var jag skulle bo, vad jag egentligen trodde på och ville med livet. trots att dagarna kändes gråa fick jag både ett och två jobb lagom till att skolan var slut och jag började därmed jobba som brunch-kock på nouveau palais vilket gjorde grå vardag färgfull. vilka människor jag sedan lärde känna och hade privilegiet att få umgås med kan jag knappt beskriva. och så såg jag suuns på phonopolis. dem har i efterhand kommit till att sätta soundtracket till hela året.
i maj packade jag väskan och flög till barcelona för primavera sound och den veckan var som vanligt årets bästa vecka. jag träffade allison och amy och linda och lucy och karolina och pillan och ida och mirjam och lärde känna ett stort och glatt gäng britter som blev goda vänner. vi såg suuns två gånger (!), dansade omkring till beirut och blev hyschade på ett radiohead som jag ångrar att jag aldrig såg, bara för att nämna någonting jag sparat i minnen. veckorna i barcelona fick mig att inse att det nog är i europa jag ska vara ändå så jag bestämde mig för att åka tillbaka till montreal och avsluta mitt liv där och tacka ja till platsen på skolan i paris.
sagt och gjort, jag åkte alltså tillbaka till montan en sista gång i början på juni, bara för att packa ihop det liv jag under tre års tid försökt bygga upp. arbetade på båda arbetsplatser dygnet runt och hann knappt andas. i början på juli så beslutade sig min lägenhet för att läcka vatten både upp och nedifrån på samma gång och jag fick flytta hem till chloe. efter en tårfylld fest sa jag hejdå till min lägenhet på 5441 hutchison, hoppade in i en uber och flög tillbaka till barcelona där allison mötte mig med såpbubblor på universitat. sommarmånaderna var glada. vi dansade och skrattade och flöt omkring i badringar längst med stränderna utanför barcelona. ida och simon var där och besökare kom och gick. jag började jobba som telefonsäljare på nåt snubbigt företag och sålde stick och virk-tidningar till tanter i norge. det var varmt och klibbigt och det var nog då det small, utan att jag såg eller hörde varifrån. folk kom och gick, jag slutade orka ännu mer än tidigare och fick väl mer eller mindre kicken efter att inte ha varit på jobbet på för många dagar. väntade på besked om när jag skulle få börja skolan. inga besked kom.
när hösten tågade in åkte alla besökare hem men jag var kvar, i ett hav av ångest och med badringar utan luft i sig. jag började promenera för att förhindra panikångest, gick i flera timmar om dagen och väntade på beskeden. när de väl kom så gav jag upp och åkte till norrköping var jag nu spenderat dem senaste två månaderna. jag har samlat styrka och orkar nog lite till ändå men inser att mitt liv är så mycket svårare och tyngre än vad jag många gånger vågar erkänna för folk i min omgivning. har börjat skriva en bok om det, den heter maskrosbarn och jag tror att det nog är dags för mig att berätta min historia som är så tragisk att jag nästan börjar gråta då jag glömmer bort att den tillhör mig.
however, 2016 var bra stundom, det var det. men med mer ångest än vad jag kunnat föreställa mig. jag saknar montreal ofta men vill inte bo där och ja, jag tänker att 2017 kan alltså bara bli bättre än både montreal och barcelona ihop. och, nu när jag lyckats repa mig efter denna östgötska retreat så är jag faktiskt ganska taggad ändå. biljetten till paris är bokad och ja, det är nu livet börjar. hejdå 20's och 2016, vi ses aldrig igen och det är jag glad för!
här har ni förra årets låt:
med kurt vonneguts apor
hej bloggen! jag ligger i soffan på storsvängen i norrköping och lyssnar på malatu astatke samtidigt som jag läser kurt vonnegut och welcome to the monkey house. vilken musik, vilken bok, vilka män!
kom tillbaka hit i lördags efter en vecka i malmö var jag fick träffa många av dem jag håller kär och dansa iväg 2016.
imorgon ska jag på någon slags dejt och veckan därpå åker jag till stockholm för att säga hejdå till sverige och min sista vecka som tjugo-nånting. jag har hög tro på 2017 måste jag säga. och, jag börjar faktiskt se fram emot att snart vara trettio. jodå, det här blir bra. innan jag tar mig i kragen för den där årskrönikan ska jag runda av för kvällen och jag ger er denna ljuvliga pärla att sova till. kram då!
kom tillbaka hit i lördags efter en vecka i malmö var jag fick träffa många av dem jag håller kär och dansa iväg 2016.
imorgon ska jag på någon slags dejt och veckan därpå åker jag till stockholm för att säga hejdå till sverige och min sista vecka som tjugo-nånting. jag har hög tro på 2017 måste jag säga. och, jag börjar faktiskt se fram emot att snart vara trettio. jodå, det här blir bra. innan jag tar mig i kragen för den där årskrönikan ska jag runda av för kvällen och jag ger er denna ljuvliga pärla att sova till. kram då!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
