viska så högt du kan

till pappa

flera gånger i veckan tänker jag att jag ska ringa dig för att berätta någonting och flera gånger i veckan måste jag påminna mig själv om att det inte går. det har gått nio månader nu. nio långa månader. det känns som en hel evighet men samtidigt är ju nio månader ingenting eftersom du ska vara död för all framtid.

folk omkring mig verkar tro att sorgen sakta avtar och att en slutar vara ledsen med tiden men det är inte sant; du gör dig ständigt påmind och smärtan inom mig är precis lika intensiv som den femte september förra året. skillnaden är att en lär sig leva med den, en lär sig att smärtan blivit en del av en själv. alltid finns den där, gnagande, och alltid vill den komma ut men en lär sig att gråta vid rätt tillfällen. då folk inte ser och riskerar att bli obekväma av ens tårar. när det har gått nio månader har jag inte längre rätt att sjuka mig från jobbet för att jag sörjer dig, istället blir jag tvungen att gråta ut den smärtan som sticker allra mest då ingen ser, för att därefter gå tillbaka till vardagen var problem och sorg inte får ta plats. genom att stänga av blir minnen dimmiga och min största skräck är att jag ska glömma bort. glömma bort vem du var, vem du fortfarande är, var du än nu är. 

varje ny årstid markerar att du inte längre är här. varje ny årstid är en ny årstid utan dig. jag och sofia promenerade upp för flöyen förra veckan och precis som när vi var där uppe tillsammans så hänger de där fåniga plasthattarna med vikingahorn kvar. är du ens död? 

jag såg spiritualized på primavera sound och det var helt magiskt. jag önskar att du kunnat vara med. idag lyssnar jag på denna låt och tänker på dig pappa. en dag ses vi igen!