mot fjärran land

hej bloggen. det är måndagsafton och min sista kväll i paris på en god stund. jag har aldrig tidigare längtat bort från den här staden så som jag nu längtar bort. min blivande rummis i grekland ska hämta mig på flygplatsen imorgon, därefter ska vi åka till en strand och bada har han lovat. jag måste till havet, jag måste få luft. imorgon!

den sista tiden har varit kantad av ångest och en känsla av att inte höra hemma. jag har arbetat och hyperventilerat om vartannat i väntan på det där mitt hjärta skriker efter. jag vet inte ens vad det är, men jag känner att det finns där ute någonstans. jag måste bara hitta det. jag måste leta helt tills den där rotlösheten i min kropp försvinner och jag kan koppla av på riktigt. klippte av halva håret kvällen till ära. så här korthårig som jag är nu har jag inte varit sedan jag var barn. det känns bra. imorgon är jag långt långt borta, och imorgon ska havet få omsluta min svettiga kropp. mmm.

bara du

tjena bloggy! jag har paus från arbete och lyssnar på steve monite. jag känner mig gammal och ung på samma gång men mm vad det svänger!

alla fester vi aldrig gick på

hej bloggen! jag lyssnar på molly nilsson och tänker att jo men så, precis så som hon sjunger är det. jag tror inte på att ångra saker, men jag kan ibland önska att jag visste hur jag skulle spela livets kort annorlunda. jag vet inte det, jag vet bara det mitt hjärta säger åt mig. just nu säger mitt hjärta att jag måste till grekland samtidigt som jag borde stannat i berlin. det gör ont när hjärtat går åt olika håll. jag borde vara glad, och det är jag ju. jag ska äntligen få se grekland, och platsen där våra västerländska demokrati har sina rötter. jag ska få smaka på filosofi på riktigt och som jag har längtat och drömt om detta! samtidigt som det känns som att jag kastat bort någonting jag borde gett tid. tid jag inte hade att ge. försöker påminna mig själv att ifall det var på riktigt så finns det kvar när jag väl har samlat ihop den där tiden igen. jag måste bara komma fram först.

med längtan till havet

jag har jobbat tolv timmar idag och ska jobba tolv timmar imorgon och tolv timmar dagen därpå. samma visa helt tills jag åker till thessaloniki. det känns okej, jag har ett mål och jag är på väg dit. det går bra i allt det dåliga. jag har hittills 25 sidor manus och det kan hända att mitt första utkast hamnar på 250 sidor allt som allt. så får det bara vara. det blir nog bra det här. det känns så och ja, ibland går jag vilse här i livet men det är okej det också. en måste inte orka och veta allt på en gång och just nu kan bara tiden visa vägen. någonstans långt där inne känns det ändå som jag är på rätt väg. jag hoppas det. såhär låter min melankoli ikväll. snart får jag se havet, åh havet!

som det ser ut

hej bloggen! det är lördagskväll och jag sitter hemma och funderar på allt som varit och det som komma skall. jag är tillbaka i paris för en kort stund. för att packa om väskan, för att jag inte har råd att vara någon annanstans. ett illamående kryper upp i min strupe och det känns som att jag inte får luft. jag känner mig instängd i min egna kropp, jag känner mig instängd i paris och vill inte vara här längre. jag måste andas. få sitta på en strand och bara stirra ut på havet tills jag kan gråta igen. om tio dagar är jag i grekland där jag tänkte göra precis ovanstående när jag inte filar på min film eller försöker hjälpa till där det behövs hjälp. sedan åker jag tillbaka till berlin igen, börjar om från början. förhoppningsvis blir det rätt nästa gång och jag slipper fler oväntade överraskningar. jag vill leva, och jag vill få känna mig lugn och trygg.

jag känner mig så arg. arg för att livet aldrig kan låta mig få vara ifred och för att det ständigt slängs in nya hinder på min väg. efter sommarens utomkvedshavandeskap har jag halkat efter, och det är först nu jag börjar ta ikapp den tid jag förlorade då jag låg i sängen och hade ont. jag önskar att jag inte behövde ta ikapp, utan att tiden kunde vara på min sida för en gångs skull. brukar vara rätt bra på att repa mig, men denna gången har det tagit längre tid än vad jag förväntat mig. hann bli förälskad också, men nu känns det som att där inte finns någonting kvar för att jag är som jag är. det gör mig ledsen men det får vara som det är tills jag är tillbaka i tyskland och kan se hur landet ligger till. jag inser att jag bär på ett trauma jag måste bearbeta först och främst och för att få ut de läskiga bilderna som finns i skallen har jag börjat måla igen. som jag älskar att måla utan att behöva tänka på ord eller formuleringar. jag målar i svart, det har jag aldrig tidigare gjort. igår skrev jag en låt som jag hade tänkt att spela in helt tills jag insåg att jag ju lämnat ljudkort och mikrofon i sverige. ajdå.

vill förresten också berätta att jag äntligen lyckades få ihop storyn till min första långfilm. fem års tankar och sorgearbete lyckades tillslut bli en hel film, ojojoj. har övergått till att skriva manus och dialog nu och det känns fantastiskt kul mitt i mörkret. det blir bra det här, det blir det. idag har jag jobbat från tidig morgon till sen kväll utan paus. jag är hungrig men har ingen aptit. behöver bara få ut allt som finns inom mig, sedan kan jag andas igen.