mot 2018 i en buss

god morgon bloggen! om en dryg timme sitter jag på en buss påväg mot london var jag ska fira in det nya året tillsammans med några av mina allra bästa vänner. eftersom jeanne och richard åker till sydafrika på självaste nyårsafton så har vi beslutat för att redan ikväll skåla in det nya året ihop på white heat som nostalgiskt nog enbart tänkte spela låtar från dagarna då jag ju bodde i stan. vilken hit! amy, ida, allison och james är redan på plats och imorgon trillar pillan in tidigt i ottan. oj oj så jag är peppad på att först få stirra ut genom ett bussfönster och därefter bara få skratta och kramas med dem jag gillar bäst. här en låt som beskriver hur livet känns just denna morgon:

mmm

efter den sista inlämningen

hej bloggy! imorse när jag satt på metron till skolan så grät jag då jag läste jag läste de sista kapitlen i susanna alakoskis förskräckligt underbara bok "svinalängorna".  jag känner mig stum. vet inte hur jag ska formulera mig eller var jag ska placera mina tankar. allt jag läste där i boken var så.. verkligt. det var på riktigt. mitt liv, så som jag växte upp i senare barnsår/tidiga tonåren, var där i boken. med andra events och huvudrollsinnehavare denna gång, men ändå. det var min pappa som var den där finska gubben som svor och inte hade pengar annat än att supa för. som byggde egna möbler, som "trollade bort problem med bravur" då de egentligen bara sopades under mattan. det var jag och mina syskon som gömde oss under sängarna under fylleslagen. för att inte synas, inte vara i vägen då ilskan kickade igång mellan pappa och b. det var vi som försvann, led, förträngde vardagen. och sedan de vuxna omkring, som såg men inte handlade för barnens bästa. som gjorde sig blinda. hur kan man se ett barn lida och inte försöka hjälpa detta barn? var var alla vuxna när vi växte upp? alkoholism är en fruktansvärd sjukdom och jag har sett den förstöra personer jag älskar. precis som i boken var jag det offer som ville fly men samtidigt också ville stanna för att se att allt var okej. för att höra att pappa andades. för att veta att småsyskonen inte dog. var fanns de vuxna då? att boken är berättad ur ett barns perspektiv är så enormt viktigt och jag blir mer och mer övertygad om att jag måste skriva klart den bok jag själv skriver och snart är tio kapitel in i. jag blir skraj för att jag själv har ett "gott öga" för alkohol. är det ärvt eller en del av vår kultur idag? jag vet inte. jag vill tro att exponering för alkohol vid ung ålder har påverkan och därefter kommer jag välja att uppfostra mina egna barn i framtiden.

jag skäms inte för att säga att mina alkoholvanor brukade vara oroväckande. av och till är dem fortfarande det, men nej jag skäms inte. mitt liv är så jäkla knepigt av och till och då det är extra knepigt är allt jag vill att bli full och glömma. ibland blir jag full och glömmer, men nio gånger av tio dealar jag med verkligheten och den gråa vardagen. det är ett helvete, ja. speciellt när en istället kan välja att sjunka ner i en mjuk säng av fylla och ignorera det som finns framför en. men jag gör inte det, fastän att jag vill. alkohol är en snabb, enkel och billig flykt från ett problem så stort att det krävs mer än en vuxen involverad för att lösa det. jag är vuxen idag och mitt ansvar i det är att göra val som inte skadar någon, allra minst ett barn.

sedan skulden. som att alkoholism vore nåt att skämmas för. det är en sjukdom, precis som cancer. att erkänna det gör att jag öppet kan stå för att jag aldrig någonsin ska bli som mina föräldrar. och, istället för att förminska personer med alkoholproblem inser jag nu att det är dem jag vill hjälpa. alkoholism är en sjukdom, precis som cancer. skillnaden är att det finns ett skamligt stigma runt denna sjukdom, som om att den vore självvald. vi måste sluta döma folk för alkoholism, vi måste börja förstå och det är då vi kan förändra, hjälpa och förhindra.

tack susanna alakoski.

techno in i natten

hej bloggen! terminen börjar lida mot sitt slut och jag har fan lyckats knega ikapp allt jag missade då jag inte orkade någonting. har precis exporterat den fil som ska agera sista exam och om en liten stund kommer mannen jag träffar hit. vi ska bli fulla och därefter styr vi kosan mot aubervilliers var det är technofest in i tidiga timmarna. oj, att jag klarade det. det känns som ett mirakel!

idag när jag stod och såg på mig själv i spegeln noterade jag några rynkor jag inte sett tidigare och istället för att drabbas av åldersångest infann sig istället ett väldigt lugn i min kropp. jag tycker det är så himla vackert att åldras och förstår inte alla nissar som någonstans propsar för att vara forever young. eftersom jag är omringad av en bunt 20-åringar i min skola så kommer ålder ständigt på tal. många förvånas över att jag är hela trettio bast för "jag varken ser ut eller beter mig som en sådan".
vad betyder ens de orden?

ibland kan jag såklart önska att tiden inte gick så fasligt snabbt men samtidigt har jag förstått att ålder är en siffra och att hen som tycker dessa siffror, rynkor eller gråa hår är nåt att förakta är så även hen som gått miste om någonting väsentligt; att varje år en får leva är ett privilegium. jag vill verkligen få bli äldre och i takt med att jag blir det så växer jag även som person. jag vill växa. sedan tror jag förvisso aldrig att en blir riktigt stor, men det har väl med personlighet att göra också. anyways, här är låt som jag tycker är en jäkla hit. lyssna, dansa, lev för en dag är tiden slut.

att somna till

den svarta spegeln

hej bloggen! det är söndag och jag borde plugga men har fastnat i black mirror och kan inte sluta. vilken överdriven, briljant och skarpsynt kommentar på hur vårt samhälle ser ut, med all dess teknik. det är med skräckblandad förtjusning jag både fasas och låter mig imponeras på samma gång. kan inte avgöra om serien är pure sci-fi eller om morgondagens verklighet kommer se ut som den gör där på min skärm och kanske är det just det där mellantinget, att inte veta, som skrämmer mig mest när jag tänker efter.

christiane är i paris och igår drack vi vin ihop och pratade om allt som hänt sedan vi träffades i montreal i somras. vilken inspirerande och fantastisk person hon är! tänker på sälen ibland och undrar om han någonsin tänker på mig. trots att jag inte vill tillbaka till någonting just nu så kan jag inte låta bli att ibland önska att han ska komma ridandes på den där vita hästen, säga att allt var ett misstag och att han visst vill vara med mig. som i en saga med lyckligt slut. så naivt av mig att ens önska det. jag borde slå hål på den där bubblan för oavsett vad så tror jag inte jag kommer klara av att lita på honom igen. det är väl det som gör mig mest ledsen. vad som nu än händer i framtiden, hur ska jag någonsin kunna lita på honom igen?

nåväl. har umgåtts en del med en ung man jag nyligen lärde känna här. han uppskattar mitt sällskap och i fredags överraskade han mig med presenter och fina ord. han får mig att minnas att jag inte är så hemsk som sälen fick mig att känna mig, så jag tror mitt liv går åt rätt håll. jag hoppas det iallafall.

då dansar vi disco

hej bloggen! klockan är sen natt och jag sitter uppe och har just skrivit klart mitt manus. det känns rätt bra just nu alltså. min goda våg har varat den senaste veckan och mitt sätt att hantera mina sorger känns både sunda och givande. jag är ledsen men optimistisk. precis som denna låt.

för all tid förlorad

jag tog metron till sorbonne, promenerade ner till floden och notre dame. för tre veckor sedan var jag och sälen där tillsammans. i takt med att jag fortsatte gå mot bastille kom minnen, som jag fram tills nu skjutit undan, tillbaka. trots att tiden han var här var ledsam och mörk så dominerar de fina minnena den tiden och så länge han gick bredvid mig fanns där ändå en lycklig känsla och en strimma hopp där i min ledsna kropp. jag förstår inte. jag förstår inte varför han insisterade på att han och ariel bara var vänner då jag var i montreal i somras, för att sedan inleda en mer seriös relation med henne bara dagar efter att jag åkt därifrån. jag förstår inte varför han inte var ärlig mot mig. jag förstår inte varför han sa en sak och gjorde en annan. jag förstår ingenting. så jag gick fler gator vi gått på tillsammans. och jag mindes och grät, saknade och förstod ingenting. sedan vände jag hem och den kolsvarta floden och jacques brel tröstade mig och sa att det är okej att vara ledsen och känna sig ensam när man blivit bortvald. och jag ska leva och vara ledsen för att sedan leva och vara glad, men aldrig kommer jag sluta älska honom och aldrig någonsin får jag väl tillbaka den delen av mitt hjärta som han valde att kasta bort gång på gång.

precis såhär känns det

förresten, det är precis såhär allt känns just nu. som i kjell höglunds genesarets sjö. hade jag kunnat vara en låt så är jag denna låt just ikväll. 

på andra sidan

det är lördag och jag lyssnar på jefferson airplane samtidigt som jag sorterar tankar och minnen. i samband med månadsskiftet kom min energi tillbaka och jag hoppas den är här för att stanna. det gör inte så hiskeligt ont att tänka på jobbiga saker längre och istället försöker jag förstå och förlåta samtidigt som jag också rannsakar mig själv och den personen jag är. inser att det finns så mycket jag älskar och vill älska här på jorden men att tillit för andra är knepigt när en har haft en ännu knepigare uppväxt. samtidigt vill jag vara naiv och blåögd, älska trots att jag riskerar att bli bränd. det är okej att bränna sig, jag är inte rädd. för jo, jag tror ändå på livet och kärleken och är övertygad om att det bästa fortfarande väntar framför mig någonstans och att allt bakom mig, som jag ännu inte förstår, har större mening än vad jag lyckas se just nu. det gör ont att vara sårad, men jag är övertygad om att en lär sig något nytt från varje gång det känns som att ens hjärta ska gå sönder. har sökt distanskurser i filosofi och skriver på min bok då jag inte pluggar eller läser. paris är kallt som fan men kylan doftar gott och ibland kikar solen fram och värmer mina kinder.

inget kvar att tappa

i en konstant dimma

har svårt att somna om natten men det stör mig inte trots att skoldagarna är långa och dagarna passerar medan jag vandrar omkring i en dimma. vaknar genomblöt av kallsvett, fortfarande fast i de  drömmar jag inte kan placera. det är som att en film spolas fram och tillbaka i mitt huvud men jag hinner varken se eller höra vad som händer där i filmen, kvar är bara känslan av någonting jag inte kan placera. känner mig varken lycklig eller olycklig, jag bara är. vintern har ännu inte hunnit börja men i mina tankar är det redan vår här i paris. skriver ner allt jag känner i små böcker, dokument eller på papperslappar som knögglar ihop sig i de väskor jag bär mer mig var jag går. förvånas över hur snabbt det går att åka till och från skolan då jag har en bok i handen och den senaste veckan har jag glupskt slukat karin boyes kallocain och carlos ruiz zafóns himlens fånge. om några timmar ska jag läsa första sidorna i elena ferrantes - my brilliant friend. om en månad är detta år äntligen slut.

om och om och om igen

whaa detta är så sjukt. ramlade över en reversed version av backdrift och det är allt jag vill höra i resten av mitt liv. originalet går förresten att hitta här!

ge mig en tyst minut

jag känner mig övervakad. min blogg är inte längre en fristad för mina tankar.  jag ser er. ni kommer upp i statistiken över läsare. jag förstår att ni också söker eventuella svar. svar på frågor som jag, precis som ni, ställt. men jag lovar, just nu finns dessa svar inte här i min blogg. fråga zale för han är den enda som kan svara. vill ni prata med mig så finns jag här och är redo att lyssna samtidigt som jag också kan dela med mig av mina egna erfarenheter om det skulle vara så. jag tror på systerskap och jag orkar inte att vi ska konkurrera med varandra. vi är alla lika vilseledda och sårade av en och samma man. just nu vill jag bara gå vidare och fortsätta mitt liv utan att ha någon från montreal svansandes i mina privata angelägenheter. snälla sluta läsa min blogg.

bara en uppdatering

hejsan bloggen! sälen har åkt hem och jag vet varken ut eller in. allt blev så fel samtidigt som allt också stämde med det jag förutspått (redan innan han anlänt) skulle hända då han var här. hur kunde jag veta? jag skrev om det redan då, för att någonstans bevisa att jag inte var galen. för att jag visste att jag skulle visa honom när han väl var här. allt jag trodde skulle ske skrev jag ned. sedan kom han och allt jag trott visade sig vara sanning. han fick se anteckningarna dagen innan han åkte och det var andra gången jag såg honom gråta.

-

jag vaknar och gråter ikapp med att jag dricker mitt morgonkaffe. känner mig så trampad på. orkar ingenting men åker till skolan ändå. är nära på att brista hela tiden men håller igen alla tårar helt tills jag kommer hem. då gråter jag ännu mer. sedan börjar jag gå, och det är då allt blir begripligt. och jag går hem igen och skriver ner allting jag har inom mig. allt som varit och allt som kommer hända. har aldrig skrivit såhär mycket innan, aldrig varit så här kreativ någonsin. och jag tror mig veta som ska hända i framtiden, därför måste jag skriva. sedan börjar dygnet om och vi är tillbaka vid att jag vaknar och gråter. hej framtiden!

hon är tillbaka med feber

oj så jag har längtat efter nytt från fever ray och oj, det låter bättre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.

in i hösten

hej bloggen! som vanligt springer tiden och jag hinner knappt med att sitta stilla dessa dagar. har hunnit se lene lovich och lorde (!!) samt forest swords sedan jag sist skrev här. skolan rullar för fullt och sälen är äntligen här. förra veckan hoppade vi på en buss till dieppe var vi fick andas hav och gammal historia. vi gjorde läger på stranden och låg under en filt på en liten träplanka medan vågorna skrek och vinden susade. i helgen kommer ellie och antoine hit och om två knappa veckor valsar mina åtta bästa kompisar hit till stan för pitchfork. jag vet inte när jag ska hinna andas men kul har jag iallafall. har haft workshops fram tills idag då jag hoppade på schemat där jag ska läsa screenwriting, production design, directing, franska och en hel drös andra kurser som verkar himla skoj. förutom att jag håller på att bli sjuk så är jag rätt taggad numera. vi har haft sommarvärme här i några dagar men jag är rätt redo att kliva in i hösten där studier och självförverkligande ska få utrymme. om tio dagar ser jag perfume genius igen och då tänkte jag förhoppningsvis gråta ihop med denna låt.

den nya starten

mmm. till tonerna av radiohead traskar jag in i ett nytt skolår. ja.

varje dag - ett liv

hej bloggen! idag är mina ögon svullna från gårdagens gråt, men annars mår jag som en solstråle. jag tror det är viktigt att tillåta sig själv att vara ledsen mellan varven. det är okej liksom, livet är jäkla traggligt ibland och för det vill jag gråta. samtidigt är livet också himla fint och häftigt och superbra andra gånger. tillåter en sig själv att vara ledsen så blir det nog också lättare att därefter tillåta sig själv att vara glad. och glad är jag. de sista veckorna har varit så bra som det bara går och jag tror inte det kommer vända heller. imorgon är det inspark i skolan och på lördag ska jag se lene lovich. ahhh hjälp, lene lovich!!! hur sjukt är inte det? lene lovich är min biggest girl-crush ever och en av de coolaste kvinnor som lever idag. jag brukar klä ut mig till henne på halloween och under förra årets äggrullartävling i montreal så tävlade hon som ägg i mitt lag tillsammans med nina hagen. mjao wow, jag är så taggad! här kommer en lene!

till pappa

det är din födelsedag idag, men det vet du ju redan. jag kan höra dig säga "åhfan, tjena!" när jag säger det till dig och sträcker över den där boken jag tycker du ska läsa. jag kan höra ditt skratt efter det där "åhfan, tjena"-t . det kluckar så harmoniskt när du skrattar. jag ser hur du vänder på boken, hur du kliar dig i skägget när du läser på baksidan och säger "jo men den här har man ju hört om" och sedan tackar lite blygsamt.

jag hade önskat du vore här nu så att vi tillsammans kunde fira hur du faktiskt blir gammal gubbe nästa år. men gubbe kommer du ju aldrig bli och istället firar jag själv. det känns så absurt att du är död för när jag tänker på dig och låter mig sväva så långt bort att jag tappar kontakt med verkligheten så är du ju så levande. det gör så fruktansvärt ont fortfarande pappa. att du inte finns här längre. jag behöver dig fortfarande. varför dog du?

jag lyssnar på counting crows och jag åker tillbaka till tider då jag mest ville bort. nu vill jag dit igen. hur absurt är inte det? hade jag kunnat få återuppleva de där åren då du söp skallen av dig med boel hade jag gjort det. hade jag kunnat få återuppleva den där tiden i malmö då du lånade pengar av mig och magrade då jag inte hade några pengar att ge, så hade jag jag gjort det. tusen gånger om. du gjorde mig så jävla illa och jag sa det till dig. du låtsades som att jag var den som gjorde fel. jag hatade dig för att du inte förstod vilken situation du satte mig i, hur pressad jag kände mig. jag hatade dig för att du inte kunde förstå att du manipulerade mig och för att det var du som borde tagit hand om mig istället för tvärtom. samtidigt så älskade jag dig också så mycket och jag visste ju innerst inne att du aldrig menade illa i dina handlingar. att du var världens snällaste och alltid gav mig allt du kunde, när du kunde. det gjorde ont att se dig när vi bodde i malmö. du var patetisk och mitt i allt hat kunde jag inte låta bli att tycka synd om dig. för att livet aldrig blev som det skulle för din del. för att du låtsades som att allt var bra fastän att jag visste hur du led. jag skäms fortfarande över hur du lånade pengar av mig bara för att köpa blommor på min födelsedag. de där blommorna är de bästa blommor jag någonsin fått. fan, hade jag kunnat ge mer hade jag det. men jag kunde inte, orkade inte. jag ville du skulle bort och då du väl flyttade till brasilien så kunde jag andas igen.
i slutändan blev det ju ändå ganska bra, du verkade glad där borta. var du glad? vi pratade ju en del på skype och du verkade må bra men saknade oss barn. jag saknade dig med, jag saknar dig fortfarande. jag önskar jag kunde ringa dig nu men det kan jag ju inte.

grattis på födelsedagen pappa! jag har köpt växter till dig och tänt ljus. nu röker jag cigg samtidigt som jag sippar på en öl bara för dig. vi ses snart, det vet jag!

en häxa jag sent glömmer

hej bloggen! igår såg jag det fantastiska bandet witch tillsammans med jacco gardner och ojojoj vilken grej! jag hade väntat mig en storslagen spelning men blev ändå förvånad över hur fantastiskt det var! jag låter extasen från igår traska rätt in i extasen för idag är nämligen dagen då jag ska få se bon iver igen. lyckades efter många desperata försök äntligen få tag i en biljett till det för länge sedan slutsålda eventet och känner mig så känslosam nu att jag mest vill gråta över mina privilegier. dock finns det inte tid för tårar denna stund. jag måste jobba och solen skiner över min lilla gård dagen till ära. livet är bra och hösten är fantastisk. om två veckor kommer sälen hit.

här får ni en dänga från gårdagens stjärnor! kram

till detta snurrar jag iväg

mmm!

veckans släpp

jag ska strax springa upp för berget för tredje gången denna vecka. corbin har äntligen släppt sitt debutalbum och det är så fantastiskt. om tre veckor börjar jag skolan. fram tills dess kommer jag lyssna på denna låt på repeat. mmm.

tre långa år

hej bloggen. idag har pappa varit död i tre hela år. jag har inte klarat av att radera hans nummer i min telefon ännu, är rädd att råka radera minnen av honom ifall jag skulle göra det. ibland ringer jag honom, men på andra sidan är bara den där monotona telefonsvararen som säger att abonnenten inte kan nås för tillfället. blundar jag så kan jag höra hur hans röst låter. tonerna av den bleknar dock så fort jag försöker greppa rösten och spara den i mina öron och jag blir provocerad över att det inte finns någonting mer konkret att greppa i. jag saknar honom nåt enormt. i varje steg jag tar är han med mig. somliga dagar är stegen lätta, andra dagar tyngre. jag tror han brukar hälsa på mig på min gård i paris. ibland kan jag känna doften av hans cigaretter och hur mycket jag än försöker lokalisera var röklukten kommer ifrån så lyckas jag aldrig. jag fylls av ett familjärt lugn var gång en pust av rök träffar min näsa och jag tror kanske han svänger förbi för att checka läget och se att allt är okej med mig. jag önskar han visar sig vid något tillfälle framöver.

gick till kyrkogården vid haukeland och tände ljus. satt sedan där på en trappa i regnet och saknade så att jag nästan inte kunde andas. i hela två timmar satt jag där. grät och rökte cigg samtidigt som jag lyssnade på låtar han älskade och många gånger för länge sedan spelade för mig. allt jag vill är att få åtminstone en dag till tillsammans här på denna jord.

med fanan i handen

jazz så var det äntligen september och detta är månaden då jag får ny kraft. imorgon åker jag till norge och bergen för att spendera tolv dagar ihop med sofia och bebis, vänner och gamla ligg. jag tänkte vandra över stadens alla fjäll och insupa havet så mycket jag kan när jag inte socialiserar och catchar upp med gamla bekantskaper. åh vad jag har längtat efter havet!

augusti var månaden då jag mest arbetade och reflekterade mer än någonsin. jag läste böcker, nyheter, förstod sammanhang jag inte tidigare förstått. jag sprang längst med tågspåret och jag åt potatis och purjolöks-soppa som aldrig tidigare. sedan har jag såklart gråtit mycket och känt mig ensam och obehövd. jag har saknat människor som är långt borta och jag har saknat att ha föräldrar som kunnat ge mig råd då jag inte vetat vad jag ska ta mig till. samtidigt som jag verkligen har uppskattat min ensamhet och vad jag kommit fram till efter att ha idisslat mina tankar och känslor. måste säga att jag nog blivit både klokare och mer galen sedan jag lämnade montreal, men det känns bra. när jag är som mest galen är jag som mest kreativ även fast jag känner mig både ynklig och odödlig på samma gång. min bok börjar verkligen ta form nu och det är en fantastisk känsla att kunna skrolla igenom alla sidor av ord som jag hittills lyckats plita ner.

sedan har jag lyssnat på enormt mycket musik också. resten är mest oväsen.

det sista tonåret

hej bloggen! idag har det gått nitton år. jag kan fortfarande minnas den där sensommardagen i augusti då året var 1998 och jag knappt visste någonting om livet, smärta och sorg. jag vankade fram och tillbaka i korridorerna på ersta hospice och var rädd. bara tre dagar innan hade vi käkat lunch i parken utanför. mamma hade haltat fram på en krycka trots att doktorerna avrådde henne från att lämna sjukhuset. denna dag haltade hon inte. hon var nästintill medvetslös och bara vid enstaka tillfällen tycktes hon vakna till liv varpå hon med desperation skrek "mina barn, var är mina barn?". jag vågade inte vara i hennes rum. hon skrämde mig. sedan blev klockan lite efter fem och av någon anledning gick jag in ändå. sofia och mormor var de enda som var i rummet just då och lilla sjuka mami såg ut att sova. hon hade krämpor ända in i sömnen och jämrade sig. hennes andetag var tunga och rossliga. så hostade hon till och mumlade någonting jag inte kunde urskilja. därefter dog hon. bara sådär. rakt framför ögonen på mig. jag vågade inte se på henne, vågade inte stå där och hålla den där handen som numera var död. så jag gick ut. med hjärtklappningar gick jag genom korridoren. rebecca stod vid hissen och vi log mot varandra. jag kunde inte säga någonting alls utan fortsatte tills pappa stoppade mig och det var då jag stammade fram "ho-ho-ho hon är död". det har gått nitton år idag men jag minns det som att det vore igår. mitt hjärta klappar lika hårt som för nitton år sedan när jag tänker på den där dagen. jag blir fortfarande lika ledsen, liten och rädd som då. det enda som skiljer är att jag vet att jag inte kommer dö av sorg. den biten har jag åtminstone klarat mig igenom.

lite lycklig melankoli att hångla till

ridandes på en äng

mmm. såhär låter friheten (som tyvärr är utom mitt sikte idag). kram!

en sommar en susat förbi

hallå! jag har vaknade av mig själv strax innan klockan hade hunnit slå nio denna tisdagsmorgon. om en knapp halvtimme är det dags att fånga dagen, tuta i trumpeterna, leva livet, börja arbeta. fram tills dess tänkte jag sitta uppkrupen i min säng och bara lyssna på angel olsen.

det har hänt mycket och ingenting sedan jag sist skrev här. till min stora besvikelse var årets primavera mest ett kommersiellt jippo fyllt av glitterbritter och bröliga partyprissar. jag känner mig inte vidare peppad på nästa års edition men det gör ingenting för livet går vidare och jag håller nog på att bli vuxen.  bon iver, grace jones och nyss nämnda angel olsen var iallafall sådär fantastiska som jag nog aldrig kunnat drömma så helt missnöjd är jag ändå inte. sedan fick jag också chansen att lära känna jeanne och richard, och dem kommer tillsammans med resten av mitt kompani hit till paris för att dansa till tonerna hos de som spelar på pitchfork paris denna höst. jag längtar redan nu.

har hunnit spendera en månad i montreal också, där jag och sälen fick möjligheten att plocka upp trådarna till vår snart fyra år långa romans. den sjätte oktober kommer han hit, om han kommer hit, och då är tanken att vi ska fortsätta där vi lämnade det förra månaden. jag älskar honom av hela mitt hjärta. så mycket att jag nästan tappar mig själv och blir olycklig. vet inte vilken väg jag borde välja då det kommer till kärlek så istället väljer jag ingenting alls och försöker hålla mig cool. det är svårt att vara cool när en är som jag - hysterisk och hela tiden ett steg före dagens nu. hur lär man sig behålla sitt vett?

nuförtiden knegar jag ju mest och väntar på att tiden ska passera så att jag ska få börja skolan igen så det kanske inte är så konstigt att jag känner mig stissig ändå. känner mig trött och utarbetad, saknar självdisciplin till att jobba så mycket som jag borde men det är okej. sommaren susar fortfarande förbi utanför mitt fönster och jag ska försöka passa på att njuta av den sista varma tiden innan allvaret börjar.

här kommer en låt jag lyssnat på mest hela sommaren och fortfarande inte kan sluta lyssna på. tänker på förlorad kärlek när jag hör den. och på hur mehmet satt på mitt golv och plonkade på min gitarr innan vi valde att inte ses mer för en andra gång. ja jo.

innan en far söderut

hej bloggen! det är tisdagsmorgon och jag har stigit upp innan tuppen för att åka och passa mina tre små barn som jag passar här. så fort dagens arbete är överstökat ska jag åka hem och hämta väskan och bege mig mot flygplats, barcelona och primavera sound. kan knappt förstå att ett helt år har hunnit passera sedan förra årets festival och jag är mer än exalterad över de dagar som väntar mig.
mest exalterad är jag över att äntligen få se både bon iver och aphex twin. utöver det ska jag även se grace jones och miguel och king krule och the xx och jag vet inte vad eller vem. omg, vilken grej! nu måste jag kila till metron men vi hörs när jag är tillbaka om inte innan.

snigelpost och dagar som flyger förbi

hej bloggen! klockan har passerat midnatt och jag ska sova efter att jag plitat ner några rader här. mitt liv är lika bra som på film och jag känner mig starkare än vad jag gjort på länge, både fysiskt och mentalt. jag vaknar, dricker kaffe och skriver ute på min gård. jag lyssnar på snail mail medan jag zickzackar längst med floden helt tills jag inte orkar gå längre. jag träffar vänner för allongé's och cigaretter i solen innan jag zickzackar hem och skriver mer. jag läser nyheter och jag engagerar mig, jag skrattar och gråter och längtar och längtar inte alls. jag motionerar och jag äter morötter och hummus, eller broccoli och ost. jag vandrar längst med krokiga gator då det börjat skymma och jag får tårar i ögonen när himlen blir helt röd och jag ser ut över den här staden som jag får kalla min. jag är hemma här och det har jag aldrig varit tidigare. jag har fått fräknar i mitt ansikte och mitt hår börjar bli sommarblekt. om en dryg månad åker jag till montreal för att träffa alex och nyssa och murdock och chloe och alla andra jag saknat så. och sälen. jag ska få träffa sälen. när jag tänker på det blir jag nervös och pirrig och full av förväntan och då längtar jag så mycket att jag inte orkar längta alls. så, dagarna går förbi och varje morgon är det kul att vakna och mitt liv är lika bra som på film, för första gången på länge.

det enda jag vill höra

söndagstoner

jag är hemma och lyssnar på musik. solen skiner utanför på min gård så tänkte väl traska ut och försöka jobba med både jobb och bränna. hehe. här kommer en riktigt god låt. kram!

hemskaket skakar förbi

hej bloggen! elin har varit på besök och hunnit åka hem igen. macron har vunnit presidentvalet här i frankrike och jag försöker styra upp ett feministiskt parti som så småningom kan ta över efter honom. hehe. politik tar mycket av min tid dessa dagar men jag klagar inte och istället blir jag mer och motiverad till att försöka rädda världen. nåväl, nog om det för nu. ikväll spelar homeshake här och jag ska strax kila hemifrån. jag är pepp till tusen och om prick tre veckor är jag i barcelona och på primavera sound. wow, hej sommar du började idag!

en skärva som inte satt djupt

hej bloggy! det är snart maj och min hjärtesorg är sedan länge botad. allt som krävdes var att få in vanan att sova själv igen. det kan vara knepigt efter att en stark (eh) man skedat en var och varannan natt i lite knappa två månader men nu är jag alltså back on track. vad har egentligen hänt sedan jag skrev här sist? allt och ingenting skulle jag nog säga. macron och le pen blev framröstade till att stå som de två presidentkandidaterna som ska slåss om makten här i frankrike och ja, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. det finns ingen tvekan i att jag skulle rösta på macron, ifall jag varit tillåten att rösta här. samtidigt så är han kapitalist och det är nästan lika vidrigt som le pen's främlingsfientlighet. världen är läskig, hur man än vrider och vänder på det.

det var trevligt med familjebesök och kvällen till ära väntas fler besök. en vän till vänner i montan är på ingång och jag ska alltså för första gången denna vecka umgås med ett mänskligt väsen. hon är på ingång nu så jag borde väl sluta. här är låten jag lyssnar på hela dagarna.

en skakande värld

hej bloggen! igår tog jag mig i kragen och åkte till republique för att möta maja. vi båda är aningens heartbroken just nu och det var mysigt att få pladdra med en god vän en liten stund. vi promenerade längst med kanalen och senare upp till buttes chaumont innan jag vände hemåt och fortsatte min sorgeprocess på egen hand. det tråkigaste med detta uppbrott är väl besvikelsen över hur han är som person. sexistisk och kvinnohatande, utan att egentligen förstå det själv. min feministiska övertygelse kunde liksom inte med det, hur mycket jag än försökte att acceptera honom och istället låta de bra sidorna skina. giftiga personer ska en inte ha i sitt liv, hur mycket de än råkar glimma genom varven. jag känner mig tillplattad, förminskad och arg men det går över om jag bara gråter i några dagar och fortsätter jogga längst med eiffeltornets alléer.

imorgon kommer linda hit och det ska bli skönt att få umgås med någon jag känt i hela mitt liv. vi ska dricka vin i parker, äta god mat, prata, skratta, ha kul. jag behöver det just nu när världen känns skev och rutten.

det var val i turkiet igår och erdogan ser ut att kunna bli den där diktatorn han vill vara, att döma av resultatet. 126 syriska flyktingar dog i ett självmordsattentat igår och sextioåtta av dem sägs vara barn. jag förstår ingenting och gråter samtidigt som jag fortsätter leta efter volontärgrupper i paris där jag kan göra förändring för dem som har det värre än vad jag har. det är svårt, min knackiga franska kommer jag inte långt med i det här sammanhanget. funderar på att starta en organisation där jag och andra volontärer öppnar upp för lek och roligheter till flyktingar och hemlösas barn här i paris. mitt hjärta går sönder när jag ser dem på gatorna och jag tänker att visst fan kan vi ge dessa barn ett bättre liv med lite kärlek och viljekraft. jag är ledsen men nina simone och denna låt får mig att inte ge upp just nu. kram!

när dröm blir verklighet

goddag! himlen är grå utanför mitt fönster och en kåt duva har gjort sig hemmastadd på gården. den ger ifrån sig läten som tyder på att den vill para sig, men ännu verkar den inte fått napp. är det olagligt att döda duvor och vad händer om man bryter den lagen? i flera dagar har duvan häckat utanför mitt fönster och jag vill nu alltså ta den eventuella lagen i egna händer, då duvan inte tycks vilja ge sig hän förrän den fått utföra älskog med någon desperat stackars duva som inte heller lyckats så bra här i livet. jag avvaktar i en dag till.

nåväl, nu till något annat. dagen jag har väntat på i snart tio år är äntligen här och ikväll ska jag alltså få se vashti bunyan spela live. jag är sådär pmsig och blödig och känner för att gråta av glädje redan nu. återkommer med en uppdatering på hur fantastiskt det var och fram tills dess kan ni lyssna på denna pärla och avundas mig. kram!

en odödlig kärlek i fjärran

när allting känns lite grått och trist så lyssnar jag på baligh hamdi och tänker på sälen. snart kommer han hit.

i min trädgård är det visset mörkt och kallt

hej bloggen! så nådde vi punkten där ingen utav oss orkade mer tjafs, bråk och missförstånd. jag känner mig ledsen och trampad på och det gör han också. jag vill ställa allt till rätta samtidigt som jag är (nästan) övertygad om att det inte finns någonting mer att göra för att rädda vår relation.  två världar råkade mötas, det blev en supervacker och intensiv smäll men efter den så fanns det bara spillror kvar. vi förstår inte varandra och jag är inte säker på att jag vill förstå heller. då en saknar samma moraliska grundpelare i livet så funkar det inte och jag har ingen lust att kompromissa när det gäller saker som rör feminism eller grundläggande vett och etikett. jag känner mig överkörd och därför körde jag över tillbaka. nu tänker jag sörja en stund innan jag klackar vidare in i parisvåren. har redan börjat bli sådär post-relations-taggad och började morgonen med en joggingrunda (!) längst med eiffeltornets alléer. solen skiner här idag och ikväll ska jag på en slags intervju rörande ett barnvaktsjobb. pendlar mellan att vara superpeppad på livet rent generellt och att ge vika och bara ringa hit honom. vad gör man i en sådan situation? ja ja ja. urk.

ensam i natten

västvärlden och våra problem

så, ett terrorattentat har inträffat i stockholm tidigare idag. jag blir ledsen och fasas, samtidigt som jag inte kan låta bli att provoceras av hur mitt facebook-flöde idag är fullt av förfäran och sorg när det inte varit det resten av veckan. för några dagar sedan exploderade en bomb i en tunnelbana i st petersburg, varför skrev ni inte då? en kemisk attack har dödat nästan hundra syrier för ett fåtal dagar sedan, var befann sig er oro och era tårar när ni såg bilderna eller filmerna på döda barn? det såg ut som att dem sov. till synes fridfulla låg dem radade på en brits medan kameror dokumenterade dem en efter en. valde ni att inte se dem och varför då? de där syriska barnen som låg där på flaket är våra barn och syskonbarn, lika mycket som alla drabbade i stockholm eller st petersburg är. vi är alla samma människor så var är era tårar då attentat utanför väst sker? vi måste lära oss att se och känna längre än dit våra trygghetszoner räcker och lägga vår fokus på att stoppa alla krig, inte bara dem som rör vår egna lilla bubbla där vi ojar över hur vi råkade spendera för mycket pengar förra veckan.

en kärleksattack

sedan kom våren

så jag blev kär igen och våren känns precis såhär just nu:



men så skrev sälen och jag fick allt bekräftat. och jag är trött på att låtsas vara stark för någon som inte vågar vara stark för mig. har kommit på att jag älskar och vill för mycket för andra. jag älskar och vill för min "nya man". han är deprimerad och orkar och vill inte själv så jag offrar allt för honom och hans välmående och jag blir ett skal. det funkar inte så. jag kan inte ge det. nu ska jag älska och vilja för mig själv, och för sälen och mig. för han kommer hit. och jag behöver inte undra eller längta mer. jag är inte galen. allt är på riktigt och mitt liv är på riktigt. ändå känner jag mig som ett virus då jag tyvärr råkade bli kär på vägen. och jag vill släppa allt för denna nya kärlek, jag vill glömma sälen och jag vill glömma den jag brukade vara. men nej. för jag är inte nåt virus. jag är så jäkla bra på allt. hopelessness. i really feel the hopelessness. hahahah, lilla livet, ska du någonsin sluta spela mot mig och istället spela med mig?

en stormig sista sekund vinter

hej bloggen. mitt liv har i det senaste känts som en film och jag vet varken ut eller in i skrivande stund. samma kväll jag sist skrev här klev han in i mitt liv som en blommande blomma. vi dansade den där tryckaren till francis bebey och vi dansade till grace slick och darkly smiling. vi säger att vi känt varandra för alltid, träffats i tidigare liv. vi pussas, skrattar, har sex, går promenader. han hjälper mig att sätta på mig strumpor när jag har målat naglarna och jag stoppar den glödande cigaretten i mungipan på honom då han har händerna fulla av gitarr eller min kropp. vi pussas, skrattar, har sex, går promenader. han betalar för kaffe och jag knyter hans skor i tunnelbanan. vi lyssnar på musik, sjunger ihop, han säger att jag är fantastisk och vacker och underbar. jag säger att han är fantastisk och vacker och underbar. och vi spenderar all vaken och sovande tid ihop under hela två veckor. och vi pussas, skrattar, har sex, går promenader. sedan kommer osäkerheten. för att jag inte vågar älska, för att jag älskar sälen, för att han har en flickvän han inte kan göra slut med. och vi pussas, skrattar, har sex och går promenader. sedan bråkar vi och kallar varandra saker vi inte menar. han berättar att han är deprimerad och inte har nåt att leva för. jag känner att vi borde leva för varandra men ingen vet hur vi ska nå fram så vi bråkar och kallar varandra saker vi inte menar och sedan pussas vi, vi skrattar, vi slutar ha sex men vi går fler promenader. vi besöker orientaliska butiker, jag lagar mat, kastar sten i kanalen. vissa dagar skiner solen och då känns allt fantastiskt. sedan inser vi att vi inte vågar älska varandra och då hugger vi båda. och blir ledsna och då minns man att kärleken är som en blomma jag inte vet hur man ska sköta och jag skriver en låt och ingen av oss vet någonting och vi blir blinda för att vi inte kan se och då säger han att han ska gå och jag säger att jag inte tolererar hot och ber honom att bara gå framför att säga nåt mer. så han går. och nu vet jag inte om han kommer tillbaka igen.


varför är kärleken så svår? här är låten!

mitt hjärta är fullt av kärlek för dig

hej bloggen! jag sitter hemma i min lilla studio och arbetar samtidigt som francis bebey snurrar på repeat i min högtalare. den får mig att vilja dansa tryckare i ett mörkt rum med han som ska bli mitt livs nya stora kärlek.

musik att lägga på minnet

okej innan jag glömmer bort det så vill jag posta denna låt här i bloggy då danger beach ju är så bra på att uttrycka det jag ibland inte kan uttrycka. vi hörs senare. kram!

den ringa tidens gång

hej bloggen! klockan börjar närma sig tio och jag borde väl kleta ut lite smink i mitt ansikte och sakta börja röra mig mot en ny bekantskap här, flore, som firar inflytt med fest. jag har förresten själv flyttat och är numera bosatt på 9 rue lakanal var jag har postbox 35 för den som är intresserad av att skicka brev.

för stunden lyssnar jag på homeshake och saknar musikscenen i montreal. som tur är kommer han hit och spelar snart och då tänkte jag dansa. förhoppningsvis kanske jag träffar en och annan kanadick då, dem är mitt bästa folkslag efter fransmännen.

då man bara är en lort i en miljonstad

hej bloggen! det är torsdag och jag sitter hemma och känner mig liten och ledsen och ensam för första gången sedan jag kommit hit. trots att mina tankar och känslor käkar upp mig inifrån så vet jag att det är precis så här det ska vara för nej, ingenting är någonsin lätt och livet är svårt och läskigt och för stort att hantera ibland. jag har faktiskt väntat på att känna just såhär. det betyder nämligen att jag inte lever i en illusion där allt är bra och problem är fiktion.

jag saknar pappa idag, jag saknar sälen, jag saknar allt som jag inte har. jag älskar att sakna, jag älskar att bygga luftslott, att fantisera om allt som kunnat vara, det är så jag finner min inspiration till viss del. men ja, det är ju tyvärr hemskt att bli besviken också och det är jobbigt att känna sig som världens minsta myra i den enda stacken/staden som jag vill vara i just nu.

tänker att jag ska skriva lite om sälen i denna stund. mest för att jag inte ventilerat allt som hände mellan oss här, men också i ett litet hopp om att han kanske kanske skulle råka läsa och för att han fan redan är här på nåt sätt. paris är staden som vi drömde om ihop. paris är staden där vi två äntligen skulle mötas och kunna bli gamla ihop. drömmarna växte sakta fram där vi låg, i min säng på hutchison eller waverly, efter mina sagolika berättelser om moped-turer i natten och romantiska promenader längst med floden. vi romantiserade det gemensamma liv vi skulle ha här; vi skulle vara fattiga men samtidigt rikast av dem alla då det kom till kärlek. vi hamrade ihop drömmar om spontant lunkande över boulevarderna och gemensamma middagar med vänner som vi lärt känna tillsammans. vi var paris. paris var oss.

där och då, när det tog slut, sa vi att vi var inte nu och att vi istället var framtiden. jag är där nu, i framtiden. varför är han inte här? jag vet inte. jag väntar på honom fortfarande även fast mitt hopp har börjat blekna med åren som passerat. jag kommer nog aldrig älska någon man så som jag älskat sälen och vet ni, det är okej. jag vill inte vara med någon annan om det inte känns så jävligt, läskigt, sorgligt, hemskt, underbart, fantastiskt, häftigt och ljuvligt som det gjorde med sälen. allt på samma gång, annars får det vara.

och ja, ikväll är jag liten och ensam men det är jag inte annars. oavsett om sälen är här fysiskt eller ej. och ja, det är verkligen okej för i min värld så får jag fantisera, drömma och önska så mycket jag vill utan att någon kan säga stopp. och, i min värld, den jag ju lever i, så slår drömmar in. jag lever inte i en illusion där allt bara är fiktion för vet ni, drömmar slår fan in för jag är ju här nu!

slutligen, en låt:

dem faller, men vi är inte förlorade helt än

hej bloggy! det är lördag i paris och nakenmannen är här och hälsar på. vi var på technofest igår var lindstrøm spelade och vi dansade in i småtimmarna. egentligen dansade vi väl inte supermycket, inte jag och nakenmannen iaf. han gick upp till klubben ovanför samtidigt som jag hängde omkring med fransmän, tog foton i en fotoautomat och propagerade för det nya feministiska partiet jag har i avsikt att starta här i frankrike. det är sant, jag tänker starta ett politiskt parti och om kanske 20-25 år så satsar jag på att bli frankrikes premiärminister. som jag sa till den hemlöse mannen som fick min halsduk; jag ska förändra världen. (till det bättre!)

jag känner så mycket här i paris. jag lever när jag är här. jag älskar allt och ingenting och det är underbart. jag är verkligen hemma.

william onyeabor gick bor tidigare i januari. hans stjärna lyser starkt på himlen ikväll och till denna låt vill jag spendera mitt liv idag:

en första fredag som trettio i paris

hej bloggen! så, vad har hänt sedan sist? jo jag har begravt mina tjugo och flyttat till frankrike! landade i måndags och har sedan dess varit på intervju, provjobbat, hängt med alizé, druckit vin med just nämnda och nya bekantskaper och alltså även fyllt 30 bast. paris är så otroligt vackert och jag går runt som en förälskad tonåring och tycker allt är magiskt och underbart och fantastiskt fint. till och med hundbajset här har en sådan lyster och ja, hittills har jag inte stött på någonting som besvärat mig det minsta. valsade hem längst kanalen igår och gav min halsduk till en hemlös man med löftet att jag skulle förändra världen. en dag ska jag förändra världen. grät lite över alla fina grattishälsningar jag fick igår och måste säga att; wow. jag har så fina kompisar och känner mig så priviligerad som fått leva omkring dem alla i hela trettio år.

just nu sitter jag och dricker ett glas vin och kikar ut över staden. jag bor i en 9 kvm liten lägenhet på sjunde våningen på rue des filles du calvaire. spartanskt, absolut, men med utsikt över hela marais så kan jag faktiskt inte klaga. det är bra här. jag mår bra här. jag får sådan inspiration här; till att sjunga, skriva, leva!

ikväll har jag en sådan där tinder-dejt och ska träffa en thibaud och hans vänner för att gå på technoklubb som varar ända in i gryningen. jag är inte rädd här. jag är inte rädd för att inte hitta hem eller göra fel eller vara mig själv. det känns verkligen som att jag hamnat rätt nu, efter alla dessa år av sökande. nästa vecka kommer nakenmannen hit och hälsar på mig. vi ska se lindstrøm och göra turistiga saker så som att ta selfies vid eiffeltornet och kasta stenar i seine. nu ska jag dock lyssna på brian jonestown massacre och denna pärla tio gånger till innan det är dags att klacka på de där dansskorna och svälja en liten droppe nervositet. till mitt paris!

ännu en fallen stjärna

läste att maggie roche har gått bort efter en tids cancer. det gör mig lite ledsen då hennes musik betyder mycket för mig. en hammond song på den.

ibland när jag får tänka lite

hej bloggen. det är fredag och min vistelse här i sverige är snart över. jag är otålig och vill spola fram tiden helt tills jag landat i paris, samtidigt som jag vet att dessa två dagar jag har kvar här är enormt viktiga för mig. jag vill och behöver vara melankolisk. jag vill och behöver få tänka på det som varit och det som kanske komma skall. att dagdrömma är lätt men att faktiskt gå igenom minnena som är viktiga för mig är svårare och just därför behöver jag detta nu. jag har lyssnat på buffy sainte-marie non stop sedan igår och hon hjälper mig att sortera bra och dåliga minnen. egentligen tror jag att alla minnen är bra minnen, men ja, vissa av dem är såklart mer tragiska än andra och det är väl kanske de tragiska minnena som behöver bearbetas mest.

jag tror jag är okej. jag känner mig okej men sen så vet man aldrig, kanske jag är mer ledsen än vad magkänslan talar om för mig. jag skriver på boken. den hjälper mig att må bra och dåligt på samma gång. jag drömde om sälen för någon dag sedan. ja, vad säger man? ännu spökar den gamla räven.

johannes och iris kom förbi här idag och åt pannkakor med mig. det var gott.

musik för den vakne

nya slowdive-släpp

hej bloggen! denna dag har jag väntat på länge och vips var den här. ojojoj. mmm

den där årskrönikan då, hejdå 2016

okej bloggen, nu kör vi! 2016 var året då jag flängde lika mycket som vanligt men tyvärr även gick in i väggen en sväng utan att jag riktigt förstod hur eller varför.

vargavinter härjade över montreal hela januari och jag spelade in film och rannsakade min sorg över pappa ytterligare. alexandra blev en viktig person i mitt liv och jag njöt av att ha henne ovanför mig samtidigt som jag lyssnade på the beatles och försökte att inte frysa så mycket. jag och murdock åkte till toronto en sväng och hängde med courtney och tim. i februari sprang jag på sälen när chloe spelade sin första konsert på poisson noir och vi pratade alltså en första och sista gång sedan vi sagt farväl ett och ett halvt år tidigare. jag träffade gabriel samma kväll och hade några veckors euforisk förälskelse som tyvärr försvann lika snabbt som den kom. började umgås med kara och barento en del och de där vinter/vårmånaderna var nog ganska bra ändå. roger kom och hälsade på och vi hade äggrullar-tävling enligt tradition. skolan tog nog en del tid men jag orkade inte bry mig om den och lät den halka efter för att ha mer tid med mina vänner. sedan kom solen.

vi hade en enormt lyckad street-sale utanför huset och jag köpte en humphrey bogart som skrämde livet ur mig i april. våra filmer hade premiär och folk berömde mig för mitt mod samtidigt som jag började tappa lusten till allt. jag velade i allt; vem jag är/var, var jag skulle bo, vad jag egentligen trodde på och ville med livet. trots att dagarna kändes gråa fick jag både ett och två jobb lagom till att skolan var slut och jag började därmed jobba som brunch-kock på nouveau palais vilket gjorde grå vardag färgfull. vilka människor jag sedan lärde känna och hade privilegiet att få umgås med kan jag knappt beskriva. och så såg jag suuns på phonopolis. dem har i efterhand kommit till att sätta soundtracket till hela året.

i maj packade jag väskan och flög till barcelona för primavera sound och den veckan var som vanligt årets bästa vecka. jag träffade allison och amy och linda och lucy och karolina och pillan och ida och mirjam och lärde känna ett stort och glatt gäng britter som blev goda vänner. vi såg suuns två gånger (!), dansade omkring till beirut och blev hyschade på ett radiohead som jag ångrar att jag aldrig såg, bara för att nämna någonting jag sparat i minnen. veckorna i barcelona fick mig att inse att det nog är i europa jag ska vara ändå så jag bestämde mig för att åka tillbaka till montreal och avsluta mitt liv där och tacka ja till platsen på skolan i paris.

sagt och gjort, jag åkte alltså tillbaka till montan en sista gång i början på juni, bara för att packa ihop det liv jag under tre års tid försökt bygga upp. arbetade på båda arbetsplatser dygnet runt och hann knappt andas. i början på juli så beslutade sig min lägenhet för att läcka vatten både upp och nedifrån på samma gång och jag fick flytta hem till chloe. efter en tårfylld fest sa jag hejdå till min lägenhet på 5441 hutchison, hoppade in i en uber och flög tillbaka till barcelona där allison mötte mig med såpbubblor på universitat. sommarmånaderna var glada. vi dansade och skrattade och flöt omkring i badringar längst med stränderna utanför barcelona. ida och simon var där och besökare kom och gick. jag började jobba som telefonsäljare på nåt snubbigt företag och sålde stick och virk-tidningar till tanter i norge. det var varmt och klibbigt och det var nog då det small, utan att jag såg eller hörde varifrån. folk kom och gick, jag slutade orka ännu mer än tidigare och fick väl mer eller mindre kicken efter att inte ha varit på jobbet på för många dagar. väntade på besked om när jag skulle få börja skolan. inga besked kom.

när hösten tågade in åkte alla besökare hem men jag var kvar, i ett hav av ångest och med badringar utan luft i sig. jag började promenera för att förhindra panikångest, gick i flera timmar om dagen och väntade på beskeden. när de väl kom så gav jag upp och åkte till norrköping var jag nu spenderat dem senaste två månaderna. jag har samlat styrka och orkar nog lite till ändå men inser att mitt liv är så mycket svårare och tyngre än vad jag många gånger vågar erkänna för folk i min omgivning. har börjat skriva en bok om det, den heter maskrosbarn och jag tror att det nog är dags för mig att berätta min historia som är så tragisk att jag nästan börjar gråta då jag glömmer bort att den tillhör mig.

however, 2016 var bra stundom, det var det. men med mer ångest än vad jag kunnat föreställa mig. jag saknar montreal ofta men vill inte bo där och ja, jag tänker att 2017 kan alltså bara bli bättre än både montreal och barcelona ihop. och, nu när jag lyckats repa mig efter denna östgötska retreat så är jag faktiskt ganska taggad ändå. biljetten till paris är bokad och ja, det är nu livet börjar. hejdå 20's och 2016, vi ses aldrig igen och det är jag glad för!

här har ni förra årets låt:

med kurt vonneguts apor

hej bloggen! jag ligger i soffan på storsvängen i norrköping och lyssnar på malatu astatke samtidigt som jag läser kurt vonnegut och welcome to the monkey house. vilken musik, vilken bok, vilka män!
kom tillbaka hit i lördags efter en vecka i malmö var jag fick träffa många av dem jag håller kär och dansa iväg 2016.

imorgon ska jag på någon slags dejt och veckan därpå åker jag till stockholm för att säga hejdå till sverige och min sista vecka som tjugo-nånting. jag har hög tro på 2017 måste jag säga. och, jag börjar faktiskt se fram emot att snart vara trettio. jodå, det här blir bra. innan jag tar mig i kragen för den där årskrönikan ska jag runda av för kvällen och jag ger er denna ljuvliga pärla att sova till. kram då!