mitt hjärta är fullt av kärlek för dig

hej bloggen! jag sitter hemma i min lilla studio och arbetar samtidigt som francis bebey snurrar på repeat i min högtalare. den får mig att vilja dansa tryckare i ett mörkt rum med han som ska bli mitt livs nya stora kärlek.

musik att lägga på minnet

okej innan jag glömmer bort det så vill jag posta denna låt här i bloggy då danger beach ju är så bra på att uttrycka det jag ibland inte kan uttrycka. vi hörs senare. kram!

den ringa tidens gång

hej bloggen! klockan börjar närma sig tio och jag borde väl kleta ut lite smink i mitt ansikte och sakta börja röra mig mot en ny bekantskap här, flore, som firar inflytt med fest. jag har förresten själv flyttat och är numera bosatt på 9 rue lakanal var jag har postbox 35 för den som är intresserad av att skicka brev.

för stunden lyssnar jag på homeshake och saknar musikscenen i montreal. som tur är kommer han hit och spelar snart och då tänkte jag dansa. förhoppningsvis kanske jag träffar en och annan kanadick då, dem är mitt bästa folkslag efter fransmännen.

då man bara är en lort i en miljonstad

hej bloggen! det är torsdag och jag sitter hemma och känner mig liten och ledsen och ensam för första gången sedan jag kommit hit. trots att mina tankar och känslor käkar upp mig inifrån så vet jag att det är precis så här det ska vara för nej, ingenting är någonsin lätt och livet är svårt och läskigt och för stort att hantera ibland. jag har faktiskt väntat på att känna just såhär. det betyder nämligen att jag inte lever i en illusion där allt är bra och problem är fiktion.

jag saknar pappa idag, jag saknar sälen, jag saknar allt som jag inte har. jag älskar att sakna, jag älskar att bygga luftslott, att fantisera om allt som kunnat vara, det är så jag finner min inspiration till viss del. men ja, det är ju tyvärr hemskt att bli besviken också och det är jobbigt att känna sig som världens minsta myra i den enda stacken/staden som jag vill vara i just nu.

tänker att jag ska skriva lite om sälen i denna stund. mest för att jag inte ventilerat allt som hände mellan oss här, men också i ett litet hopp om att han kanske kanske skulle råka läsa och för att han fan redan är här på nåt sätt. paris är staden som vi drömde om ihop. paris är staden där vi två äntligen skulle mötas och kunna bli gamla ihop. drömmarna växte sakta fram där vi låg, i min säng på hutchison eller waverly, efter mina sagolika berättelser om moped-turer i natten och romantiska promenader längst med floden. vi romantiserade det gemensamma liv vi skulle ha här; vi skulle vara fattiga men samtidigt rikast av dem alla då det kom till kärlek. vi hamrade ihop drömmar om spontant lunkande över boulevarderna och gemensamma middagar med vänner som vi lärt känna tillsammans. vi var paris. paris var oss.

där och då, när det tog slut, sa vi att vi var inte nu och att vi istället var framtiden. jag är där nu, i framtiden. varför är han inte här? jag vet inte. jag väntar på honom fortfarande även fast mitt hopp har börjat blekna med åren som passerat. jag kommer nog aldrig älska någon man så som jag älskat sälen och vet ni, det är okej. jag vill inte vara med någon annan om det inte känns så jävligt, läskigt, sorgligt, hemskt, underbart, fantastiskt, häftigt och ljuvligt som det gjorde med sälen. allt på samma gång, annars får det vara.

och ja, ikväll är jag liten och ensam men det är jag inte annars. oavsett om sälen är här fysiskt eller ej. och ja, det är verkligen okej för i min värld så får jag fantisera, drömma och önska så mycket jag vill utan att någon kan säga stopp. och, i min värld, den jag ju lever i, så slår drömmar in. jag lever inte i en illusion där allt bara är fiktion för vet ni, drömmar slår fan in för jag är ju här nu!

slutligen, en låt:

dem faller, men vi är inte förlorade helt än

hej bloggy! det är lördag i paris och nakenmannen är här och hälsar på. vi var på technofest igår var lindstrøm spelade och vi dansade in i småtimmarna. egentligen dansade vi väl inte supermycket, inte jag och nakenmannen iaf. han gick upp till klubben ovanför samtidigt som jag hängde omkring med fransmän, tog foton i en fotoautomat och propagerade för det nya feministiska partiet jag har i avsikt att starta här i frankrike. det är sant, jag tänker starta ett politiskt parti och om kanske 20-25 år så satsar jag på att bli frankrikes premiärminister. som jag sa till den hemlöse mannen som fick min halsduk; jag ska förändra världen. (till det bättre!)

jag känner så mycket här i paris. jag lever när jag är här. jag älskar allt och ingenting och det är underbart. jag är verkligen hemma.

william onyeabor gick bor tidigare i januari. hans stjärna lyser starkt på himlen ikväll och till denna låt vill jag spendera mitt liv idag: