med livet som insats

hej bloggen! sista tiden har varit minst sagt omtumlande. natten till förra måndagen fick jag extrema magmärtor, någonting jag där och då läste som intensiv mensvärk, av och till så illa att jag fladdrade in och ut mellan medvetslöshet. på måndagen klarade jag knappt av att stå upp, så jag beslutade mig för att packa ner brad i min ryggsäck och sticka till sjukan. strax innan jag skulle gå hemifrån flög en liten fågel in i mitt rum och satte sig vid mitt sängbord. det kändes som att livet var en film, och som att jag var fast i en dröm. jag tittade på fågeln som tittade tillbaka. sedan gick jag hukandes ner till grannen witt som med sina händer lyfte ut fågeln, därefter tog jag bussen till vivantes klinikum i neukölln.

i väntsalen stod tiden stilla och jag skrev i min dagbok att det kändes som att någon stack mig med knivar i buken. kort därefter blev jag svimfärdig igen och tvingades lägga ner mina anteckningar. sedan fick jag träffa en doktor och efter det är allt en dimma. jag blev visst inskriven på akut operation och 45 minuter senare låg jag sövd på ett operationsbord. utomkvedshavandeskap. min vänstra äggledare hade dessutom brustit och över en liter blod hade läckt ut i min buk. hade jag inte åkt in där och då hade jag inte suttit här och skrivit just nu, utan istället hade det hållits begravning där jag varit första gäst.

jag fick stanna på sjukhuset tills i tisdags då jag fortsatte läcka blod ut i en blodpåse som dom kilat in i min högra sida. jag har haft så ont, och mina blodvärden och mitt blodtryck har varit så låga att jag knappt kunnat stå upp. sedan fick jag en infektion i kroppen, och dom vågade alltså inte skicka hem mig, därav den utdragna sjukhusvistelsen. med sladdar i högerarm och högerhand har jag blivit matad med smärtstillande och näring men nu är jag äntligen hemma igen, svag och ynklig fast åtminstone med livet i behåll. jag har varit rädd, och jag har insett hur skört livet är ännu en gång. jag har fortfarande ont och jag vågar ännu inte helt tro att denna mardröm är över. dom säger att den är det, fast hur ska jag kunna lita på det när jag tydligen känner min kropp så dåligt att en brusten äggledare får gå för mensvärk?

jag har tre hål i min mage, varsamt ihopsydda av unga doktorer i min egen ålder. dom säger att rehabiliteringstiden kan vara upp till sex veckor, och ännu är jag bara inne i vecka två. min ork känns långt borta, vilket är frustrerande då min vilja att leva och att leva fullt ut sticker i min kropp. jag har inte tålamod att vara såhär ynklig, men bara en promenad till mataffären gör mig svimfärdig, så jag är lämnad utan val. det är inte kul att ligga på sjukhus i ett nytt land, där en inte kan språket och kommunikationen med doktorer varit skral. jag får inte bli gravid på åtminstone ett år har dom sagt, för min äggledare är trasig och har jag ännu mer otur så kommer jag eventuellt kanske aldrig ens kunna få barn. jag försöker processa den här informationen, men det är svårt då jag knappt hunnit smälta förra veckan och det vakuum jag då befann mig i. tänker att det bara kan bli bättre nu, och förmodligen har jag rätt. nu är det värsta över för denna gång. framtiden, med eller utan egna barn, får jag ta då den väl kommer. nästa vecka ska jag till norge och få kramas med imre och viljar, och bättre medicin än det finns nog inte. jag är glad att jag lever, även fast livet känns stort och läskigt av och till. kram.

till tyskland jag for

hej bloggen! jag tänker att jag ska skriva här, men det blir aldrig av för jag är upptagen med annat och försöker hinna ikapp livet och var det tagit mig. jag är i berlin nu. stora förändringar blir små anteckningar i böcker jag släpar med mig runt om i världen i väntan på att allt ska börja, eller bara bli sådär som jag ju tänker att det ska bli. lämnar er med detta mästerverk så hörs vi förhoppningsvis snart igen.