mot 2018 i en buss

god morgon bloggen! om en dryg timme sitter jag på en buss påväg mot london var jag ska fira in det nya året tillsammans med några av mina allra bästa vänner. eftersom jeanne och richard åker till sydafrika på självaste nyårsafton så har vi beslutat för att redan ikväll skåla in det nya året ihop på white heat som nostalgiskt nog enbart tänkte spela låtar från dagarna då jag ju bodde i stan. vilken hit! amy, ida, allison och james är redan på plats och imorgon trillar pillan in tidigt i ottan. oj oj så jag är peppad på att först få stirra ut genom ett bussfönster och därefter bara få skratta och kramas med dem jag gillar bäst. här en låt som beskriver hur livet känns just denna morgon:

mmm

efter den sista inlämningen

hej bloggy! imorse när jag satt på metron till skolan så grät jag då jag läste jag läste de sista kapitlen i susanna alakoskis förskräckligt underbara bok "svinalängorna".  jag känner mig stum. vet inte hur jag ska formulera mig eller var jag ska placera mina tankar. allt jag läste där i boken var så.. verkligt. det var på riktigt. mitt liv, så som jag växte upp i senare barnsår/tidiga tonåren, var där i boken. med andra events och huvudrollsinnehavare denna gång, men ändå. det var min pappa som var den där finska gubben som svor och inte hade pengar annat än att supa för. som byggde egna möbler, som "trollade bort problem med bravur" då de egentligen bara sopades under mattan. det var jag och mina syskon som gömde oss under sängarna under fylleslagen. för att inte synas, inte vara i vägen då ilskan kickade igång mellan pappa och b. det var vi som försvann, led, förträngde vardagen. och sedan de vuxna omkring, som såg men inte handlade för barnens bästa. som gjorde sig blinda. hur kan man se ett barn lida och inte försöka hjälpa detta barn? var var alla vuxna när vi växte upp? alkoholism är en fruktansvärd sjukdom och jag har sett den förstöra personer jag älskar. precis som i boken var jag det offer som ville fly men samtidigt också ville stanna för att se att allt var okej. för att höra att pappa andades. för att veta att småsyskonen inte dog. var fanns de vuxna då? att boken är berättad ur ett barns perspektiv är så enormt viktigt och jag blir mer och mer övertygad om att jag måste skriva klart den bok jag själv skriver och snart är tio kapitel in i. jag blir skraj för att jag själv har ett "gott öga" för alkohol. är det ärvt eller en del av vår kultur idag? jag vet inte. jag vill tro att exponering för alkohol vid ung ålder har påverkan och därefter kommer jag välja att uppfostra mina egna barn i framtiden.

jag skäms inte för att säga att mina alkoholvanor brukade vara oroväckande. av och till är dem fortfarande det, men nej jag skäms inte. mitt liv är så jäkla knepigt av och till och då det är extra knepigt är allt jag vill att bli full och glömma. ibland blir jag full och glömmer, men nio gånger av tio dealar jag med verkligheten och den gråa vardagen. det är ett helvete, ja. speciellt när en istället kan välja att sjunka ner i en mjuk säng av fylla och ignorera det som finns framför en. men jag gör inte det, fastän att jag vill. alkohol är en snabb, enkel och billig flykt från ett problem så stort att det krävs mer än en vuxen involverad för att lösa det. jag är vuxen idag och mitt ansvar i det är att göra val som inte skadar någon, allra minst ett barn.

sedan skulden. som att alkoholism vore nåt att skämmas för. det är en sjukdom, precis som cancer. att erkänna det gör att jag öppet kan stå för att jag aldrig någonsin ska bli som mina föräldrar. och, istället för att förminska personer med alkoholproblem inser jag nu att det är dem jag vill hjälpa. alkoholism är en sjukdom, precis som cancer. skillnaden är att det finns ett skamligt stigma runt denna sjukdom, som om att den vore självvald. vi måste sluta döma folk för alkoholism, vi måste börja förstå och det är då vi kan förändra, hjälpa och förhindra.

tack susanna alakoski.

techno in i natten

hej bloggen! terminen börjar lida mot sitt slut och jag har fan lyckats knega ikapp allt jag missade då jag inte orkade någonting. har precis exporterat den fil som ska agera sista exam och om en liten stund kommer mannen jag träffar hit. vi ska bli fulla och därefter styr vi kosan mot aubervilliers var det är technofest in i tidiga timmarna. oj, att jag klarade det. det känns som ett mirakel!

idag när jag stod och såg på mig själv i spegeln noterade jag några rynkor jag inte sett tidigare och istället för att drabbas av åldersångest infann sig istället ett väldigt lugn i min kropp. jag tycker det är så himla vackert att åldras och förstår inte alla nissar som någonstans propsar för att vara forever young. eftersom jag är omringad av en bunt 20-åringar i min skola så kommer ålder ständigt på tal. många förvånas över att jag är hela trettio bast för "jag varken ser ut eller beter mig som en sådan".
vad betyder ens de orden?

ibland kan jag såklart önska att tiden inte gick så fasligt snabbt men samtidigt har jag förstått att ålder är en siffra och att hen som tycker dessa siffror, rynkor eller gråa hår är nåt att förakta är så även hen som gått miste om någonting väsentligt; att varje år en får leva är ett privilegium. jag vill verkligen få bli äldre och i takt med att jag blir det så växer jag även som person. jag vill växa. sedan tror jag förvisso aldrig att en blir riktigt stor, men det har väl med personlighet att göra också. anyways, här är låt som jag tycker är en jäkla hit. lyssna, dansa, lev för en dag är tiden slut.

att somna till

den svarta spegeln

hej bloggen! det är söndag och jag borde plugga men har fastnat i black mirror och kan inte sluta. vilken överdriven, briljant och skarpsynt kommentar på hur vårt samhälle ser ut, med all dess teknik. det är med skräckblandad förtjusning jag både fasas och låter mig imponeras på samma gång. kan inte avgöra om serien är pure sci-fi eller om morgondagens verklighet kommer se ut som den gör där på min skärm och kanske är det just det där mellantinget, att inte veta, som skrämmer mig mest när jag tänker efter.

christiane är i paris och igår drack vi vin ihop och pratade om allt som hänt sedan vi träffades i montreal i somras. vilken inspirerande och fantastisk person hon är! tänker på sälen ibland och undrar om han någonsin tänker på mig. trots att jag inte vill tillbaka till någonting just nu så kan jag inte låta bli att ibland önska att han ska komma ridandes på den där vita hästen, säga att allt var ett misstag och att han visst vill vara med mig. som i en saga med lyckligt slut. så naivt av mig att ens önska det. jag borde slå hål på den där bubblan för oavsett vad så tror jag inte jag kommer klara av att lita på honom igen. det är väl det som gör mig mest ledsen. vad som nu än händer i framtiden, hur ska jag någonsin kunna lita på honom igen?

nåväl. har umgåtts en del med en ung man jag nyligen lärde känna här. han uppskattar mitt sällskap och i fredags överraskade han mig med presenter och fina ord. han får mig att minnas att jag inte är så hemsk som sälen fick mig att känna mig, så jag tror mitt liv går åt rätt håll. jag hoppas det iallafall.

då dansar vi disco

hej bloggen! klockan är sen natt och jag sitter uppe och har just skrivit klart mitt manus. det känns rätt bra just nu alltså. min goda våg har varat den senaste veckan och mitt sätt att hantera mina sorger känns både sunda och givande. jag är ledsen men optimistisk. precis som denna låt.

för all tid förlorad

jag tog metron till sorbonne, promenerade ner till floden och notre dame. för tre veckor sedan var jag och sälen där tillsammans. i takt med att jag fortsatte gå mot bastille kom minnen, som jag fram tills nu skjutit undan, tillbaka. trots att tiden han var här var ledsam och mörk så dominerar de fina minnena den tiden och så länge han gick bredvid mig fanns där ändå en lycklig känsla och en strimma hopp där i min ledsna kropp. jag förstår inte. jag förstår inte varför han insisterade på att han och ariel bara var vänner då jag var i montreal i somras, för att sedan inleda en mer seriös relation med henne bara dagar efter att jag åkt därifrån. jag förstår inte varför han inte var ärlig mot mig. jag förstår inte varför han sa en sak och gjorde en annan. jag förstår ingenting. så jag gick fler gator vi gått på tillsammans. och jag mindes och grät, saknade och förstod ingenting. sedan vände jag hem och den kolsvarta floden och jacques brel tröstade mig och sa att det är okej att vara ledsen och känna sig ensam när man blivit bortvald. och jag ska leva och vara ledsen för att sedan leva och vara glad, men aldrig kommer jag sluta älska honom och aldrig någonsin får jag väl tillbaka den delen av mitt hjärta som han valde att kasta bort gång på gång.

precis såhär känns det

förresten, det är precis såhär allt känns just nu. som i kjell höglunds genesarets sjö. hade jag kunnat vara en låt så är jag denna låt just ikväll. 

på andra sidan

det är lördag och jag lyssnar på jefferson airplane samtidigt som jag sorterar tankar och minnen. i samband med månadsskiftet kom min energi tillbaka och jag hoppas den är här för att stanna. det gör inte så hiskeligt ont att tänka på jobbiga saker längre och istället försöker jag förstå och förlåta samtidigt som jag också rannsakar mig själv och den personen jag är. inser att det finns så mycket jag älskar och vill älska här på jorden men att tillit för andra är knepigt när en har haft en ännu knepigare uppväxt. samtidigt vill jag vara naiv och blåögd, älska trots att jag riskerar att bli bränd. det är okej att bränna sig, jag är inte rädd. för jo, jag tror ändå på livet och kärleken och är övertygad om att det bästa fortfarande väntar framför mig någonstans och att allt bakom mig, som jag ännu inte förstår, har större mening än vad jag lyckas se just nu. det gör ont att vara sårad, men jag är övertygad om att en lär sig något nytt från varje gång det känns som att ens hjärta ska gå sönder. har sökt distanskurser i filosofi och skriver på min bok då jag inte pluggar eller läser. paris är kallt som fan men kylan doftar gott och ibland kikar solen fram och värmer mina kinder.