att jag tänker på dig just nu

slås mellan tankar på att jag eventuellt är galen eller att jag kanske har rätt ändå.
är min galenskap mitt konstnärskap? kanske.
jag har en bra känsla dock. inför allt. inför livet. inför jenny hval också.
det är som the tiny då, fast med mer techno. sista skivan alltså! jag saknar allt jag aldrig kommer få.

det är din bröllopsdag, säg ja

det enda jag vet utan tvekan är att jag idag saknar montreal. jag saknar delar av mitt gamla liv som aldrig kommer komma tillbaka. jag saknar sälen och jag saknar att ligga på golvet där på waverly och lyssna på denna låt ihop med min ackompanjerande melodica. jo.

då vi har virtuell verklighet som alternativ till verkligheten

hej bloggen, god jul och allt sånt. julafton har jag spenderat arbetandes, med regelbundna avbrott där jag drack julmust och käkade köttbullar med leo innan jag slutligen traskade hem till johannes och karoline som bjöd på juldrinks-tillställning framåt midnatt. dagen och kvällen har varit över förväntan men ändå kan jag inte skaka av mig en olustig känsla som säger mig att vi håller på att förlora spelet om vad som är viktigt eller inte.

varför kan vi alla inte bara leva i symbios där gemensam harmoni får sjunga högre än konkurrens, individualitet och självförverkligande? jag är väl kanske inte rätt person att yttra mig då jag alltid följer min egna vilja och går mot den framtid jag själv vill ha, utan hänsyn till var min omvärld och mina medmänniskor vill ha mig. men ändå. mina vänner är så vettiga, jag vill ha mina vänner samlade. jag vill att vi ska kämpa för varandras välmående med varandra. jag är redo att göra det nu. offra allt för andra än mig själv, bara vi är tillsammans.

årets julklapp kallas "virtual reality" vilket innebär att var enskild individ numera kan välja att träda in världar skräddarsydda efter individuella behov och viljor. än så länge är det en lek men framtiden är ju nästan redan här och imorgon kommer denna lek inte endast vara en virtuell verklighet utan den enda verklighet vi vet om, kan och kan acceptera. jag blir så jäkla rädd. samtidigt som jag är den som tycks söka efter någonting skräddarsytt för mig så börjar jag inse att det jag söker är solidaritet och en gemenskap jag inte tycker mig finna någonstans. letar jag efter en gemenskap som inte finns? efter en skräddarsydd gemenskap? hur motsägelsefullt är inte det isåfall? ibland hamnar jag mitt i det, som nu ikväll. men, det är liksom allt som oftast bara för en kväll, en vecka, en månad eller ett år. i slutändan gick vi alla ändå våra skilda vägar. varför behandlar vi inte alla individer som den familj vi egentligen är här på jorden?

jag vet inte om det är tillhörighet jag saknar eller om det är tillhörighet jag har. jag vet inte om det är jag som känner mig ensam eller om jag istället känner mig mer än en i gemenskapen. oavsett vilket så vet jag att virtuell verklighet är farligt, speciellt i en tid som denna. jag känner mig uppgiven och jag känner att jag borde damma av mina douglas coupland böcker och läsa om dem. han slog en gång ett huvud på en spik och den där spiken är nu det enda jag tror kan rädda mänskligheten.

vem är jag?

jag är rädd för att jag kanske inte är den personen jag tror att jag är. hur får en reda på sånt? jag saknar min gitarr en del och jag har kommit underfund med att musik hjälper mig att hålla tankar om identitet i schack. här är en länk till saker jag gjort utan för och eftertanke: https://soundcloud.com/bubble-boyz

du kan inte vinna utan att satsa först

god afton bloggen. jag ligger hemma med feber och influensa och har varit utslagen sedan helgen. orkar knappt sitta upp i sängen och tänker att det nog är så här det känns när man är gammal och börjar närma sig slutet. inbillade mig att mitt ansikte började svälla upp efter att jag nyst tio gånger på raken, men nu när jag klämmer lite på det så verkar allt vara i sin ordning ändå. under mina sjukdagar har jag hunnit se på alla avsnitt av skam. oj vilken serie! den får mig att sakna ungdomens ganska jobbiga glansdagar och den får mig att sakna norge. mest av allt får den mig att sakna kärlek. jag vill vara kär. men ja, en dag då ska jag bli det igen.

nu var det förresten bestämt; från och med den tjugonde januari så bor jag i paris!! har hittat en liten vindsvåning i marais var jag ska bo i en dryg månad medan jag letar efter en mer permanent lösning. det känns fint och läskigt och coolt och typ helt sinnessjukt. tänk att jag ska få bo i paris igen. blir skraj att jag ska tröttna och vilja ta mig vidare samtidigt som paris nog är den mest centrala plats jag kan befinna mig på i europa. allt ligger nära paris och ja, paris ligger nu nära mig också. lyssnar på karen dalton och denna låt får mig att våga allt jag inte redan vågade sedan tidigare. mmm.

i nattmössan

ni får en låt till, bara för att jag är så snäll och grace slick (och the great society) är så bra. ska strax gå och knoppa men drömmer mig bort till det som väntar mig efter årsskiftet. nästa år fyller jag trettio (!) och nästa år ska jag återvända till staden där romantiken fortfarande lever. där ska jag träffa mitt nya livs stora kärlek. han är fransk och har mörkt lockigt hår. vi ska ha ett piano hemma som jag en dag bestämmer mig för att måla vitt. mitt nya livs stora kärlek, den franske mannen med mörkt, lockigt hår älskar resultatet av mitt målande och han älskar också grace slick och denna låt. mest av allt älskar han nog mig dock. och jag älskar såklart honom. vi kommer leva lyckliga tillsammans helt tills vi inte längre är lyckliga tillsammans och då ska vi istället fortsätta älska varandra men leva lyckliga på skilda vägar. mmm. mitt nya livs stora kärlek är precis som mig fast lite bättre. eh.

nattmacka för den hungrige

lyssnar på sandy denny och tänker på dem jag saknar. om en dryg månad är jag i paris. denna låt får mig att tänka på sälen, fortfarande.