en sista kväll i nungwi

god afton bloggen. jag sitter och lyssnar på lite nya guilty pleasures som jag lyckats få här i afrika.
mina fyra veckors semester börjar sakta lida mot sitt slut och det är med viss melankoli som jag blickar ut som ett bäcksvart hav och tänker att "suck, om livet ändå kunde vara såhär för alltid". imorgon åker vi tillbaka till michamvi och det underbara hostel vi bodde på våra första tio dagar på zanzibar. efter det kommer anna hit och då ska vi tillbaka till fastlandet och klättra i usambara-bergen.

så, vad har vi gjort sedan jag sist skrev? julia har blivit rånad av en man med machete och min telefon har blivit stulen den med, dock inte under lika dramatiska omständigheter. mirjam hann komma och åka igen och jag har blivit lite förälskad och fått pussas med en man vi kallar för "baby jesus". käkat en satans massa fish-curry har vi gjort och fått en gyllenbrun färg på huden har jag fått. bortsett från det; en massa läsande och skrivande!

så, vad har tiden här gett mig rent psykiskt? jag känner mig delvis som en ny människa och delvis som en supergammal gumma och har, under tiden på denna ö, reflekterat över vem jag är som person, vad jag vill i livet, mina förutsättningar som västerlänning och mina förutsättningar som den person jag är. mm. jo.

hade först tänkt att skriva en hel novell här och nu men havets vågor är för lockande och den lilla bar vi sitter på spelar trevlig reggae så istället ger jag er en av dem låtar som mitt öra fattat tycke för. hakuna matata jambo mambo blablabla. kram!

internationella kvinnodagen

just ja, internationella kvinnodagen kanske bör nämnas ja. här har kvinnor inte rätt att kräva skilsmässa för den som undrar. även fast mannen kan riskera att misshandla sin fru till döds. dessutom ingår man automatiskt äktenskap efter att man bott tillsammans i två år. jag blir så fruktansvärt ledsen över att vi kvinnor ännu inte blivit jämlika med männen runt om i världen och att det dessutom är en miljard värre för kvinnor som inte är från väst. slänger in den första feministiska låten jag lärde mig (det var på ett feministiskt läger, utanför motala, som vår mamma släpade med oss till som kids, just för att den fortfarande är lika aktuell idag som för tjugo år sedan. låt kampen fortsätta!

i lejonkungens land

hakuna matata! efter två dygn på resande fot lyckades jag äntligen landa här i tanzania var jag snart hunnit spendera två dagar. vilken resa! istanbul city levde upp till alla mina förväntningar och ojojoj, jag hade kunnat tänka mig att leva där under en smärre period i livet. dar es salaam är varmt, smutsigt och tiggare/taxichaufförer förföljer en längst med gatorna där vi, vita västerlänningar, försiktigt spatserar fram samtidigt som vi krampaktigt tvingas hålla i våra ägodelar.

jag och julia delar på ett fint men primitivt litet rum med tillhörande balkong som vätter mot en parkering där hemlösa män arbetar med att reparera bilar under dagarna och sover på nätterna. dem är vänliga och hjälpsamma och ger oss råd om ditten och datten då vi går till och från vår boning. igår åt vi middag på en etiopisk restaurang och maten här är både billig och underbart god. 

imorgon landar mirjam och vi ska ta färjan till zanzibar runt lunch, efter att jag och leo spanat in kvarterets lokala musikbutik. den har varit stängd under helgen men bakom stängda galler kan vi skymta gitarrer, lp-skivor, afrikanska instrument och sportartiklar för dem lite mer vältränade. jag har det bra, verkligen. ännu har ingen hemlängtan drabbat mig och så heller ej magsjuka. håll tummarna för att det förblir så. här kommer en leonard cohen som spelas i mina öron just för stunden. kram!

förseningar till turkiet

hej bloggen! jag sitter i ett hotellrum och ska strax knyta ihop säcken och lägga mig i någon av de två sängarna jag blivit tilldelad. min resa började med ett cancellerat flyg från bergen vilket gjorde att jag tog nattåget till oslo i onsdags. väl framme hade jag 6 timmars väntan varpå gick jag till doktorn som sa att jag var frisk i njurarna men att mina fortsatta magsmärtor eventuellt kan bero på "ett fel på tarmen". jaha. tarmfel?  i oslo var det förseningar eftersom mitt plan saknade två hjul (?) vilket resulterade i att jag missade mitt anslutningsflyg i turkiet och alltså fick ett dygn att bränna här i istanbul. på den vägen är det. jag tänkte stiga upp redan vid åtta imorgon (idag) och se på moskéer, en tjusig matmarknad och några vintagebutiker som jag hört rykten om, innan jag fortsätter mot dar es salaam imorgon kväll.

jag har redan hunnit ha en dragkamp (om min panda) med en treåring som försökte stjäla hen från mig på flygplatsen och ja, ni kan ju veta vem som förlorade. här är min bästa turkiska låt tills vi hörs nästa gång!

strax innan avfärd

god morgon bloggen! jag har drabbats av en njurinfektion och sitter i soffan hos soffan och tycker synd om mig själv. har egentligen en miljon grejer jag bör göra innan det är dags för mig att flyga till tanzania men istället för att göra dessa saker så gör jag ingenting.

har varit sängliggande i över en vecka. under denna tid har jag hunnit reflektera över hur nära jag och min kropp står varandra. outer body experiences biter tydligen inte på sjukdom. men, pengarna till visum är iaf växlade och nu har jag även alla vacciner som jag behöver i min kropp.

sträckade igenom båda säsongerna av orange is the new black förra veckan och blev påmind om varför jag inte ska titta på tv-serier. jag blir som en knarktörstig missbrukare så fort jag påbörjar en serie. måste säkra mig om att jag har mer innan avsnitten ens är slut. senaste serien jag såg innan oitnb var homeland och där blev abstinensen så stor att jag var tvungen att gå in och läsa plottarna till alla avsnitt som dittills hade blivit släppta och det medan jag fortfarande benade mig igenom säsong ett. tjugofyra timmar orange is the new black är så mycket. jag hade kunnat läsa fem böcker under alla dessa timmar. jag hade kunnat rita ett helt seriealbum på denna tid men vad gjorde jag? jo låg och glodde. ugh. hedan efter blir det nog inga mer serier för mig, istället ska jag ägna mig åt konsten. jo ja.

det börjar förresten bli riktigt ledsamt att vara olyckligt kär i någon en inte kan få vara med och jag hade behövt tips på hur man kommer över denna kärlek. lobotomi? elchocker? kärleksserum? antikärleksserum? att träffa en ny? tidens ringa gång? vad fungerar bäst?