ett osynligt krig

hej bloggen! relativt nyligen flyttade det in nya människor i lägenheten ovanför min och trots att de knappt hunnit bo i huset i mer än tre veckor så hatar jag dem redan. hat är ett starkt ord men jo, jag hatar dem av hela mitt hjärta. varje måndag och tisdag och onsdagsnatt får dem nämligen för sig att det är helt legitimt att bonka och stånka superhögt fram tills klockan blir sisådär 04.00 då jag hunnit bli sådär rasande att jag återigen måste maila vår gemensamma hyresvärd ett passivt/aggressivt mail där jag skriver om hur de väsnas trots att jag redan vid tolv-ett snåret bad dem, i ytterst trevlig ton, sänka volymen en litenlitenliten aningens.

jag vill verkligen inte vara satmare-grannen som ba "uuh ni låter" för hey jag vet, dem är unga och glada och allt sådant där men när en är mitt uppe i finals och måste stiga upp innan ottan så är det verkligen inte optimalt med grannar som lever värsta ungdomliga kröka-på-en-måndag-livet. okej jovisst, jag har varit där själv MEN, ifall någon stackars granne klagat så har jag allt som oftast stängt av musiken och sedan har jag sett till att inte ha fest varenda jävla måndagsnatt efter det. jo.

inte nog med att grannarna väsnas själva, dem har dessutom en snuskig katt som mer låter som en dinosaurie när den springer omkring och skramlar med någon gammal dammig boll. ibland har dem också en hund som hälsar på och den låter faktiskt som två dinosaurier som hoppar hoprep. dessutom slickade hunden på min hand en gång när jag var där uppe för att be dem sänka.

så, min fråga är nu; VAD SKA JAG TA MIG TILL? ska jag klaga såpass mycket att dem blir vräkta eller ska jag spela psykopat och börja göra konstiga grejer så att dem eventuellt väljer att flytta självmant? tips, råd och vägledning mottages med stor tacksamhet!

och sådan kraft

fastän att jag inte borde så saknar jag sälen så enormt vissa dagar. sådär så att magen knyter sig och jag nästan får lite svårt att andas. jag hade velat prata med honom, diskutera saker så som vi brukade göra. jag hade velat få lite kloka ord från honom ibland. ja, vad gör en? ingenting antar jag. det är som det är och jag lyssnar på the exciters och trallar vidare i livet.

någonstans sjunger han

så nära men ändå så långt borta

hej bloggen! det är lördag och jag ska baka chokladbollar och dricka en öl innan jag kilar hem till leonie. terminen är alldeles strax slut; jag har två tentor och några credits att skriva men sedan är jag nog redo för att få glida omkring på cuba i hela tre veckor.

som vanligt tänker jag mycket på livet och döden och kärleken och allt däromkring. ibland går jag in på min pappas facebook och då jag gör det blir jag så fruktansvärt full av sorg och saknad. det känns så overkligt, att någon så verklig inte kan finnas längre? jag minns ju honom så himla väl och i mina minnen är han så levande.

om fem dagar så är det ett år sedan han begravdes. jag hade tänkt att skriva "sedan vi begravde honom" men det känns mer som att han begravdes framför att vi begravde honom.

det hade varit sol i salvador helt sedan vi landat. efter cermonin där en präst av nåt slag rabblat ord på portugisiska gick vi alla med till platsen han skulle vila på. en man sa någonting och vi kastade blommor på kistan efter den sänkts ner i jorden. jag, simon och sofia satt kvar vid gravplatsen och såg kyrkogårdsarbetarna stånka och stampa för att fylla igen den med jord. jag minns att jag tänkte att han verkligen låg där i kistan. att han var så nära där och då. precis då graven var helt täckt och männen stampat färdigt kom regnet. jag tror pappa grät. han ville inte dö. inte än.

jag undrar var han är nu. det känns som att han är nära men ändå så långt bort. jag saknar honom.

då inga ord finner fram

vad som hänt i paris ikväll är helt och hållet fruktansvärt men samtidigt som jag fasas så kan jag inte låta bli att bli så provocerad och ledsen över hur folk/media blundar för händelser utanför vår västvärldsbubbla. är våra rika medelklassliv verkligen mer värda att rapportera om? varför pratar inte fler om den rådande flyktingkrisen där 60 miljoner människor tvingats lämna sina hem? varför twittrar inte obama om hur 100 fredsdemonstranter dödas i turkiet eller om hur boko haram massmördar människor i nigeria? världen är en hemsk plats men vad som är ännu hemskare är hur vi blundar för allt vi inte kan relatera till. ne fy.

berkan har flyttat in på hostel och jag har en minut för mig själv. lyssnar på moody blues igen och försöker förstå livet och kärleken och allt däromkring. här får ni en sång och en internet-kram!

grattis upp till himlen

hej bloggen! idag skulle min mamma fyllt sextioett år. det fick hon aldrig göra.

ett första smakprov på vad jag skapar

detta är vad jag gjorde i min montage class. se och njut!

på kvällskvisten kan en lätt bli en trist en

hallå bloggen. oktober är snart slut och jag vet faktiskt inte var tiden har tagit vägen. veckorna går så väldigt snabbt nuförtiden! idag var det precis ett år sedan jag sist såg sälen; jag skulle åka tillbaka till norge och trassla ut min stora sorg så vi satt på min trappa och umgicks. han tittade in i mina ögon och sa att han älskade mig. vi lovade varandra att vårt avsked då inte var ett "hej då" utan ett "ses senare".

idag har ett år passerat sedan dess. jag minns denna dagen som om den vore igår. sluter jag ögonen så är jag där igen. vad hände? min pappa har inte och kommer aldrig komma tillbaka och det gör inte mamma heller. ibland sticker det mig som en kniv i hjärtat att jag är föräldralös men jo, det är mycket lättare idag än för ett år sedan. att mina barn aldrig kommer få ha en mormor eller morfar och att jag kommer aldrig mer få tillbaka mina älskade föräldrar är svårt att acceptera fortfarande men jo, jag tror att det kommer bli lättare med tiden. sälen kom dock aldrig tillbaka och det vet jag faktiskt inte varför. jag saknar honom. vi älskade ju varandra? vad hände?

hur som haver barnen kär, jag har inte tid att deppa för den stundande helgen ska jag spela in min första film för terminen. ojojoj. lyssnar på patricia carli och drömmer om min framtid som färdigutbildad filmmakare i paris. jag längtar efter framtiden och jag hoppas att jag kommit över sälen då ifall jag inte får vara med honom. jo.

svik mig icke

jag tänker på sälen och lyssnar på beatles. tills döden skiljer oss åt.

godnattsång till den en älskar

den fasansfulla framtiden

hallå där bloggen! oktober har passerat sin mitt och här i montreal har den första snön redan fallit ner från himlen. hjälp! innan jag kom hit brukade jag inte fasa inför vintern, numera är tanken på vinter det som skrämmer mig mest, bortsett från rädslan över att förlora fler av dem människor jag älskar.

för en tid sedan blev min vinterrädsla så intensiv att jag bokade den där biljetten till cuba och den nionde december är det hög tid för mig att fly mot den karibiska värmen. mmm. att vintern alltså är läskigare än att spendera tre veckor ensam i ett land där jag inte känner en kotte eller behärskar språket känns lite motsägelsefullt men jo, så är det.

lyssnar på quantic och flowering inferno och försöker göra mig redo för en hel eftermiddag/kväll full av filmestetik. att det ska vara så sablans svårt att motivera en själv; jag hade helst fått kunna allt utan att behöva anstränga mig. skolan är fortfarande kul men ack så intensiv så numera lever jag en vecka åt gången och hoppas på att kunna klättra över de hinder som står i min väg utan att ramla.

lalala-lacucaracha och allt sådant, nu ska jag pryda min kropp med varma kläder. vi hörs senare!

vardag då skola är det enda jag gör

hej bloggen. det är tisdag och jag ska strax till skolan och bli vän med avid media composer. hen och jag har ett mörkt förflutet men nu har det äntligen blivit dags att ta itu med vår osämja då jag har en uppgift som ska vara inne imorgon. jag håller på att bli sjuk och funderar att svänga förbi hälsokosten och köpa sådanadära tabletter en ska knapra i förebyggande syfte. imorgon har jag föreläsningar i tolv timmar nämligen. ugh.

yo yo la tengo

hej bloggen. det är fredag och om en liten stund ska jag åka ner mot downtown för att se yo la tengo. omg, som jag har sett fram emot den här dagen! efter konsert väntas fest hos ett gäng svenskar jag träffade för en dryg vecka sedan och när kvällen sedan är slut är det återigen dags för mig att pluggapluggaplugga. hjälp så jag pluggar. hjälp vad svårt det är.

ibland känns det som att jag inte klarar av skolan, andra dagar känns det som att jag briljerar och kan mer än nog. diskuterade detta med julia och vi kom fram till att en alltid känner sig "efter" när det kommer till akademiska studier. aj.

anyway, denna låt hoppas jag på att få höra ikväll:

till dig

hej en lördag

god afton bloggen! jag sitter och plonkar på min gitarr men ska strax ta och göra mig klar för en kväll full av galej. den gångna veckan har spenderats i skolan och jag börjar sakta men säkert komma in i rutin. montreal är bra.

hemska värld, ska du någonsin bli enkel?

så, det är lördag. jag har spenderat dagen i min säng var jag läst och sett dokumentärer om folkmordet i rwanda. vi lever i en sådan fruktansvärd värld, jag har inga ord för alla hemskheter som har skett och kommer att ske, men många tårar att gråta. dock hjälper mina tårar inte människor i världen som antingen är på flykt eller mitt i krigen men kanske kommer mina filmer i framtiden att göra det. vi måste värna, belysa, upplysa varandra. vi måste förstå hur vi alla är här på jorden tillsammans, som människor med lika värde. jo.

här är en fin låt som perfume genius framför via la blogotheque. den lyssnar jag på nu.

livet är för kort för att sörja förlorade kort

hej bloggy. imorse tyckte jag mig höra hur någonting ramlade ut ur min plånka i samma veva som jag klev på bussen mot skola och downtown. eftersom jag just där och då lyssnade på aurora och befann mig i en liten extas (vilken försvagade både hörsel och syn för tappade saker) så valde jag att inte vända mig om för att skåda min eventuella förlust. det borde jag ha gjort för just där och då blev jag ett bankkort fattigare.

då jag insåg min tabbe ville jag först gråta men inga tårar kom vilket fick mig att därefter vilja skratta och klappa mig själv på axeln över den läxa jag precis lärt mig. nu känner jag ingenting. verkligen ingenting. kort kommer och går. ett nytt är påväg och ramlar ner i min brevlåda om en dryg vecka och nu ska jag på min absolut första tinder-dejt ever. jo.

här har ni låten som jag offrade kortet för. mmm.

ett andra kapitel historia

god morgon bloggy! jag sitter hemma och sörplar kaffe och ska strax göra mig redo för att åka downtown och till min andra filmhistorieklass. hemläxan är sedan länge gjord och jag är så redo för att få vältra mig i nästa kapitel. sälen har jag inte pratat med sedan jag kom tillbaka till montan, men egentligen har vi inte pratat alls sedan juli så jag antar att det inte gör så mycket. en kan inte tvinga fram relationer så jag låter det vara och traskar vidare i livet utan honom.

om en dryg månad kommer erika till montreal och det ska bli så himla fint. jag ser verkligen verkligen fram emot att få en skandinavisk vapendragare vid min sida.

tills nästa gång vi hörs;

i föraningarna

hej bloggy. det är fredagskväll och jag dricker ett glas vin i väntan på murdock. nu är livet bra igen. jag älskar min lägenhet och hej, jag älskar murdock. murdock är en av mina bästa vänner här i kanada!

hursomhelst, idag har jag investerat i antingen livet eller döden; jag har köpt en cykel! och, inte vilken cykel som helst utan en riktigt fin liten pärla från 1949. ojojoj, vilken pärla sedan!

det är svårt att få tag i fina cyklar här. huruvida någonting är fint eller inte är självklart en relativ fråga men jo, i mina ögon är detta verkligen en fin cykel. imorgon ska jag spraymåla henne rosa och när hon väl är rosa ska hon få heta "the pearl". min gamla cykel i malmö, som jag tyvärr tvingades sälja, hette pärlan och ja, jag antar att detta numera är pärlans nordamerikanska syster. mmm. hej syster!

jag vet inte om ni minns att jag var med om en ganska klurig cykelolycka för snart tre år sedan? oavsett; jo det var vad som hände. jag blev påkörd av en artonårig cyklist och vaknade upp på akuten efter en ambulansfärd där jag varit medvetslös. sex centimeter stort var hålet i mitt huvud då och därför cyklar jag ALDRIG mer utan hjälm. egentligen vågar jag inte ens cykla alls men nu har mina vänner här tjatat och eftersom jag faktiskt skaffat en cykel jag verkligen vill ha så antar jag att det är dags. murre är på ingång och jag avrundar här. håll tummarna för mig! puss!

en skräckslagen morgon blir till skrattslagen kväll

hej bloggen! idag tänkte jag skriva om hur jag bearbetar sorg och rädsla. det är nämligen en process som jag sysslat med under större delen av mitt liv. det är sjukt konstruktivt och allt sådant och förhindrar mig från att ramla ner i det där mörka hålet jag nog inte klarar att klättra upp ifrån. tack vare denna process håller jag mig stadig på stegen. men, trots att jag ständigt jobbar med mig själv, och den sorg jag bär på, så blir det aldrig lättare att vara ledsen och aldrig blir det mindre läskigt att vara rädd.

somliga dagar vaknar jag utan en gnutta förtvivlan i kroppen medan jag andra dagar vaknar upp och märker att jag blivit liten som en mygga under natten. då jag blivit en mygga vet jag att det är någonting inom mig som måste komma ut och det är därför jag skriver just nu; någonting vill ut.

den sista veckan har varit full av intressanta föreläsningar och nya intryck. jag är numera universitetsstudent med siktet på en utbildning som filmmakare. det känns så fruktansvärt bra och häftigt och intressant och precis rätt. jag har valsat på moln ända sedan i tisdags då en herr mike douglas gick igenom hur film först uppstod. idag kom verkligheten och nutiden ikapp och då jag stod i mitt gosiga kök med tanttapeter på väggarna, skrubbandes på en kopp, så kom även tårarna.

hur bra jag än har det här så saknar jag; jag saknar pappa och jag saknar mina syskon och vänner. jag saknar så mycket att det gör ont och så mycket att jag vaknar upp som en mygga vissa dagar. hur bra jag än har det här så är jag rädd; rädd för framtiden, att bli lämnad själv, att saknaden ska bli så stark att jag en dag ramlar ner i det där mörka hålet. och därför gråter jag. helt tills jag inte har några tårar fyllda av sorg eller rädsla kvar och helt tills jag känner att jag faktiskt klarar av att stå på egna ben, vilket jag ju gör och har gjort ända sedan jag flyttade hemifrån för tolv år sedan.

jag tror det är viktigt att tillåta sig att vara ledsen och rädd för livet är läskigt och fullt av tragedier. för mig har tragedierna redan hunnit vara många men tack vare att jag tillåter mig själv att vara ledsen så lyckas dem aldrig helt äta mig inifrån. tack vare bland annat denna blogg, mina tårar och musiken så hittar tragedierna ett sätt att uttrycka sig på och tack vare dessa uttryck så mår jag mycket bättre precis nu än när jag började skriva detta inlägg. jag kan om jag vill och jag vill så jag kan.

för oss är redan tiden slut

hej bloggen! jag är tillbaka i montreal och det känns sådär bra som jag verkligen inte trodde att det skulle göra. fast, måndag markerade sjutton år sedan mamma gick bort och just idag har det hunnit gå ett helt år sedan pappa försvann. imorgon ska jag till kyrkogården och tända ljus och spendera hela dagen i hans ära. deras ära. ett år? var tog tiden vägen? varför har han inte kommit tillbaka under all denna tid som passerat? jag är ledsen men jo, jag mår nog bra ändå. sorgen ligger där och vilar men jag mår nog bra ändå. min lägenhet är helt underbar och vädret har varit likaså sedan jag landade i lördags. det blir nog bra för mig också. idag ska bli full för kärlekens skull och dricka vin för papsen, imorgon ska jag sakna och sörja.

på tisdag börjar jag skolan. på riktigt. jag har allting klart och nu ska jag faktiskt utbilda mig. det känns lite "wow" och overkligt. jag önskar att mina föräldrar hade fått se mig var jag är nu. kanske ser dem från himlen. den här låten är till dig pappa, bara för att jag vet hur mycket du älskade den.

musiktipset en måndag

här är en låt med beaulieu porch. jag tycker den är väldans bra. hejdå.

så kan det se ut

god eftermiddag bloggen! jag vaknade vid 14.00 efter den bästa sömnen jag haft på mycket länge. nu är jag utvilad och glad till trots en grå himmel utanför mitt fönster.

sedan jag sist skrev här har beslut fattats och planer blivit smidda. efter viss (väldig) tvekan har jag bestämt att jag åker tillbaka till montreal den tjugonionde augusti. visum och csn-lån har blivit beviljade och min lägenhet står redo och väntar på mig. det blir nog bra det här. har lovat mig själv att ge canada och skolan där ett år och ifall dem inte imponerar så är det jag som ber om att bli förflyttad till filmskolan i paris nästa höst. krångligare än så behöver det inte vara. har förresten också lovat att ge mig själv en resa till cuba i december eftersom vintern i canada är oändligt lång och kall.

nu är det söndag och jag ligger i min soffa och funderar på att duscha innan jag traskar hem till fanny och klara som bjuder på middag kvällen till ära. active child har släppt en ny skiva som jag redan hunnit lyssna mycket på. ett smakprov på hur den låter får ni här:

återblicken

okej bloggen. jag har ännu inte berättat om årets upplaga av primavera sound och jag tänker att det är på tiden. så, luta er tillbaka i era stolar och hör här;

jag landade i barcelona på tisdagen och lyckades med nöd och näppe släpa med mitt gigantiska bagage hem till pillan. vi spenderade aftonen med cava på hennes balkong och jag kände mig sådär riktigt lycklig. på onsdagen träffade jag amy tidigt och vi beslutade oss för att dricka öl hela dagen vilket vi så även gjorde. när klockan blivit kväll åkte hon, jag och pillan till forum lagom till att se/höra en gräslig albert hammond jr innan omd började spela. och ojojoj, omd. vilken grej!

på torsdagen landade mirjam och vi flyttade in i ett airbnb där världens bästa tyskar flow och janni råkade bo. tillsammans med dem taggade vi allt vi skulle se men då vi väl landade ute på området tyckte jag att en tupplur var på tiden. så, jag sov hela mdou moctar och orkade knappt se på kelela. istället satte vi oss och väntade på spiritualized. ojojoj, spiritualized! vilken grej! när sista gitarr riffet tagit slut sprang jag och mirjam till tyler the creator och lyckades få med tre ynka låtar. efter det ville jag åka hem. "what?" kanske du tänker och "what?" tänker även jag men jo, aldrig tidigare har jag blivit så mätt av en spelning som jag blev av spiritualized. ingenting kunde mäta sig där och då och jo, det bästa var just att avrunda kvällen (efter en liten gnutta simian mobile disco som råkat bli lite av en tradition).

på fredagen entrade vi området samtidigt som en helt underbar patti smith vrålade "be yourself, be free, be fucking free" och sedan var det igång. jag tappade bort alla och råkade dricka en flaska gin helt själv men såg ändå alla band på dagens repertoar; damien rice, perfume genius (som nog var årets bästa spelning), run the jewels, alt-j, ratatat och the soft moon innan jag åkte hem med en snubbig amerikan som tyckte han ville betala för att jag skulle göra en nagelpedikyr. lagom tills att jag kom tillbaka till airbnb-et fick jag veta att lajos, min älskade filmlärare från malmö högskola, drastiskt gått bort och jag spenderade lördagsmorgonen/dagen med att gråta elefanttårar som jag inte trodde fanns inom mig. varför ska folk som betyder mycket för mig behöva dö?

lördagen var knepig. jag varken ville eller kunde bli peppad men ändock åkte vi in tidigt och såg diiv, mac demarco, foxygen och unknown mortal orchestra. vid sistnämnda band valde jag att överge gruppen för mat och eventuell hemgång. istället träffade jag två kvinnor som övertalade mig att stanna medan mitt kompani var och såg the stokes på en scen långt borta. jag drack tre öl och beslutade mig för att vänta på dan deacon och caribou. när tiden var inne hade jag nog the time of my life helt ensam och precis i samma veva som caribou tagit slut kände jag en klapp på axeln. AMY! hemfärden blev bortfärd och vi gick till pitchfork-scenen för en sista mike simonetti innan hela spektaklet skulle vara över. ojojoj. vid pitchfork var alla mina bästa vänner och när en vakt väl kastade ut oss så fortsatte vi festen på stranden var antingen en sjöhäst, sjöstjärna, krabba eller trasig flaskpost rev upp ett stort sår på mitt ben.

primavera sound 2015 avslutades på apollon där jag dansade mig trött till dave p och efter det så spenderade jag och mina bästa tjejer två dagar där vi bara njöt av varandras sällskap. som jag älskar dem där alltså. som jag älskar barcelona!

jag missade dessvärre josé gonzales, hans-joachim roedelius, strand of oaks, djohn talabot, daphni, ariel pink och massor av andra band jag gärna sett men nu är det bara elva månader kvar tills nästa års upplaga och jag längtar mig nästan blå. jo, så var det med det. puss kram hejdå.

åt vilket håll blåser vinden?

hej bloggen! det är lördag och jag sitter hemma i mitt lilla rum på nygårdsgaten 60, var jag varken vet ut eller in. min tid i bergen börjar sakta men stadigt närma sig sitt slut och till trots att jag återigen blivit accepterad till filmskolan i montreal så vet jag inte var jag ska ta vägen till hösten. europa är ju så... bra? ska jag verkligen flyga över hela världen och återigen separeras från vänner och familj? varför längtar jag bort när allt jag älskar står rakt framför mig?

har börjat fila på en ansökan till paris filmskola, som fortfarande accepterar elever. tänk om jag ska få hamna där ändå. ba strosa boulevarderna fram och tillbaka mellan hem och skola. det hade varit nåt! samtidigt; jag älskar ju montreal och just ikväll hade jag gjort mycket för att få svira omkring med karolina i mile end. dock tror jag inte min framtid är där för ifall den hade varit det, varför fortsätter jag hitta på anledningar till att inte åka tillbaka? 

vince staples ljuder ut ur högtalarna som tolga gav mig igår då jag hjälpte honom att packa ner sitt liv i lådor. folk försvinner medan andra kommer tillbaka. ska jag försvinna eller ska jag tillbaka? den ska jag fila på. här har ni årets hip-hop. mjao!

viska så högt du kan

till pappa

flera gånger i veckan tänker jag att jag ska ringa dig för att berätta någonting och flera gånger i veckan måste jag påminna mig själv om att det inte går. det har gått nio månader nu. nio långa månader. det känns som en hel evighet men samtidigt är ju nio månader ingenting eftersom du ska vara död för all framtid.

folk omkring mig verkar tro att sorgen sakta avtar och att en slutar vara ledsen med tiden men det är inte sant; du gör dig ständigt påmind och smärtan inom mig är precis lika intensiv som den femte september förra året. skillnaden är att en lär sig leva med den, en lär sig att smärtan blivit en del av en själv. alltid finns den där, gnagande, och alltid vill den komma ut men en lär sig att gråta vid rätt tillfällen. då folk inte ser och riskerar att bli obekväma av ens tårar. när det har gått nio månader har jag inte längre rätt att sjuka mig från jobbet för att jag sörjer dig, istället blir jag tvungen att gråta ut den smärtan som sticker allra mest då ingen ser, för att därefter gå tillbaka till vardagen var problem och sorg inte får ta plats. genom att stänga av blir minnen dimmiga och min största skräck är att jag ska glömma bort. glömma bort vem du var, vem du fortfarande är, var du än nu är. 

varje ny årstid markerar att du inte längre är här. varje ny årstid är en ny årstid utan dig. jag och sofia promenerade upp för flöyen förra veckan och precis som när vi var där uppe tillsammans så hänger de där fåniga plasthattarna med vikingahorn kvar. är du ens död? 

jag såg spiritualized på primavera sound och det var helt magiskt. jag önskar att du kunnat vara med. idag lyssnar jag på denna låt och tänker på dig pappa. en dag ses vi igen!

rastlösheten rinner i blodet

hej igen bloggen! jag är rastlös och stressad men förmår mig inte till att göra annat än detta maniska bloggande. en hög med kläder barrikaderar mitt lilla golv och kanske borde jag slänga in högen i garderoben innan avfärd klockan elva. ja jo mm. har packat ner pingpong-racket och boll för tanken är att vi ska spela pingpong samma sekund som jag landar. jag älskar pingpong, har jag sagt det tidigare? pillan och jag har också snackat om att faktiskt göra lite musik för niels angels och därför är även midi-keyboarden och ett munspel nerstuffat i mitt bagage. av någon anledning känner jag mig lite... sorgsen? egentligen är jag ju superglad just idag men kanske har jag en melankolisk touch rinnande i mitt blod för att jag lyssnar på folkal point och inte riktigt vet hur jag ska driva tiden.

detta är hursomhaver det finaste jag hört idag:

så flyger vi mot spanien

tisdag är äntligen här och jag har precis packat ner det sista jag behöver inför min resa till barcelona. (vilken konstig mening, som att jag skulle packa ner det sista jag behöver när jag hade kunnat packa ner det första eller det nödvändiga?) sitter i mitt rum och spanar på folk genom fönstret och tänker att om knappa sex timmar så strosar jag omkring i ett soligt spanien tillsammans med allison och pillan och amy och ida. yippi.

så, vad är jag mest taggad på att se då? jo det ska jag tala om; hans-joachim roedelius, caribou, spiritualized, the soft moon och diiv. egentligen är jag sugen på väldigt mycket mer men tänkte att kanske får en bara nämna fem band/artister om en inte ska verka allt för nördig. förvisso har jag ju blivit nördig på senare år men ja, det kan vi diskutera här en annan gång.

igår lyssnade jag på roger rodier mest hela kvällen och eftersom han var en riktig fena och dessutom från montreal så passar det väl fint att slänga in en låt här också. pling!

från fjärrande land

med pingsten i bakfickan

god afton bloggen! det är pingst-söndag och jag sitter hemma i mitt rum och lyssnar på musik. borde styra med viktiga grejor men har istället beslutat mig för att ge tankar och gallrandet av känslor utrymme. varför jag förresten skrev "pingst-söndag" har jag ingen om, det bara blev så. pingsten är ingenting som någonsin firats markant i min familj eller umgängeskrets och nu när jag tänker på det; firar man ens pingst? kanske jag borde börja nu då jag ju poängterat hur det faktiskt är pingst? pingsten kanske borde bli min bästa religiösa högtid eftersom jag ju inte firar jul (och så kan en diskutera huruvida julen är religiös nuförtiden)? jo.

eftersom det ju är pingst så är jag ledig imorgon och det betyder att jag alltså har semester eftersom jag åker till barcelona på tisdag. primavera sound is happeninnn! det känns som att jag har väntat i två hela år och det har jag ju också.

imorgon väntas en vända orientering och efter det ska jag tvätta, städa och styra med de viktiga grejorna. nu ska jag lyssna vidare på detta snille;

mmm

dit vinder blåser blåser också jag

god eftermiddag bloggen! jag sitter på barbarista och registrerar mig på dem kurser jag ska läsa i höst. efter mycket velande kom jag fram till att mina bekymmer endast var västerlännings-problem så jag valde att slopa all ångest och bara köra på den väg som ligger framför mig. om concordia inte är vad jag tänkt mig så får jag väl bara ta och satsa på paris nästa år istället. tada, problemen ur världen!

afrika känns som en distanserad dröm och jag har sedan länge gått tillbaka till dem rutiner jag har här i bergen. arbete, sömn och skrivande tar upp större delen av min tid och jag kvartar på siris golv men flyttar till eget rum redan nästa vecka. nu har jag knappt fyra månader kvar i norge och det känns för jäkla bra ska ni veta. det är fredag idag och grå moln pryder himmelen därutanför. i mina hörlurar sjunger sister nancy och eftersom sister nancy är så bra ska hon få sjunga för er också.

trevlig helg kära vänner.

nere i paviljongen med en kopp afrikaffe i hand

god morgon bloggen! jag dricker kaffe nere i paviljongen samtidigt som nick drake's sköra toner letar sig ut ur animamis telefon. den senaste veckan har jag läst biografin, skriven av patrick humphries, om just ovan nämnda man. nick drake verkade, minst sagt, vara en figur med många bekymmer. efter varje sida har en förståelse för hans musik växt sig större och jag kommer komma härifrån med en nyvunnen vän. eh.

det är min sista dag i tanzania och jag kan faktiskt inte förstå att det inte ens är två dygn tills jag är "hemma" i säkerheten, kylan, den vardagliga tristessen. igår steg vi upp samtidigt som solen och försökte leta oss fram till en båt som skulle ta oss utåt mot höga vågor. det var lågvatten och 40 grader varm ute och efter att ha frågat oss fram på två hotell så gav vi upp, åkte tillbaka till vår strand och spenderade istället dagen i havet istället för på.

jag tror mig ha botat viss djurrädsla sedan jag kommit hit. flugor, ödlor, råttor och andra kryp är nämligen vanliga här och ja, eftersom jag ännu inte drabbats av en hjärtattack anser jag mig ha gjort framsteg. dock har vi en hel dag på plajjan kvar och i afrika kan allting hända. här en nick att lyssna på medan vi plaskar omkring i indiska oceanen en sista gång.

tuktuk och annat trams

god afton bloggen! jag sitter ute på vår balkong i bagamoyo och svettas i den tropiska värme som råder.

fick ett varmt mottagande på sagando i fredags och det kändes, utan överdrift, som att komma hem efter en vilsen vecka bland beach boys, tjaskig turist-pizza och machete-män. baby jesus stod i baren då vi anlände. han tittade på mig och sa "welcome home" varpå han ba "peace", någonting som fick mitt huvud gå i ett virrvarr där och då; "peace? har vi bråkat?" aningens nervöst replikerade jag "peace? was there ever a war?" och tänkte att kanske var min sista potatis satt. men, nej. baby j bara log sitt jesus-leende och sa "can i have a piece of cigarette". vilket missförstånd! efter det spelade vi pingpong och skrattade precis som på film. jag var en riktig fena och vann samtliga gånger trots sol i ögonen och en motståndare med ögon som solar.

när helgen var över och jag fått pussas ännu mer (och dessutom sova sked i hängkojan!) så åkte jag och bullan tillbaka till dar es salaam och mötte animami. eftersom jag numera är nästintill helt tekniklös gick hon och jag på lång jakt efter en analog kamera och mmm, vilken kanon-canon jag fick tag i. vi vinkade därefter hejdå till leo, julia och annika och daladalade oss upp till bagamoyo var vi nu är. det är lugnt och vackert här och ikväll har vi åkt tuktuk efter en hel dag i havet.

det blev tyvärr inget bergsklättrande men lika glad är jag för det. afrika är guld och gröna skogar och nu tänkte jag njuta helt fram tills på söndag då mitt plan tillbaka till vardagen går. efter att den dagen kommit lovar jag att ge er en riktigt lång och gosig berättelse om mina veckor här i vildmarken. so long!

en sista kväll i nungwi

god afton bloggen. jag sitter och lyssnar på lite nya guilty pleasures som jag lyckats få här i afrika.
mina fyra veckors semester börjar sakta lida mot sitt slut och det är med viss melankoli som jag blickar ut som ett bäcksvart hav och tänker att "suck, om livet ändå kunde vara såhär för alltid". imorgon åker vi tillbaka till michamvi och det underbara hostel vi bodde på våra första tio dagar på zanzibar. efter det kommer anna hit och då ska vi tillbaka till fastlandet och klättra i usambara-bergen.

så, vad har vi gjort sedan jag sist skrev? julia har blivit rånad av en man med machete och min telefon har blivit stulen den med, dock inte under lika dramatiska omständigheter. mirjam hann komma och åka igen och jag har blivit lite förälskad och fått pussas med en man vi kallar för "baby jesus". käkat en satans massa fish-curry har vi gjort och fått en gyllenbrun färg på huden har jag fått. bortsett från det; en massa läsande och skrivande!

så, vad har tiden här gett mig rent psykiskt? jag känner mig delvis som en ny människa och delvis som en supergammal gumma och har, under tiden på denna ö, reflekterat över vem jag är som person, vad jag vill i livet, mina förutsättningar som västerlänning och mina förutsättningar som den person jag är. mm. jo.

hade först tänkt att skriva en hel novell här och nu men havets vågor är för lockande och den lilla bar vi sitter på spelar trevlig reggae så istället ger jag er en av dem låtar som mitt öra fattat tycke för. hakuna matata jambo mambo blablabla. kram!

internationella kvinnodagen

just ja, internationella kvinnodagen kanske bör nämnas ja. här har kvinnor inte rätt att kräva skilsmässa för den som undrar. även fast mannen kan riskera att misshandla sin fru till döds. dessutom ingår man automatiskt äktenskap efter att man bott tillsammans i två år. jag blir så fruktansvärt ledsen över att vi kvinnor ännu inte blivit jämlika med männen runt om i världen och att det dessutom är en miljard värre för kvinnor som inte är från väst. slänger in den första feministiska låten jag lärde mig (det var på ett feministiskt läger, utanför motala, som vår mamma släpade med oss till som kids, just för att den fortfarande är lika aktuell idag som för tjugo år sedan. låt kampen fortsätta!

i lejonkungens land

hakuna matata! efter två dygn på resande fot lyckades jag äntligen landa här i tanzania var jag snart hunnit spendera två dagar. vilken resa! istanbul city levde upp till alla mina förväntningar och ojojoj, jag hade kunnat tänka mig att leva där under en smärre period i livet. dar es salaam är varmt, smutsigt och tiggare/taxichaufförer förföljer en längst med gatorna där vi, vita västerlänningar, försiktigt spatserar fram samtidigt som vi krampaktigt tvingas hålla i våra ägodelar.

jag och julia delar på ett fint men primitivt litet rum med tillhörande balkong som vätter mot en parkering där hemlösa män arbetar med att reparera bilar under dagarna och sover på nätterna. dem är vänliga och hjälpsamma och ger oss råd om ditten och datten då vi går till och från vår boning. igår åt vi middag på en etiopisk restaurang och maten här är både billig och underbart god. 

imorgon landar mirjam och vi ska ta färjan till zanzibar runt lunch, efter att jag och leo spanat in kvarterets lokala musikbutik. den har varit stängd under helgen men bakom stängda galler kan vi skymta gitarrer, lp-skivor, afrikanska instrument och sportartiklar för dem lite mer vältränade. jag har det bra, verkligen. ännu har ingen hemlängtan drabbat mig och så heller ej magsjuka. håll tummarna för att det förblir så. här kommer en leonard cohen som spelas i mina öron just för stunden. kram!

förseningar till turkiet

hej bloggen! jag sitter i ett hotellrum och ska strax knyta ihop säcken och lägga mig i någon av de två sängarna jag blivit tilldelad. min resa började med ett cancellerat flyg från bergen vilket gjorde att jag tog nattåget till oslo i onsdags. väl framme hade jag 6 timmars väntan varpå gick jag till doktorn som sa att jag var frisk i njurarna men att mina fortsatta magsmärtor eventuellt kan bero på "ett fel på tarmen". jaha. tarmfel?  i oslo var det förseningar eftersom mitt plan saknade två hjul (?) vilket resulterade i att jag missade mitt anslutningsflyg i turkiet och alltså fick ett dygn att bränna här i istanbul. på den vägen är det. jag tänkte stiga upp redan vid åtta imorgon (idag) och se på moskéer, en tjusig matmarknad och några vintagebutiker som jag hört rykten om, innan jag fortsätter mot dar es salaam imorgon kväll.

jag har redan hunnit ha en dragkamp (om min panda) med en treåring som försökte stjäla hen från mig på flygplatsen och ja, ni kan ju veta vem som förlorade. här är min bästa turkiska låt tills vi hörs nästa gång!

strax innan avfärd

god morgon bloggen! jag har drabbats av en njurinfektion och sitter i soffan hos soffan och tycker synd om mig själv. har egentligen en miljon grejer jag bör göra innan det är dags för mig att flyga till tanzania men istället för att göra dessa saker så gör jag ingenting.

har varit sängliggande i över en vecka. under denna tid har jag hunnit reflektera över hur nära jag och min kropp står varandra. outer body experiences biter tydligen inte på sjukdom. men, pengarna till visum är iaf växlade och nu har jag även alla vacciner som jag behöver i min kropp.

sträckade igenom båda säsongerna av orange is the new black förra veckan och blev påmind om varför jag inte ska titta på tv-serier. jag blir som en knarktörstig missbrukare så fort jag påbörjar en serie. måste säkra mig om att jag har mer innan avsnitten ens är slut. senaste serien jag såg innan oitnb var homeland och där blev abstinensen så stor att jag var tvungen att gå in och läsa plottarna till alla avsnitt som dittills hade blivit släppta och det medan jag fortfarande benade mig igenom säsong ett. tjugofyra timmar orange is the new black är så mycket. jag hade kunnat läsa fem böcker under alla dessa timmar. jag hade kunnat rita ett helt seriealbum på denna tid men vad gjorde jag? jo låg och glodde. ugh. hedan efter blir det nog inga mer serier för mig, istället ska jag ägna mig åt konsten. jo ja.

det börjar förresten bli riktigt ledsamt att vara olyckligt kär i någon en inte kan få vara med och jag hade behövt tips på hur man kommer över denna kärlek. lobotomi? elchocker? kärleksserum? antikärleksserum? att träffa en ny? tidens ringa gång? vad fungerar bäst?

låt syrenerna blomma och sirenerna ringa

då tiden inte räcker till

god eftermiddag bloggen! jag sitter och tuggar på ett ägg och tänker att "hur ska jag hinna med allt jag måste hinna med?". jag ska posta brev och växla pengar, vaccinera mig, jobba, flytta mina saker hem till sofia, skriva ansökan, skriva referensbrev, skriva artikel till jelly, fixa försäkring, laga min dator, mecka med csn, mecka med concordia och samtidigt försöka leva. jag har prick tio dagar på mig för sedan är jag i afrika och där hade jag tänkt att enbart skriva och läsa fiktion, leva, njuta av livet.

igår när jag traskade hem till siri så hörde jag mig själv utbrista "UUUÄÄHH" vilket fick mig att tänka "man vet att man lever när ångesten självmant hittar vägar att uttrycka sig genom". jag har ångest ja, tidsångest. min lista över saker jag måste göra tycks bara växa sig större och jag drar som vanligt en sista minuten. när ska en lära sig? när ska jag lära mig?

nåja, det är inte bara stress som barrikerar min vardag. pratade med snövit tidigare idag och hon vill ha mig att regissera en tv-serie som kommer handla om ett gäng konststuderande kvinnor och hur dem hittar vägen till sig själva. ingenting är spikat ännu men jag hoppas på att kamma hem detta.

nu är ägget uppätet och jag ska sticka iväg och hitta en gosigt café att arbeta på. när dagen är slut hoppas jag hitta mig själv lite mer problemfri.

vissa dagar är bättre än dåliga dagar

hej bloggen! det är fredagskväll och jag sitter hemma med min gitarr och plitar på en låt som jag skrivit. den handlar om dagen då jag och sälen såg slowdive. det var en av mina bästa dagar i montreal kan jag tala om. har varit och vaccinerat mig mot gula febern och hepatit b eftersom jag ju åker till afrika om mindre än två veckor och brian jonestown massacre har spelat filmmusik i mina öron hela dagen. började skriva på ett manus och kanske krystar jag ut en film om något år tack vare bjm. den som lever får se. kvällen är fortsatt ung och om en stund ska jag traska bort till en bokbod och se en utställning. här kommer dagens inspirationskälla, poff!

blommor

ett slag för kärleken

hej bloggen! idag firar alltså stora delar av världen den vidunderliga kärleken och allt runt omkring. alla hjärtans dag står åter på tapeten, med rosor och hjärtan i gelé, och detta för att en viss herr (sankt) valentin valde att halshuggas framför att ge upp sin sanna kärlek; den kristna tron. denna gärning fick honom alltså att bli helgonförklarad. vem hade inte velat bli helgonförklarad för att ha stått upp för lite sweet love? vem hade inte låtit sig halshuggas för hen som hjärtat bultar som hårdast för? jo det ni, det är då verkligen inte alla. herr sankt valentin var verkligen en hjälte av sitt slag, en hjälte för kärlek!

idag sken våren utanför sofias fönster då jag steg upp, efter en natt på hennes soffa. fåglarna sjöng beatles-låtar och mitt liv kändes som en film där jag satt och rökte cigg på balkongen efter att jag lyckats knycka en kopp nybryggt kaffe. jag tänkte "livet!" och log innan jag traskade iväg till jobbet.

jag har käkat fajitas till middag och fått en allergisk reaktion av mitt nya balsam. nu är jag rödflammig och mätt och tänkte ut och bli full tillsammans med soffan. låtar om kärlek finns det många men jag tänkte bara bjuda på en och den har ni här:

på samma sida av havet.

jag lyssnar på angel olsen och röker cigaretter. det är natt och idag postade jag mitt brev.
tänker på hösten och hur jag hoppas jag kommer spendera den med han jag håller kär. förmodligen inte eftersom jag har drömmar om paris och han sitter borta på andra sidan atlanten med ett behov att vara där just nu. det gör mig lite ledsen men samtidigt så tror jag att ifall det är menat att vara så ses han och jag på samma sida av havet en dag.

såg en bild på en "grisapa" idag och är rädd för att drömma mardrömmar då sömnen väl fått falla över mina ögonlock. cocteau twins blev förresten aldrig bokade till årets PS men det är okej och i min fantasi ska jag fortsätta hoppas. var hade vi varit utan fantasin förresten? det är nog den och musiken som är min räddning då vintern känns för lång och dem jag helst av allt hade velat umgås med är för långt bort.

måndagstristessen som inte är så tråkig

det är återigen måndag och just denna dag fick jag besök av siri som visade mig hur man bäst går som en dinosaurie. vi lyssnade på yes sir, i can boogie och livet kändes ganska lätt en stund. 

om en dryg timme ska jag gå till jobbet för att läsa på om sustainability och hur vi kan jobba för en mer miljövänlig vardag på arbetsplatsen. jag har blivit miljöansvarig (?) och detta är någonting jag faktiskt tar på fullaste allvar. har fått en dille på spiritualized och det är även vad jag lyssnar på i skrivande stund. bergen är som en bubbla men om tre och en halv vecka sticker jag hål på den genom att fara härifrån. hejdå!

då månaderna gått

det är fredag och jag sitter i min säng och skriver brev till sälen samtidigt som jag dricker kaffe och lyssnar på spiritualized och försöker förstå var framtiden är. framtiden, den är så abstrakt. även fast jag vill kunna planera mitt liv i minsta detalj vissa dagar så vet jag att någon har planer för mig som står långt bortom min kontroll och istället för att oja mig över att allt är så oklart så tror jag det viktigaste är att leva här och nu istället för i det som var då eller det som kommer bli då.

när är ens framtiden? imorgon? om en vecka? om ett år? i nästa liv? jag vet inte. jag vill kanske inte ens veta.

har spelat gitarr halva morgonen och nu värker det i mina fingrar. inte för att skryta men, jag har faktiskt blivit ganska så duktig. nu spelar jag liksom inte the rose längre utan kan riffa till det på riktigt. (inte för att jag någonsin har spelat the rose, men ja, ni hajjar?). jag och klara ska starta ett hårt mjukpops-band och det ser inte bättre ut än att jag kommer få användning för alla mina trevliga slagverk jag köpte i brazilien. jag drömde att pappa dog i en bilolycka i natt och vaknade i tron om att han precis gått bort tills jag insåg att han varit död i fem månader och inte bara ett knappt dygn. fem månader är nästan ett halvt år.

nattmusik för den vakne

vinterpromenad som får dig glad

det är måndagskväll och jag tänkte strax bege mig ut i halkan och hem till sofia. jag har inte sett en levande själ sedan i lördags då klara och amanda sa farväl efter vår filmkväll och just nu längtar jag efter att få prata med annat än mina väggar. igår låg jag vaken hela natten och lyssnade på snowbird och tänkte på livet och kärleken och sommaren och sorgliga saker. jag saknar montreal så himla mycket av och till men samtidigt tror jag inte att jag vill bo där mer. hur gör man när man är kär i någon som bor på andra sidan jorden då man själv inte vill bo där? det tänkte jag klura ut i afrika.

mirjam har förresten bokat biljett till tanzania hon med och nu blir vi alltså ett helt kompani som kommer arbeta med skriverier/läsande där nere. samtidigt som jag ibland får dåligt samvete över att jag, som priviligerad västerlänning, har så många möjligheter så måste jag ändå få flika in att jag faktiskt anser mig vara värd att få åka iväg för att ägna mig åt konsten i dryga fem veckor. jag har påbörjat en nedräkning och idag är det alltså trettioen dagar tills jag åker.

här är en sång som jag tycker är fin. den får mig att tänka på sälen.

imorgons alla fester

spring för att du kan

god afton! igår var en dag i många nyanser; jag vaknade i ottan och inledde onsdagen med att, i fosterställning, gråta i fyra timmar. jag grät över att pappa är död, över att jag saknar sälen, över alla andra jag saknar och för att julia lämnat bergen bara timmar tidigare. efter alla tårar kände jag mig som pånyttfödd och blev glad över livet och framtiden trots att den i stunden är så oviss. åkte hem till sofia på kvällen och vi gick igenom gamla brev och notiser vår farmor skrivit till oss under tiden hon levde vilket gjorde mig nostalgisk och lite lycklig över att jag kommer från så fina föräldrar och farföräldrar. och wow, vår farmor var verkligen en kvinna av både bild och ord! utan att överdriva vill jag påstå att vi bläddrade runt i säkert 600 små ark adresserade till mig, simon, sofia, mamma eller pappa. hon berättade om hur farfar en gång i tiden varit lika rotlös som jag är idag. hon berättade om hur hon, papi och jerry drömde drömmar som visade sig vara sanna (vilket jag också gör relativt ofta) och hon berättade om hur vi var då hon träffade oss, vilket stämmer ganska så gott med dagens version av mig och mina syskon. att jag har blivit den jag är känns logiskt efter att jag läst hennes värmande ord och dagen jag blir farmor (eller mormor) hoppas jag kunna ge samma sak till mina barnbarn. jo. ja.

här är en låt jag lyssnat på många gånger den senaste tiden. den är min bästa neil young-låt vill jag tro.

någonting jag längtat efter

god morgon! jag sitter i nytvättade lakan och önskar att jag kunde få spendera resten av denna dag innanför mitt hems slutna dörrar. tearjerker sjunger sånger för mig och om några ynka timmar släpper primavera sound årets line-up. herregud vad jag har längtat! ni vet när en inte orkar vänta längre och hjärtat bultar sådär lite extra snabbt och ens tankar bara går i ett virrvarr och det känns som att en har svalt en liten skojig raket som en väntar på ska detonera så att en kan bryta ut i ett riktigt klungande skratt. så känns det! eh.

har tänkt på varför jag egentligen skriver här i bloggen nuförtiden och kom på att det nog måste vara för att det som författas här får lov att vara meningslöst pladder. inte att jag nödvändigtvis ser dessa rader som meningslöst pladder alla gånger men jag tror att det jag försöker säga är att när jag skriver "privat" så får mina rader en större betydelse, för mig själv, och ingår därmed så även i en kontext som i slutändan är bredare än vad mina ord är här. förstår ni? här behöver jag inte följa grammatikens regler eller det narrativa berättandets ramar. här bara pladdrar jag och just nu tror jag att det bor ett troll inne i mig som måste få ut alla tankar, stora som små.

jag har en klänning som jag köpte i brasilien. den är vit och virkad och jag tänkte bo i den när jag är i afrika, bara så ni vet!

en klang av herr van zandt

i skenet av framtiden

veckorna rullar förbi medan jag behöver gråta ut mina sista tårar och nysta upp alla knutar som trasslat till sig inuti mig. ja. jo. en har kommit på att en av och till måste ge en själv det utrymmet en behöver i vissa skeden i livet. inget kan någonsin orättfärdiga min sorg men jag behöver se kontraster och någonstans igen få upp ögonen för hur lyckligt lottad jag faktiskt är.

så, den femte mars åker jag till tanzania! ojojoj. i fem veckor ska jag spendera mina dagar och nätter i dar es-salaam var jag ska uppleva någonting nytt, nysta upp och fortsätta skriva på det som förhoppningsvis blir min första roman. det kommer bli nyttigt och hemskt och underbart och nödvändigt och kanske får det mig att inse att jag bara är en prick i mängden och att mitt liv faktiskt är ganska så reko ändå. jo. hej lilla land i afrikatt, här kommer jag!

en första vinter då du är död

det slutet av juli 2011 och jag möter dig vid flygbussen. du har kommit hit till bergen för att köra hem mig. vi traskar runt i kvarteren en stund och jag minns hur jag tänker "hejdå, norge". där och då trodde jag aldrig att jag skulle bo här igen. på kvällen bäddar jag åt dig i vardagsrummet och morgonen därpå blir jag väckt med kaffe på sängen. jag är på dåligt humör men du drar dina skämt ändå och provar min nya kamera. jag har fortfarande en ful bild på mig själv där jag sitter, iklädd mitt täcke, med en kopp kaffe i handen, och surar. du åker ut till flygplatsen för att hämta hyrbilen men upptäcker hur ditt pass blivit kvar hemma hos mig så jag får åka efter. sedan lassar vi på mina saker. emelie hjälper till och jag är nog fortfarande på dåligt humör. kvart i elva kör vi och efter knappa två timmar skämtar du igen; denna gång åt att vi kört runt bergen hela två gånger utan att hitta rätt avfart ut.

vi har hunnit köra i knappa fem timmar då radion börjar rapportera om en bomb i oslo centrum och skjutningar på utöya. vår bilresa från bergen började utspela sig samtidigt som anders bering-breiviks massaker tog form. jag minns hur vi sitter där i bilen och provoceras över hur media rapporterar om al-qaida och jag minns hur vi båda drar en lättnadens suck över att norges största terrorist visar sig vara från just norge han med. när klockan blir midnatt kör vi nästan ihjäl oss i en oskyltad rondell. jag satte hjärtat i halsen och skrek på dig medan du försökte övertyga mig om att du inte sett rondellen och att du avsiktligt inte försökt få mig att få en hjärtinfarkt. jag blev sur igen. en halvtimme senare tittade du på mig med din finurliga blick och sa "ja jävlar, det där var läskigt va?". jag kommer aldrig glömma den där bilresan med dig. när klockan blir 08.00 har vi varit vakna och flyttat mina saker i ett dygn. vi stannar vid en bensinstation och du håller humöret uppe för att vi ska orka hela vägen till malmö. du betalade för en kaffe men tog två, så som du brukade.

såhär i efterhand har det slagit mig många gånger att jag faktiskt älskar alla de där karaktärsdragen som jag då kunde hata. dem gjorde dig till just dig och det är just alla dina dåliga skämt, din avsaknad av att ibland kunna vara seriös, din lätta sinne som jag saknar idag. det har snöat inatt och jag undrar vad du skulle sagt ifall jag hade berättat att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv just nu.

cocteau twins kommer kanske ridande som en prins

hej bloggie! jag försov mig till jobbet imorse då jag råkade vakna kvart i sexton och eftersom klockan var mer kväll än dag behövde jag inte jobba alls. oops. så, istället sitter jag och spelar gitarr då jag inte spekulerar i vilka band som kommer bli bokade till årets upplaga av primavera sound. en liten nervös tråd i mitt hjärta säger att cocteau twins äntligen slår slag i sin återförening och att dem även så beslutar sig för att ansluta sig till line-upen i barcelona. hallå, vet ni vad det eventuellt skulle betyda ifall mina aningar visar sig stämma? jo, det betyder att jag isåfall kommer se cocteau twins!!! OMG!!!  ja, nu ska jag inte dra förhastade slutsatser här men jag kan ju säga som så att jag håller tummarna va.