skolan och all dess ångest

hallå där! klockan börjar närma sig två och jag har beslutat mig för att köra en all-nighter där jag betar av mest möjligt med skolarbete. imorgon har jag min sista föreläsning i filmhistoria (fram tills 1959) och efter det väntar min final exam på fredag. jag har ungefär fyratusen sidor att läsa fram tills dess men ja, jag känner att jag börjar få ett litet grepp om alla gubbar och genres som domderade och styrde världens filmindustri där och då. sedan ska jag skriva en och två och tre uppsatser också men just nu väljer jag att fokusera på läsandet. jag är så fruktansvärt dålig på historia och har alltid varit det just för att en måste komma ihåg årtal och vem som gjorde vad med vilket tillhygge. av någon anledning så väljer min hjärna alltid att blanda ihop alla dessa årtal och (för det mesta) män. kanske jag borde lägga krutet på mina uppsatser istället? ugh. jajaja, vi hörs. hejdå.

då en äntligen gått vidare

just inatt när jag sitter uppe och borde läsa kurslitteratur så läste jag istället min blogg helt fram till 2015 och då blev jag tvungen att gråta mer över pappa och över att jag ibland känner mig så ensam. för ett år sedan var sälen en central person i min blogg. jag är glad att han inte är det längre för jag har äntligen gått vidare. den här låten är till honom från mig, just ikväll.

i landet långt borta

trillade av en slump in på ett inlägg som författats här i bloggen för sisådär snart sex år sedan och detta resulterade i att jag började läsa igenom en rad gamla inlägg. med blandad ångest/nostalgi insåg jag, till min stora fasa, att jag gått och blivit aningens tråkig i förhållande till vad jag var då. förr i tiden delade jag ju med mig av nattliga bravader, fylla, hångel, obäddade sängar, onda ryggar, män jag förälskat mig i och spontana nattpromenader vilket det inte blir mycket av här nuförtiden. istället nämner jag upprepade gånger min olycka och osäkerhet.

är jag olycklig och osäker i förhållande till vad jag var då? både ja och nej. för sex år sedan levde min pappa, det ingav en säkerhet och trygghet som inte går att förklara i ord. nu är han död och ja, än har jag inte kommit över den sorgen (vilket såklart ger mig en melankoli som ibland kan vara svår att skaka av sig). men över lag, nej jag är nog snarare mer självsäker i vem jag är och hur jag ska hantera den olycka och osäkerhet som ibland rinner över mig vilket också är varför jag skriver om den.

det känns lättare att kanalisera mina "riktiga" tankar här idag eftersom jag inte längre fruktar att någon ska trilla förbi och döma mig efter vad jag skrivit. jag har insett att det är okej att vara olycklig och osäker för jag har förlorat både en och två föräldrar och jag står på vingliga ben i ett land som är långt borta från allt jag är uppvuxen vid. det är den olyckan och osäkerheten. sedan har vi lyckan och säkerheten också. jag vet inte var jag vill men jag vet åtminstone att jag är och att jag överlever. jag är här för att jag vill vara här och jag tror att jag hanterar min ångest, stress och sorg på det absolut bästa sättet för mig; genom att vara ärlig och uppriktig i hur och vad jag känner och tänker. jo.

sedan kan jag ju dock tycka att det är okej att slänga in ett hångel här och där men ja, det blir inte mycket av det nuförtiden. min filmdejt cancellerade filmen och istället spenderade jag aftonen med min kurslitteratur. om prick en vecka är jag klar med mitt första år förutsatt att jag får in mina sista uppsatser. eftersom jag hatar att läsa teori så känns det motigt så alla krossade fingrar för mig tas tacksamt emot. sedan har jag också hört att våren ska komma hit nästa helg. det är på tiden för nu orkar jag inte mer vinter.

fredagskänslan

ett ständigt velande

hej bloggen! jag kan inte bestämma mig vad jag vill göra eller var jag vill vara i sommar. när möjligheterna blir för många tycks min hjärna gå annan väg än hjärtat och jag har precis bakat in mig i en limpa känns det som. min biljett till barcelona är sedan länge bokad och ojoj så jag ser fram emot primavera sound och att få träffa alla. speciellt linda och igges lilla lucy lou som ju kom till världen i söndags (!!!). jag älskar barcelona av hela mitt hjärta och hade inte haft någonting emot att hänga omkring där hela sommaren samtidigt så känns det som att jag vill spendera åtminstone en sommar här innan det är dags att flytta tillbaka till europa om ett år. så ja, hur gör jag? kanske kan en göra bägge delar en liten stund? för att ha råd med det måste jag dock skaffa ett jobb först. puh!

hursomhelst, allt löser sig och snart kommer väl poletten trilla ner och jag ba "aha såklart jag ska göra så!". hade min sista lektion filmestetik idag och vi avslutade med att se close encounters of the third kind. aliens alltså! tänk om en kunde få ansluta sig till dem och livet hade varit så mycket mer bekymmerslöst. nåja, jag ska faktiskt inte klaga. fick gästlista till aurora som spelar här nästa lördag och imorgon har jag en filmdejt med en man. sedan är det helg. här är är lämplig låt tills nästa gång!

som allra minst

hej bloggen! just ikväll är montreal lite för stort och jag lite för liten. hade önskat att mina syskon varit här och att pappa hade levt och att jag kunde skypea med honom just nu när allt känns extra läskigt och överväldigande. pratade med agneta om farfar och fick veta saker jag inte tidigare visste. som att han tyckte om att sola. och att han smugglade in en kakadua i sverige efter en av hans turer till paris "där han hyrde ateljé och gick runt med basker och lekte konstnär". dem tyckte tydligen inte om varandra, agneta och farfar. jag undrar varför. 

tänker återigen på hur jag bara har mig själv i hela världen och på hur mina kommande barn aldrig kommer få ha en morfar eller mormor eller kanske ens en pappa. blir rädd för att jag kanske aldrig kommer hitta någon att dela glädje och sorg med, någon att ha barn med, någon att älska och att bli älskad av. hur blir man ens flickvänsmaterial kan jag undra? är jag för knepig? kommer det bli så att jag kommer tvingas skaffa barn med en främling som aldrig ens kommer veta att han blivit far bara för att ingen vågar släppa in mig i sitt liv? är jag verkligen så farlig som alla verkar tycka? jag vet inte. och, egentligen spelar det väl ingen roll för faktum kvarstår ju och oälskad är jag ju så kanske är jag ändå bättre i singular. tvåsamhet, vad är ens det? 

ne. usch. jag ska nog lyssna på winter aid en gång till och sedan gråta lite innan jag går och lägger mig. tårar löser alla bekymmer.