så gick det sen

hej blogge! det är fredag och om några knappa timmar kommer kalle till stan. han ska fota grejer men jag tänkte nog kanske bli full med rebbis och anna om han inte hakar på den. mitt manus är inte klart på långa vägar så kanske ska jag skriva det också.

i onsdags såg vi dignan porch och det var så bra som jag hade föreställt mig. ger er min favvo här och önskar er alla en trevlig helg. tjarå!

så kan det låta

om sverige vore en flicka som jag verkligen älskade och jag vore the great society hade min farvälsong kunnat låta så här:

bortom magiska under

hej bloggen! idag har jag jobbat och sovit middag. om två knappa timmar sparkar rebban och annas födelsedagsfest igång och sedan vet jag inte var kvällen leder. hade i åtanke att gå och se born gold på debban men jag orkar verkligen inte stressa omkring ikväll. jag vill bara ta det piano, dricka lite bira och kanske få hångla med någon.

någonting som just nu känns väldigt overkligt och avlägset är att jag faktiskt inte har den blekaste aning om var jag befinner mig någonstans i höst. jag har ju sökt skolor runt om i världen och kommer jag in på någon utav dem kommer jag tacka ja utan att tveka. kommer jag inte in så måste jag bort ändå. var?

februaris genre

hej och god afton bloggen! jag är inne i en period då jag vill lyssna på hip hop hela tiden. dygnet runt, natt som dag. jag vill helt enkelt bara få glida omkring och leva i en liten bubbla full av beats. awmajgawd:

sen rustar de upp

hej bloggen! projekt "skriv flitigt" går som smort och min blogglust är åter tillbaka vilket gör livet roligare för alla. har spenderat eftermiddagen och kvällen med att bygga en helt fantastisk mood-board. den riktigt glänser! nu är allison i stan så därför ska vi dricka öl ihop med seydis. bra onsdag!

det felande samhället

goddag bloggen! jag har länge försökt undvika viktiga politiska frågor här. det handlar inte om ett ointresse eller en rädsla för att ta en diskussion. jag för debatten var dag; på facebook, över telefon, i riktiga livet. istället handlar det om att jag vill fortsätta skriva här, om vad fan det än kan vara utan att dra till mig uppmärksamhet som sedan kan resultera i att något snille väljer att ifrågasätta min text. här är inte rätt forum för det och vill man diskutera politik eller andra världsomfattande saker med mig så föreslår jag att du möter mig öga mot öga.

men, nu anser jag dock att jag måste jag uppmärksamma debatten som florerar på internet också här i bloggen. om kvinnohatet och hoten så många kvinnor omkring mig får. enbart för att de är kvinnor och står upp för vad de tror på. jämställdhet. jag måste uppmärksamma hur jävla sjukt det är att vi har beundransvärda journalister som får ta emot hot om hur de ska bli gruppvåldtagna för att de för frågan om lika rättigheter och jämställdhet framåt. vad fan?

en bekant till mig valde att kommentera debatten som husar på internet med att peka på hur en av kvinnorna, som för kampen, uttryckt sig klumpigt. hennes åsikter spelade ingen roll för honom, istället tyckte han att hennes språkliga fel var mer förödande än hennes budskap viktigt. han ansåg att det fanns andra som var bättre lämpade att föra debatten och att de språkliga felen var så banala att frågan tappade sitt värde. say what? när jag påpekade att kvinnliga journalister får höra om hur de ska få halsen uppskuren eller basebollträn uppkörda i fittan enbart för att står upp för sig själva och oss kvinnor här i världen så svarade han att alla journalister får ta emot skit. say what?

det här handlar inte om att världen är full av orättvisor och att det alltid finns människor som har det sämre. det handlar inte om att man också måste uppmärksamma de stackars männen som behandlas orättvist ifall man nu ska diskutera kvinnor som utsätts för hot. det här handlar om dessa kvinnor och om ett problem som inte ska få existera. det är fokus här och nu. imorgon fokuserar vi på något annat. så, kom igen alla jäkla grabbar där ute, svälj era jävla jämförelser med hur män behandlas och fokusera på vad som egentligen diskuteras här va. jag blir så fruktansvärt arg och ledsen och tröstar mig själv med att jag har en bekant, med idiotiska åsikter, mindre idag.

dom gör det igen

så låter året utan olycklig kärlek

goder afton blogg! jag ligger i min soffa och njuter av groupers nya skiva som släpptes igår. den är fruktansvärt fin och kvalar direkt in på topp ett av årets släpp (tillsammans med widowspeak). nu har ju förvisso inte the knife eller beach fossils eller phosphorescent släppt sina skivor ännu men ja, ribban är lagd och högt ligger den!

snicksnackade med lisanja i luren och kom fram till att vi båda saknar den där olyckliga kärleken man kunde känna när man var tonåring. inte för att den var upplyftande på något vis, men mer för att en åtminstone var kär då. nu har man tur om man ens får bli lite pirrig av ett hångel sådär en gång ibland. synd för oss.

klockan tickar på och jag borde påbörja uppgiften vi blev tilldelade under måndagens workshop. den går ut på att samla referensbilder till amelie från montmartre. av någon anledning tänker jag bara på körsbär när jag tänker på bilder som hade kunnat referera till just den filmen. körsbär med massa glans på. tänker jag vidare på tanken så tänker jag även på en bilderbok jag hade som barn. det var en elefantmamma som bakade körsbärspaj av just glansiga körsbär. så det kan gå!

här får ni den låten jag repeatar för nu. god natt!

vad väntar du?

tjena. jag sitter och väntar på att min mango ska mogna. har stirrat och klämt sedan jag kom hem vid ett idag, dock utan resultat. varför ska man behöva vänta? det känns som att hela livet är en lång kö i väntan på döden. nerå, men helvete vad jag spenderar mycket tid på att vänta på saker. jag väntar på att få svar från skolorna och jag väntar på sommaren, jag väntar på att få flytta till new york, jag väntar på min mango och jag väntar på att väntetiden ska vara över. dang. om elva dagar får jag dock veta att jag inte kom in på tisch. det känns helt okej faktiskt, jag har varit inställd på det sedan ansökan skickades in. "nämen, inte ska du tänka så?" kanske du tänker nu? "jovisst tänker jag så" svarar jag då (i tanken). "på detta vis slipper jag bli besviken!" och det är ju faktiskt sant. känns lite som att jag har överlistat systemet i min lilla skalle. tur för mig.

vi presenterade förresten våra synopsisar i fredags. på mitt papper hade jag skrivit "ett gäng ungdomar" varpå jag syftade till en grupp människor i min ålder. alla runt omkring mig ba: "vaddå ungdomar, man är inte ungdom när man är tjugosex!" say what tänkte jag då. när blev jag vuxen liksom? jag försökte bestrida påståendet om att man fortfarande är ungdom när man är i övre tjugoåren men blev ganska snabbt nedröstad. vad hände, hur blev jag vuxen bara sådär? konstigt. anyhow, imorgon ska jag rotfylla min framtand som jag cyklade sönder och ja, sedan är det inte mer med det.

den jag är och sådant

så, jag märkte nyss att min blogg faktiskt hade ett nytt "low" förra året. vi kom inte ens upp till en hundring och det enda man kan konstatera är att jag fanimej var riktigt usel på att uppdatera om vad som hände i mitt liv. dang. eftersom den här sidan någonstans ska fungera som dagbok och minneslund för mig och mitt liv så antar jag att det kanske är på plats för mig att blotta mina känslor ändå. utsätta er och mig själv för det inre jag har. vi kör, jag ger er allt som är viktigt ba pang!

först och främst har jag en karaktär som är glad och optimistisk. den som vågar allt och siktar högst. den som älskar livet. den som inte rädd för att provocera, säga vad den tycker eller tänker. den som älskar att leva, att utvecklas, att få skriva och göra film. den som älskar sina vänner och familj och som anser kärleken vara det största som finns. den som alltid ser framåt, och känner och tänker och tycker och vill. 

sen så är jag också den som blir rädd för att inte räcka till och är rädd för den dagen jag inte kommer orka älska livet längre. jag blir rädd för att jag vet att folk tycker illa om mig, jag blir rädd för att folk ska klara av att trycka ner mig och få mig att inse att jag inte är bättre än någon annan. samtidigt som jag skiter i det, jag är bättre än alla andra men med det inte sagt att folk är sämre än mig. förstår ni?

jag blir också rädd för dubbelmoralen. för att jag inte vill vara den som känner, tycker och tänker. jag blir rädd för att jag inte kan tygla mig själv eller min karaktär. jag tampas med allt jag är och allt jag hade kunnat vara. jag blir också rädd för döden. för att döden ska ta fler av dem jag älskar. för att jag inte ska orka ta mig igenom fler förluster. jag är skiträdd helt enkelt. och skitstolt för att vara jag. fan.

denna låt tror jag förklarar en del, så lyssna:

så säger vi farväl

hej bloggen! jag har precis lyckats kurera mig från en dunderförkylning som lyckligtvis försvann lika snabbt som den kom. lyssnar på handsome furs och tänker på hur jag lärde mig spela gitarr tack vare dem. alltså, jag påstår inte att det var dan boeckner och alexei perry som lärde mig lira. men, jovisst var det tack vare dem jag faktiskt släpade mig fram och tillbaka mellan gitarrlektionerna och hemmet.
nu finns inte handsome furs längre och jag har faktiskt inte ens sörjt dem här i bloggen innan. det ska jag göra nu. handsome furs var under så många år mitt favoritband. både på skiva och live. och jag hann se dem, inte en, inte två, inte tre men fyra gånger innan de valde att begrava sitt projekt. tur för mig. synd att de begravde handsome furs. jag saknar dem. jag saknar att få längta efter ett nytt album med dem. så ja, här får ni låten som gjorde mig till en lite bättre människa. puss!