som du saknas

kärlek kan aldrig förlora

det största heartbreak

ett steg framåt

hej bloggen! livet flyger förbi och jag känner mig levande och lycklig. jag jobbar nästan hela tiden, men det är fantastiskt och jag njuter av nästan varje sekund. utöver greenpeace har jag tagit på mig diverse små filmprojekt och nu i helgen filmade jag ett konstkollektiv här i berlin då de planerade och utförde ett helt fantastiskt skogsrejv långt utanför stan. klubbscenen här har verkligen fått en törn i sidan pga. corona-situationen i vår värld som är så skev. ikea och h&m får hålla öppen medan livemusiken har tvingats in i den digitaliserade världen. i reaktion på detta har folk nu tappat tålamodet och börjat organisera events runt om stan. allt sköts snyggt och ansvarsfullt och lyckas helt fram tills någon tjallar. jag känner mig priviligerad som får ta del av spektaklet bakom scenerna och att dokumentera denna tid för kommande generationer. ju mer jag lär mig, desto mer övertygad blir jag om att jag måste jobba med politik, och ja, det känns som en ynnest att få vara mig just nu även om kroppen min är trött och timmarna jag sover är få. kanske lever vi fler än en gång, men det här livet just nu händer bara en gång och jag vill se till att inte kasta bort min tid på onödiga saker då det finns så mycket arbete som måste bli gjort.

en liten uppdatering

åh som jag saknar att gå på konsert. det sista bandet jag såg innan världen gick i lockdown är big thief i början på mars. det var sådär bra att jag nästan grät. nu har dom släppt ny låt också, och jag vill aldrig sluta lyssna. önskar att musik och kulturliv börjar rulla snart igen, annars finns det risk att jag kanske blir galen. sen har jag förresten börjat jobba för greenpeace, och köpt en cykel och nu är det också nästan sommar. jag längtar tills daniel kommer hit och hälsar på. här har ni den nya låten, so long tills nästa gång. kram!

tvära kast

hej bloggen. det är torsdagskväll och jag sitter hemma och är aningens hög. lyssar på jon hopkins i mina hörlurar och tänker att visst finns det väl en himmel och en världrymd som jag kan få försvinna ut i då detta stök väl är över och livet har fällt tillbaka ridån. jag hoppas så iallafall, och tonerna talar hoppfullt för att det är så.

för dryga tre månader sedan satt jag var jag sitter nu - vid mitt skrivbord, i mitt rum i pankow. jag tänkte på framtiden som någonting ljust. en plats där jag efter år i vilsenhet äntligen var kapabel till att gå framåt. jag pratade om världen som mitt hem och om att jag får höra hemma överallt, var jag än vill höra hemma, där jag känner att jag hör hemma. jag pratade om att jag skulle prova någonting nytt, att nu stanna kvar efter år av flykt. det var tid för mognad och tid för att växa. jag ville bort från gamla vanor och jag var redo att bryta mönster i mitt beteende som jag efter år av självrannsakan lyckats kartlägga. och jag kände mig så levande, som jag alltid gör precis innan det vänder. jorå, jag ville vara här och jag tänkte vara här. sen så kom livet dundrandes i sådan faslig takt och fick mig att tappa allt fotfäste. jag blev förälskad och kär och upp över öronen. i en man i sverige, och sundsvall av alla platser. all den tid jag tänkt att jag ville spendera här blev tid jag längtade efter att få fylla med honom. det är då inte lätt att vara förälsad. när jag insåg att min lycka inte kan hänga på någon annan än mig själv så jag kastade mig ut och fortsatte leva här som planerat. sen kom corona-viruset och allt stängde ner. jag blev fånge i berlin och i mig själv och just nu längtar jag mer bort än vad jag någonsin innan gjort. mest av allt längtar jag nog efter mig själv och den jag hann bli innan allt kickade in. jag var inte rädd längre. nu är jag rädd mest hela tiden, och jag vet inte längre var jag är på väg.

fuck offff

hej bloggen. det är 2020 och livet rullar på som det väl alltid gjort. jag tror att jag är mognare och klokare än innan, samtidigt som jag inser att jag är precis lika rotlös och rastlös som för tretton år sedan, då jag började författa tankar här. det känns som att jag aldrig kan bli full så länge jag inte lever fullt ut. vad är ens fullt ut? varför blir jag aldrig nöjd? varför vill jag alltid ha mer och mer och mer? jag riktar min pickadoll och siktar, träffar dit jag vill och så fort bytet är i min hand så ändrar det form och blir mer abstrakt och mer svårfångat. jakten fortsätter.

jag trodde jag ville göra film liksom. så jag pluggade i fyra år bara för att inse att allt jag vill är att slåss mot världen och all korruption. jag får ingen ro så länge sjuttio millioner flyktingar bor där ute.  jag vill rädda världen. så länge jag inte räddar världen kan jag inte leva. men jag lever ju, för jag finns ju.

att trilla förbi med fredsflagg i handen

hej bloggen! det är fredagskväll och jag sitter och dricker vin tillsammans med musiken och alla mina tankar. jag känner mig lycklig och tillfreds, samtidigt som jag också har nära till mina känslor och av och till gråter då jag tänker på sorgliga saker eller hur jag inte kan ta allas smärta och knåda ihop den till en stor boll som jag sedan täpper till donald trumps eller macrons trut med. jag är arg över hur skev vår värld är. jag är arg för att jag vet tillräckligt mycket om denna värld för att veta hur korrupt den är, samtidigt som jag blir arg över att jag inte funnit ett vettigt sätt att kommunicera detta till alla ovetandes. kapitalismen, vilken äcklig jävla grej va. för två dagar sedan sa frankrike att dom stöttar grekland i arbetet med att välkomna flyktingar, en dag senare sa greklands premiärminister är dom tänkte investera femhundratusen (eller om det var fem miljoner?) euros i att bygga en mur till havs för att hålla flyktingströmmen borta. de flyktingar som redan befinner sig i grekland är numera inlåsta i campen, om någon missat. fy fan. jag finner inte ord. tyskland briljerar hjältar för att ha accepterat mer syriska flyktingar än något annat europeiskt land (dom som tog emot flest är turkiet och libanon), samtidigt som tyskland också var det landet som sålde kemiska vapen till den syriska regeringen och så även fick dessa människor på flykt. visste du det? jag känner för att kräkas. samtidigt blir extinction rebellions i england klassade som terroristgrupp för att dom (vi) vill rädda den brinnande jorden. imorgon är väl att vara miljörättsaktivist likvärdigt med att skjuta ungar på utöya som arisk norsk. att ifrågasätta kapitalismen är att ifrågasätta våra "demokratiska" regeringar, och för det ska en tystas. ha ha ha. som om! jag är arg, jo det är jag. så jag läser upp mig, lär mig mer, och organiserar mig. dom kallar det akademiskt outbildade folket för outbildade, men så länge vi lever i "demokrati" kommer vi, folket, alltid kunna ta tillbaka makten. kapitalismen lärde oss att hata, det är nu jag tänker lära folk att älska. om inte för min egna skull så för alla andras. kärleken kommer aldrig dö, no matter how corrupt this world become. det kan dom jävlarna veta! jag är inte rädd längre.