så låter kärleken

idag kommer ida hit och vi ska se holy wave på point ephemere kvällen till ära. och precis så här låter det när man är kär. mm!

låttipset

mmm. denna låten alltså. vilken dröm!

snurrigt och rätt sött

hej bloggen! sommaren rullar på och igår åkte ellie, som varit här i en vecka, hem. vi har hunnit se föllakzoid på glazart, spelat yatzy i parker och tramsat omkring i sommarvärmen. utöver det har jag myst med alex och hängt med en äldre dam jag lärt känna här. hon är den häftigaste personen jag vet om och igår kväll körde hon mig genom stan i hennes gamla ford utan tak, samtidigt som hon pekade ut platser där musiker och konstnärer huserat som bäst för sisådär femtio år sedan då "paris fortfarande var kul". jag ska hjälpa henne göra ljud till en trailer för hennes teaterpjäs och det verkar minsann som att hon är lika fascinerad av mig som jag är av henne.

vad mer? ida kommer hit på måndag och om knappa tre veckor trillar lisanja förbi. annars jobbar jag mest och skriver ännu mer. har kommit in på en kurs i musikproduktion och den tredje september kör den igång. wow, jag är så taggad! ska iväg och köpa ljudkort och tre mikrofoner nu i veckan och ja, innan januari är slut ska jag ha lärt mig hur man går från outvecklad musikidé till producerad, mastrad, mixad och distribuerad låt. min skola här börjar igen den femtonde oktober och det innebär alltså att jag kommer plugga hela 150% under större delen av hösten. puh. det kommer minst sagt bli intensivt men jag är inte skraj, ska ju förresten också få läsa mer sound design på skolan här också och målet är att ta en minor i sound design i samma veva som jag får min regissör-titel. mjao.

nu kallar dagen och min kropp skriker efter mer kaffe så innan jag kör igång ska jag njuta av ännu en kopp och lyssna på sharon van etten på repeat.

silveräpplen till efterrätt

idag lyssnar jag på denna skiva och speciellt track tre. mmm.

tillbaka ut på gatorna

den extrema värmebölja som rått här i paris den sista tiden har äntligen nått sitt slut något sånär och jag firade med att gå ut och promenera. så fort tempen sjönk till under trettio kunde jag helt plötsligt andas igen och gatorna blev åter mina. det är fortfarande varmt, men numera uthärdligt.

jag tänker mycket dessa dagar. på det som varit och på det som komma skall. jag är lite rädd, samtidigt som jag vet att jag inte behöver oroa mig för framtiden. någonting inom mig lovar mig att där ingenting finns att oroas över. ändå är jag rädd. jag har ett livsval jag måste göra snart och jag vet inte vad jag ska välja. så jag velar samtidigt skriver, gråter och tänker. hade velat fråga pappa om vilket håll han tycker jag borde gå. han hade sagt nåt klokt som fått mig att själv förstå vilket håll jag ju ska åt. pappa är förresten ständigt med mig i mina tankar och jag svär över att han är död. hans död försvinner liksom aldrig och ännu gråter jag över hur vi inte får ses igen i detta liv.

jag sörjer och skriver, gråter och läker. slutar vela och förstår vilket håll jag måste gå. bredvid skrider sakta men säkert mitt arbete som konstnär framåt. snart har jag tillräckligt med dikter för en hel diktsamling. snart kommer ny musik och snart får ni se ny film från mig. jag ritar också. och klistrar in mina små klotter i en bok. under teckningarna hamnar rader. det är på gång nu. jag tror jag har gjort mitt val och snart sker stora förändringar i mitt liv.

men nu, nog om då. ikväll lyssnar jag på james blake och skickar kärlek till alla jag saknar just nu.

onsdagsmusiken

min lilla ängel

när livet känns himla hårt och trasigt så lyssnar jag på angel olsen. oj vad angel olsen har hjälpt mig i all min osäkerhet och all min tvivel. jag kom hem från spanien förra veckan efter att ha sett en ilska jag aldrig någonsin skådat på så nära håll innan. jag förstår den där ilskan dock, den har levat och växt inom mig också, för länge sen. innan jag lärde mig hur jag sakta kunde få den att pysa ut ur mig, så som luften pyser ut ur en trasig ballong. han är så ledsen nu. så väldigt ledsen. men män i frankrike får inte vara ledsna. dom får bara vara arga. så han är arg fast han egentligen är ledsen. och ilskan inom honom växer, växer, växer.

jag vet inte hur man hjälper någon som sakta står och ser på hur ens förälder dör. jag vet inte det.
jag vet hur det känns att förlora mina egna föräldrar, men jag vet inte hur det känns att förlora föräldrar som inte är mina. är det svårare? kan man ens hjälpa? jag vet inte. men jag står här, som en slagpåse. redo att hjälpa. och jag tar så gärna alla smällar. för jag vet ju, jag vet hur ont det gör. och jag vet hur mycket man behöver någon att slå på när all sorg blir ilska som växer, växer, växer. växer ju närmre döden kommer. ska jag stanna kvar? ska jag gå? jag har ingen aning. jag bara är just nu. jag är den där ballongen, fast utan ilska denna gång. men luften pyser ut ur mig och om jag själv inte får lite vägledning snart kanske jag försvinner jag med.

män

det finns någonting jag behöver ventilera här. detta någonting berör ämnet manlighet. vad är egentligen manlighet? vad är manligt? att inte gråta? att kunna lyfta tunga saker? att tillrättavisa kvinnor när vi "svävar iväg" i våra passionerade känslostormar? att vara rationell? men isåfall - hur kan en vara rationell om en inte tar hänsyn till hur en känner? och, hur kan en känna utan att tänka en gång extra? speciellt då vi lever i ett samhälle där män en gång bestämt vad som är rätt och fel och hur och vad en får känna? när ska vi komma ifrån detta löjliga påhitt att känslor tillhör kvinnor, vilket i sin tur symboliserar svaghet, samtidigt som icke-känslor symboliserar styrka och manlighet? jag är så fruktansvärt trött på detta påfund. jag är så fruktansvärt trött på att se han jag älskar gå sönder inombords samtidigt som han så frekvent måste visa sig osårbar till sitt yttre just för att inte förlora sin manlighet. det är inte hälsosamt någonstans. för jag ser ju hur han går sönder, men istället för att ventilera - bli starkare och kunna läka - så blir han istället bara kallare, hårdare, mer "manlig". jag vågar inte ens tänka på hur visan slutar. för maskuliniteten blir ju bara mer och mer giftig i takt med hur feminismen och vi kvinnor faktiskt äntligen får ta plats. eller får vi ens utrymme? har vi fått det eller har vi krävt det? ju mer känslor som får tillträde i vår sociala sfär, desto mer "manliga" blir "männen" som inte vågar visa "känslor". och sen finns ju förresten alla fuckboys också, som gråter över hur de tvingats bli fasliga och sårande män bara för att de är offer för toxic masulinity. dom har jag älskat också men dom orkar jag inte älska längre. vad gör en när en inte vet vad en ska göra mer?