ett osynligt krig

hej bloggen! relativt nyligen flyttade det in nya människor i lägenheten ovanför min och trots att de knappt hunnit bo i huset i mer än tre veckor så hatar jag dem redan. hat är ett starkt ord men jo, jag hatar dem av hela mitt hjärta. varje måndag och tisdag och onsdagsnatt får dem nämligen för sig att det är helt legitimt att bonka och stånka superhögt fram tills klockan blir sisådär 04.00 då jag hunnit bli sådär rasande att jag återigen måste maila vår gemensamma hyresvärd ett passivt/aggressivt mail där jag skriver om hur de väsnas trots att jag redan vid tolv-ett snåret bad dem, i ytterst trevlig ton, sänka volymen en litenlitenliten aningens.

jag vill verkligen inte vara satmare-grannen som ba "uuh ni låter" för hey jag vet, dem är unga och glada och allt sådant där men när en är mitt uppe i finals och måste stiga upp innan ottan så är det verkligen inte optimalt med grannar som lever värsta ungdomliga kröka-på-en-måndag-livet. okej jovisst, jag har varit där själv MEN, ifall någon stackars granne klagat så har jag allt som oftast stängt av musiken och sedan har jag sett till att inte ha fest varenda jävla måndagsnatt efter det. jo.

inte nog med att grannarna väsnas själva, dem har dessutom en snuskig katt som mer låter som en dinosaurie när den springer omkring och skramlar med någon gammal dammig boll. ibland har dem också en hund som hälsar på och den låter faktiskt som två dinosaurier som hoppar hoprep. dessutom slickade hunden på min hand en gång när jag var där uppe för att be dem sänka.

så, min fråga är nu; VAD SKA JAG TA MIG TILL? ska jag klaga såpass mycket att dem blir vräkta eller ska jag spela psykopat och börja göra konstiga grejer så att dem eventuellt väljer att flytta självmant? tips, råd och vägledning mottages med stor tacksamhet!