2014

Det är med en lättnadens suck som jag kan konstatera att det endast är ett fåtal timmar kvar av år 2014. Visst har det funnits ljusglimtar som jag kommer värna om och bära med mig in i 2015 och trots att de tolv månader som just passerat till stor del varit bland de tyngsta och mest tumulta jag hittills upplevt så är jag verkligen hänförd över all kärlek och allt stöd som har riktats mot mig. 

Året började, i sedvanlig anda, med januari. Felicja var i Montreal och hälsade på mig och Seydis. Det var -30 grader och tillsammans dansade vi in året i vardagsrummet på Waverly. Månaden fortsatte med att Sälen fyllde år och jag tvingades skaka hand med hans flickvän på en födelsedagsfest som för alltid kommer vara den värsta festen jag varit på. Oavsiktligt hög på hostmedicin och anti-förkylningstabletter ramlade jag munspelandes över ett trumset innan jag ansåg mig vara färdig och Karolina och Nyssa fick äran att bära mig hem. Veckan efter festen sa jag upp kontakten med Sälen och grät fram tills Neutral Milk Hotel spelade i slutet av månaden och jag hann bli hela 27. 

Februari släpade sig förbi och var mest en melankolisk tid då jag försökte övertala mig själv om att jag fattat rätt beslut gällande han mitt hjärta bultade så för. Jag grät och frös och jobbade tills vi, i slutet av månaden, råkade vi på varandra för första gången på en Dead Meadow-spelning och beslutade oss för att börja ses igen. 

Dem veckorna med kärlek blev som ett utopia efter så många tårar och ledsna timmar. Felicias dödsdag klingade lika hårt som den gjort sedan året hon gick bort och samma natt beslutade Sälen sig för att göra slut med både flickvän och mig. Igen. Jag var trött på läget och stack till NYC för att få ett break från all tumult men strax efter att jag kommit tillbaka flöt allt på mellan oss och resterande tid av Mars var nog mest bra. 

I april kom jag in på en BFA i Filmproduktion på Concordia University vilket resulterade i att jag beslutade mig för att spendera sommaren i Norge. Jag sa upp mig från mitt jobb som Visual Merchandiser på American Apparel och min och Sälens relation blev återigen vinglig efter att jag bokat en biljett till Bergen. Trots att han egentligen skulle följt med mig hit redan då så hoppade jag ensam på planet, till min forna hemstad, i maj. John Talabot spelade samma afton jag landade och trots att återseendet med alla jag gillar blev kärt så var starten av sommaren mest tung. Maj samt större delen av juni spenderades på jobb eller i ensamhet där jag antingen grät, var arg eller reflekterade över min förlorade kärlek. Jag längtade efter mitt liv i Montreal och förstod varken in eller ut. När Lisanja kom och hälsade på i juni så skrattade jag hjärtligt för första gången på en hel månad och efter det började sommaren tillslut sätta sina spår och mitt krossade hjärta började sakta men säkert läka. Jag lärde känna Amanda, Mirjam och Fanny och saker blev, utan att jag riktigt förstod hur, helt plötsligt roliga igen. Simon var i stan och Viktor kom och hälsade på. I slutet av augusti packade jag återigen väskorna och var redo för en ny start i Montreal och det efter en fartfylld vecka i Sverige. I all fart fick jag inre magsmärtor och åkte tillbaka till Canada i tron om att jag kanske var döende. Samtidigt som jag satt på akutmottagningen där i Montan den femte september (efter att ha betalat 800 dollar) så ringde Linda med beskedet om att min lilla pappa dött borta i Brasilien, helt utan förvarning eller förklaring. 

Livet rasade där och då och jag har ännu inte helt klarat av att resa mig upp. Tanken på pappa och att jag aldrig mer ska få träffa honom får mig tårögd var jag sitter, med nyårssmink i fejjat, i mitt nya rum på Möhlenpris. För första gången i livet orkade jag inte leva längre. Inte utan pappa, inte utan att få säga hejdå.

September och oktober är ett virrvarr av sorg, smärta och sjukdom (både fysiskt och psykiskt). Jag frågade mig själv "vad gör jag här?" "kommer jag någonsin bli glad igen?" och jag förstod inte varför jag ständigt skulle drabbas av tragedier. Jag flög tillbaka till Sverige och försökte förstå mitt liv. Spenderade tre veckor med att mest vandra omkring och vara ledsen. Kände mig mer borttappad och malplacerad än vad jag någonsin gjort tidigare och tron om att saker skulle bli lättare ”hemma” bland nära och kära visade sig inte stämma. Jag saknade min lägenhet i Montreal, jag saknade utrymme att få gråta, vara ledsen, ligga och stirra i sängen. Jag saknade känslan av att vara glad. Då jag kom tillbaka till Montreal beslutade jag mig för att skjuta på skolan som jag sett fram emot halva livet. Sorgen skulle få ta sitt utrymme så att det inte fastnade där i hjärtat för alltid. Jag och Sälen hittade återigen tillbaka till varandra och han blev min räddning under hösten, tillsammans med Nyssa, Chloe, Murdock och alla andra som ständigt fanns där vid min sida. Vid få tillfällen orkade jag inte längre men det var okej. Man måste inte alltid orka. I slutet av oktober lämnade jag Montreal och åkte tillbaka till Bergen för att kunna vara med mina syskon och närmre min resterande familj som numera mest består av underbara syskon och lika underbara vänner. Jag är ännu inte död fastän att det känns som att saknaden och sorgen efter pappa ibland äter upp mig inifrån. I början av december åkte jag, Simon och Sofia till Salvador och begravde honom. Efter tre långa månader då vi i hela skaran kämpat med att få honom kremerad och hemskickad. Begravningen är det sorgligaste jag någonsin upplevt. En präst av något slag rabblade saker på portugisiska medan jag stirrade på den kista de lyckats klämma in honom i. 

En dag ska jag berätta mer om begravningen men inte just nu. Det har gått exakt fyra veckor sedan dagen han hamnade under jord och varje dag som går känner jag mig aningens helare, aningens starkare och också aningens mer positiv till mitt egna liv. Jag ska leva, för alla jag hittills förlorat men främst för mig själv. Ibland kan känslan av orättvisa drabba mig och det känns som att jag är den olyckskorp som ständigt ska fortsätta drabbas av olycka samtidigt som jag någonstans också är tacksam över att all denna olycka drabbar just mig. Jag är stark och jag klarar det. Med nöd och näppe. 2015 kan inte bli sämre än vad 2014 var så nu är det dags för mig att säga ”farväl forever 2014, jag hoppas du aldrig mer kommer tillbaka”.

KRAM!

såpopera eller vanlig vardag?

hej bloggen! mitt liv är som en såpopera där den enda skillnaden mellan mig och en "vanlig huvudkaraktär" är att jag varken är rik, hämndlysten eller elak. i tisdags kraschade min buss in i en elstolpe och dramat som barrikerat mitt liv sista månaderna verkar alltså inte ha avtagit ännu. jag har ord i fingrarna som vill ut men tyvärr inte tiden att skriva mycket och länge just nu. istället ger jag er en solander och avslutar med raden "jag kommer tillbaka!"

ett fysiskt farväl

hej! domaren nekade vår förfrågan om att få dig kremerad och nu har det blivit bestämt att du ska begravas i brasilien nästa vecka. jag, simon och sofia åker dit imorgon. du hade tyckt om den klänningen jag valt ut att ha på mig då du ska ner i jorden. jag tänker på hur vi egentligen skulle varit i salvador tillsammans nu i december och på hur livet ständigt ska vara så himla omständigt. jag försöker hänga med i svängarna men ibland går dem för fort. jag tänker på hur du brukade köra "pekka var ute och cyklade och vägen svängde men inte fan svängde pekka. du måste svänga pekka, du måste svänga! och pekka svängde, men inte fan svängde vägen". det känns som att jag är pekka av och till.

brasilien blir det iaf och jag försöker svänga med den. det ska bli fint att se hur du bodde, gå vägarna du brukade promenera, att vara där. du kommer vara med mig hela tiden, det vet jag. vi ska försöka köpa ett litet sommarhus i sverige till dig. där kan du ha dina saker och där kan du bo när du vill svänga förbi sverige och säga hej. på somrarna tänkte jag ligga i en hängmatta i den lilla trädgården och vi ska dricka kaffe där tillsammans. även fast du är död rent fysiskt så lever du med mig, i varje andetag.

efter regn kommer det mer regn

jag tittar på filmklippet du skickade över skype. där du skrattar och säger att "uh siri jag trodde du var online men du var visst offline" med en sådandär fånig röst du hade då du försökte vara rolig. varje gång jag påminner mig själv om att du är död så får jag svårt att andas. det känns som att någon försöker kväva mig och jag vågar inte tänka på dig så mycket som jag borde. 

jag såg dig i en dröm för några dagar sedan. du åkte förbi på en skruttig vespa och jag tänkte att du såg glad och lite tjock ut. du vinkade till mig och jag försökte hålla upp med din fart men så helt plötsligt var du bara borta. jag vill inte att du ska vara död. jag vill att mitt liv ska vara en dröm som jag kan få vakna upp ifrån. jag vill att du ska finnas. jag behöver dig. smärtan efter dig gör för ont för att bära så kan du bara sluta upp och komma tillbaka nu? 

om jag hade vetat att du skulle försvinna då i september hade jag gjort allt annorlunda. förlåt pappa, för att jag ibland var arg och skrek på dig mer än jag kanske borde. förlåt för att det tog mig så lång tid att inse att du alltid ville väl men var så jäkla klumpig av och till. förlåt för att jag inte kunde rädda dig. 

ny musik för den sorgsne

tid som står still

jag går igenom gamla blogginlägg för att komma ihåg saker vi gjorde tillsammans. försöker desperat hålla kvar i alla minnen; dåliga som bra. försöker få dig att komma tillbaka till livet. sedan jag kom till bergen har jag tryckt bort den molande känslan i magen. försökt vara stark; inför mig själv och mina syskon. det håller inte i längden och snart spricker jag. ibland när du var full tvingade du mig att dansa. du grabbade tag i mina armar och valsade omkring i ateljén med mig släpandes efter. jag blev arg och sa att det inte var roligt men du bara skrattade. jag hade gjort vad som helst för att få se dig igen.

var är jag påväg?

så, det är onsdag och klockan är stax efter åtta på kvällen. jag är i montreal och det är min sista afton här innan jag flyttar till norge för att försöka reda ut min sorg och mitt tumulta liv.
då jag spenderade min sommar i bergen, ständigt arbetandes, hade jag en plan som skulle leda någonstans. förhoppningsvis mot en utbildning och karriär. planen skulle ta mig till sydamerika, kanada, världen. den skulle ta mig vidare i livet. jag kom till kanada. började nästan skolan och då, då dog du, pappa, och mitt liv vändes upp och ner. sist jag pratade med dig var jag i norge och berättade om mina planer.

jag har gråtit i snart två månader. jag gråter när jag skriver detta och jag kommer gråta hela bussresan mot new york imorgon. jag kan inte skola mig själv just nu. jag kan inte bli skolad. så, jag har hoppat av min utbildning. kanske säger man "skjutit upp" men just nu har jag mest hoppat av.  jag kan knappt stiga upp ur sängen på morgonen. det känns som att jag ständigt försöker överleva, till varje pris, men att någon stark herre där ovan ständigt försöker slå undan mina ben. vad är detta? varför kämpar jag så hårt och varför går allt åt helvete?

ikväll bygger jag en ny gitarrsele. den jag gjorde, tillsammans med leo, fungerade så jävla bra.
du hade varit så stolt om du nu fått se hur ditt sätt att uppfinna saker förts över till mig. ikväll ska jag gråta och bygga en gitarrsele. ikväll ska jag bli full och spendera en sista natt ihop med mina vänner här. jag vill inte åka härifrån, jag vill inte skjuta på skolan och mitt liv men just nu klarar jag knappt att stiga upp ur sängen och jag saknar dig så jävla mycket.

hur går man vidare?

jag vaknar av skriket som tomrummet du lämnat skriker. jag vaknar till tårar och försöker förtvivlat hitta någonting att hålla fast vid men det någonting jag letar efter är du och du är inte här. 

vi var på gröna lund igår. förstår knappt hur jag lyckades ta mig upp och ut till verkligheten där människor fortsätter sina liv som om ingenting hänt. tonia postade en video med bilder på dig igår. du såg så glad ut. så levande. att acceptera att du aldrig kommer komma tillbaka är det svåraste och det är även det som gör ont. jag åkte allt jag inte vågar där på grönan. tänkte på då vi var där tillsammans något år efter att mamma dött. 

jag tänker på stunderna vi hade tillsammans. tänker på hur jag skulle hälsa på dig i brasilien i jul. jag ska fortfarande åka dit men nu för att hämta hem dina saker och din aska. jag tänker på hur du hade garvat åt hur absurt det är ifall du vetat om det sista gången vi pratade med varandra. jag saknar dig pappa och jag vet inte hur jag ska gå vidare i livet nu.

till pappa

det gör så jävla ont. så ont att jag knappt kan andas. så ont att jag måste kippa efter luft. så ont att jag jämrar mig där jag ligger. så ont att jag inte kan sluta gråta idag. varför finns du inte mer, pappa?
varför kommer jag aldrig mer få se dig, höra dig skratta, krama dig? varför kommer du aldrig mer kunna säga någonting som gör mig trygg i min oro? varför är du död? varför vet inte doktorerna varför du dog?

jag tittar på bilder på dig på facebook. läser dina fåniga kommentarer på bilderna eller låtarna jag postat där och det gör så jävla ont. så ont att jag knappt kan andas.

jag är rädd så jag tänker att jag ska ringa dig. loggar in på skype för att se om du är online. jag nyper mig hårt i armarna och önskar att allt kanske bara är en absurd dröm. att du visst lever. att du visst kommer kunna göra mig trygg i min oro. du är inte online på skype så jag letar efter dig på gatorna istället. önskar att du ska komma gående med en cigarett i handen. att du ska poppa upp någonstans runt södra station med ett dåligt skämt och ditt kluckande skratt. varför i helvete är du död för? jag förstår inte. vad hände? varje gång jag inser att jag aldrig mer kommer få se dig, höra dig skratta, krama dig då gör det så ont att jag knappt kan andas, så ont att jag inte kan sluta gråta.

tillbaka till regnkonungens stad

hej bloggy! att en fortfarande kan känna sig så liten fastän att en ju hunnit bli vuxen sedan första inlägget här kom till. jag sitter i bergen igen, varken klokare eller mentalt äldre sedan sist jag var här.
egentligen har jag ingenting att säga annat än att jag saknar sälen och jag saknar montreal. här är en låt också:

en vinter som aldrig tar slut

hej bloggen! tionde mars är här och i natt när jag åkte hem från jobbet snöade det. vintern i montreal vill aldrig ta slut verkar det som och jag orkar snart inte snöra på mig fler varma klädesplagg för att hålla kylan borta.

trots is och vita drivor längst med gatorna har de sista veckorna varit så himla bra men samtidigt kaotiska, förvirrande och smärtsamma. jag har arbetat natt i två veckor samtidigt som jag och sälen startade om vår relation och valsade fram de timmar jag inte jobbade. jag kände mig pånyttfödd och lycklig och det helt fram tills i lördags morse då han valde att göra slut med den förbaskade flickvännen som hela tiden stått i vägen. bra? ja, på sätt och vis. men, i och med det sa det också kaboom och han sprang återigen in i den gränd som är full av ångest, ånger, rädsla och förnekande. jag förstår inte, hur mycket jag än försöker så förstår jag inte.

i sex månader har vi saknat, velat och kastat bort varandra. i sex månader har vi saknat, velat och försökt igen. i sex månader har hon vaktat i hans bakhuvud och dagen han tillslut insåg att han inte kan fortsätta simma i detta destruktiva mönster så väljer han att återigen kasta bort det vi har tillsammans, det som fick honom att inse att hon kanske inte är rätt, och detta enbart för att han är förvirrad. det var samma visa i september och jag blir så fruktansvärt uppgiven och känner mig som en hjälplös kattunge i ett alldeles för högt träd jag inte vågar klättra ner ifrån. jag går sönder inombords samtidigt som mitt huvud är mer rationellt och förberett och jag inte tänker lägga mig ner och bara gråta, som sist. 

ahh, lilla livet. ska du någonsin bli enkelt?

somliga sår läker saktare än tiden

hej bloggen! det är februari och månaderna emellan idag och då jag sist skrev blåste bort innan jag hann blinka. den mest intensiva smärtan bleknade tillsammans med att tiden gick men än idag saknar vi varandra och än idag är vi fortfarande lika förälskade som då. jag har lärt mig leva med det, trots att det är så enormt frustrerande, sorgligt och orättvist att vi aldrig kan få vara med varandra. har försökt allt en kan göra då en vill gå vidare men ingenting verkar vilja bota sjukdomen kärlek.