en kärleksattack

sedan kom våren

så jag blev kär igen och våren känns precis såhär just nu:



men så skrev sälen och jag fick allt bekräftat. och jag är trött på att låtsas vara stark för någon som inte vågar vara stark för mig. har kommit på att jag älskar och vill för mycket för andra. jag älskar och vill för min "nya man". han är deprimerad och orkar och vill inte själv så jag offrar allt för honom och hans välmående och jag blir ett skal. det funkar inte så. jag kan inte ge det. nu ska jag älska och vilja för mig själv, och för sälen och mig. för han kommer hit. och jag behöver inte undra eller längta mer. jag är inte galen. allt är på riktigt och mitt liv är på riktigt. ändå känner jag mig som ett virus då jag tyvärr råkade bli kär på vägen. och jag vill släppa allt för denna nya kärlek, jag vill glömma sälen och jag vill glömma den jag brukade vara. men nej. för jag är inte nåt virus. jag är så jäkla bra på allt. hopelessness. i really feel the hopelessness. hahahah, lilla livet, ska du någonsin sluta spela mot mig och istället spela med mig?

en stormig sista sekund vinter

hej bloggen. mitt liv har i det senaste känts som en film och jag vet varken ut eller in i skrivande stund. samma kväll jag sist skrev här klev han in i mitt liv som en blommande blomma. vi dansade den där tryckaren till francis bebey och vi dansade till grace slick och darkly smiling. vi säger att vi känt varandra för alltid, träffats i tidigare liv. vi pussas, skrattar, har sex, går promenader. han hjälper mig att sätta på mig strumpor när jag har målat naglarna och jag stoppar den glödande cigaretten i mungipan på honom då han har händerna fulla av gitarr eller min kropp. vi pussas, skrattar, har sex, går promenader. han betalar för kaffe och jag knyter hans skor i tunnelbanan. vi lyssnar på musik, sjunger ihop, han säger att jag är fantastisk och vacker och underbar. jag säger att han är fantastisk och vacker och underbar. och vi spenderar all vaken och sovande tid ihop under hela två veckor. och vi pussas, skrattar, har sex, går promenader. sedan kommer osäkerheten. för att jag inte vågar älska, för att jag älskar sälen, för att han har en flickvän han inte kan göra slut med. och vi pussas, skrattar, har sex och går promenader. sedan bråkar vi och kallar varandra saker vi inte menar. han berättar att han är deprimerad och inte har nåt att leva för. jag känner att vi borde leva för varandra men ingen vet hur vi ska nå fram så vi bråkar och kallar varandra saker vi inte menar och sedan pussas vi, vi skrattar, vi slutar ha sex men vi går fler promenader. vi besöker orientaliska butiker, jag lagar mat, kastar sten i kanalen. vissa dagar skiner solen och då känns allt fantastiskt. sedan inser vi att vi inte vågar älska varandra och då hugger vi båda. och blir ledsna och då minns man att kärleken är som en blomma jag inte vet hur man ska sköta och jag skriver en låt och ingen av oss vet någonting och vi blir blinda för att vi inte kan se och då säger han att han ska gå och jag säger att jag inte tolererar hot och ber honom att bara gå framför att säga nåt mer. så han går. och nu vet jag inte om han kommer tillbaka igen.


varför är kärleken så svår? här är låten!