på kvällskvisten kan en lätt bli en trist en

hallå bloggen. oktober är snart slut och jag vet faktiskt inte var tiden har tagit vägen. veckorna går så väldigt snabbt nuförtiden! idag var det precis ett år sedan jag sist såg sälen; jag skulle åka tillbaka till norge och trassla ut min stora sorg så vi satt på min trappa och umgicks. han tittade in i mina ögon och sa att han älskade mig. vi lovade varandra att vårt avsked då inte var ett "hej då" utan ett "ses senare".

idag har ett år passerat sedan dess. jag minns denna dagen som om den vore igår. sluter jag ögonen så är jag där igen. vad hände? min pappa har inte och kommer aldrig komma tillbaka och det gör inte mamma heller. ibland sticker det mig som en kniv i hjärtat att jag är föräldralös men jo, det är mycket lättare idag än för ett år sedan. att mina barn aldrig kommer få ha en mormor eller morfar och att jag kommer aldrig mer få tillbaka mina älskade föräldrar är svårt att acceptera fortfarande men jo, jag tror att det kommer bli lättare med tiden. sälen kom dock aldrig tillbaka och det vet jag faktiskt inte varför. jag saknar honom. vi älskade ju varandra? vad hände?

hur som haver barnen kär, jag har inte tid att deppa för den stundande helgen ska jag spela in min första film för terminen. ojojoj. lyssnar på patricia carli och drömmer om min framtid som färdigutbildad filmmakare i paris. jag längtar efter framtiden och jag hoppas att jag kommit över sälen då ifall jag inte får vara med honom. jo.

svik mig icke

jag tänker på sälen och lyssnar på beatles. tills döden skiljer oss åt.

godnattsång till den en älskar

den fasansfulla framtiden

hallå där bloggen! oktober har passerat sin mitt och här i montreal har den första snön redan fallit ner från himlen. hjälp! innan jag kom hit brukade jag inte fasa inför vintern, numera är tanken på vinter det som skrämmer mig mest, bortsett från rädslan över att förlora fler av dem människor jag älskar.

för en tid sedan blev min vinterrädsla så intensiv att jag bokade den där biljetten till cuba och den nionde december är det hög tid för mig att fly mot den karibiska värmen. mmm. att vintern alltså är läskigare än att spendera tre veckor ensam i ett land där jag inte känner en kotte eller behärskar språket känns lite motsägelsefullt men jo, så är det.

lyssnar på quantic och flowering inferno och försöker göra mig redo för en hel eftermiddag/kväll full av filmestetik. att det ska vara så sablans svårt att motivera en själv; jag hade helst fått kunna allt utan att behöva anstränga mig. skolan är fortfarande kul men ack så intensiv så numera lever jag en vecka åt gången och hoppas på att kunna klättra över de hinder som står i min väg utan att ramla.

lalala-lacucaracha och allt sådant, nu ska jag pryda min kropp med varma kläder. vi hörs senare!

vardag då skola är det enda jag gör

hej bloggen. det är tisdag och jag ska strax till skolan och bli vän med avid media composer. hen och jag har ett mörkt förflutet men nu har det äntligen blivit dags att ta itu med vår osämja då jag har en uppgift som ska vara inne imorgon. jag håller på att bli sjuk och funderar att svänga förbi hälsokosten och köpa sådanadära tabletter en ska knapra i förebyggande syfte. imorgon har jag föreläsningar i tolv timmar nämligen. ugh.

yo yo la tengo

hej bloggen. det är fredag och om en liten stund ska jag åka ner mot downtown för att se yo la tengo. omg, som jag har sett fram emot den här dagen! efter konsert väntas fest hos ett gäng svenskar jag träffade för en dryg vecka sedan och när kvällen sedan är slut är det återigen dags för mig att pluggapluggaplugga. hjälp så jag pluggar. hjälp vad svårt det är.

ibland känns det som att jag inte klarar av skolan, andra dagar känns det som att jag briljerar och kan mer än nog. diskuterade detta med julia och vi kom fram till att en alltid känner sig "efter" när det kommer till akademiska studier. aj.

anyway, denna låt hoppas jag på att få höra ikväll: