ett fysiskt farväl

hej! domaren nekade vår förfrågan om att få dig kremerad och nu har det blivit bestämt att du ska begravas i brasilien nästa vecka. jag, simon och sofia åker dit imorgon. du hade tyckt om den klänningen jag valt ut att ha på mig då du ska ner i jorden. jag tänker på hur vi egentligen skulle varit i salvador tillsammans nu i december och på hur livet ständigt ska vara så himla omständigt. jag försöker hänga med i svängarna men ibland går dem för fort. jag tänker på hur du brukade köra "pekka var ute och cyklade och vägen svängde men inte fan svängde pekka. du måste svänga pekka, du måste svänga! och pekka svängde, men inte fan svängde vägen". det känns som att jag är pekka av och till.

brasilien blir det iaf och jag försöker svänga med den. det ska bli fint att se hur du bodde, gå vägarna du brukade promenera, att vara där. du kommer vara med mig hela tiden, det vet jag. vi ska försöka köpa ett litet sommarhus i sverige till dig. där kan du ha dina saker och där kan du bo när du vill svänga förbi sverige och säga hej. på somrarna tänkte jag ligga i en hängmatta i den lilla trädgården och vi ska dricka kaffe där tillsammans. även fast du är död rent fysiskt så lever du med mig, i varje andetag.

efter regn kommer det mer regn

jag tittar på filmklippet du skickade över skype. där du skrattar och säger att "uh siri jag trodde du var online men du var visst offline" med en sådandär fånig röst du hade då du försökte vara rolig. varje gång jag påminner mig själv om att du är död så får jag svårt att andas. det känns som att någon försöker kväva mig och jag vågar inte tänka på dig så mycket som jag borde. 

jag såg dig i en dröm för några dagar sedan. du åkte förbi på en skruttig vespa och jag tänkte att du såg glad och lite tjock ut. du vinkade till mig och jag försökte hålla upp med din fart men så helt plötsligt var du bara borta. jag vill inte att du ska vara död. jag vill att mitt liv ska vara en dröm som jag kan få vakna upp ifrån. jag vill att du ska finnas. jag behöver dig. smärtan efter dig gör för ont för att bära så kan du bara sluta upp och komma tillbaka nu? 

om jag hade vetat att du skulle försvinna då i september hade jag gjort allt annorlunda. förlåt pappa, för att jag ibland var arg och skrek på dig mer än jag kanske borde. förlåt för att det tog mig så lång tid att inse att du alltid ville väl men var så jäkla klumpig av och till. förlåt för att jag inte kunde rädda dig. 

ny musik för den sorgsne

tid som står still

jag går igenom gamla blogginlägg för att komma ihåg saker vi gjorde tillsammans. försöker desperat hålla kvar i alla minnen; dåliga som bra. försöker få dig att komma tillbaka till livet. sedan jag kom till bergen har jag tryckt bort den molande känslan i magen. försökt vara stark; inför mig själv och mina syskon. det håller inte i längden och snart spricker jag. ibland när du var full tvingade du mig att dansa. du grabbade tag i mina armar och valsade omkring i ateljén med mig släpandes efter. jag blev arg och sa att det inte var roligt men du bara skrattade. jag hade gjort vad som helst för att få se dig igen.