till dig

hej en lördag

god afton bloggen! jag sitter och plonkar på min gitarr men ska strax ta och göra mig klar för en kväll full av galej. den gångna veckan har spenderats i skolan och jag börjar sakta men säkert komma in i rutin. montreal är bra.

hemska värld, ska du någonsin bli enkel?

så, det är lördag. jag har spenderat dagen i min säng var jag läst och sett dokumentärer om folkmordet i rwanda. vi lever i en sådan fruktansvärd värld, jag har inga ord för alla hemskheter som har skett och kommer att ske, men många tårar att gråta. dock hjälper mina tårar inte människor i världen som antingen är på flykt eller mitt i krigen men kanske kommer mina filmer i framtiden att göra det. vi måste värna, belysa, upplysa varandra. vi måste förstå hur vi alla är här på jorden tillsammans, som människor med lika värde. jo.

här är en fin låt som perfume genius framför via la blogotheque. den lyssnar jag på nu.

livet är för kort för att sörja förlorade kort

hej bloggy. imorse tyckte jag mig höra hur någonting ramlade ut ur min plånka i samma veva som jag klev på bussen mot skola och downtown. eftersom jag just där och då lyssnade på aurora och befann mig i en liten extas (vilken försvagade både hörsel och syn för tappade saker) så valde jag att inte vända mig om för att skåda min eventuella förlust. det borde jag ha gjort för just där och då blev jag ett bankkort fattigare.

då jag insåg min tabbe ville jag först gråta men inga tårar kom vilket fick mig att därefter vilja skratta och klappa mig själv på axeln över den läxa jag precis lärt mig. nu känner jag ingenting. verkligen ingenting. kort kommer och går. ett nytt är påväg och ramlar ner i min brevlåda om en dryg vecka och nu ska jag på min absolut första tinder-dejt ever. jo.

här har ni låten som jag offrade kortet för. mmm.

ett andra kapitel historia

god morgon bloggy! jag sitter hemma och sörplar kaffe och ska strax göra mig redo för att åka downtown och till min andra filmhistorieklass. hemläxan är sedan länge gjord och jag är så redo för att få vältra mig i nästa kapitel. sälen har jag inte pratat med sedan jag kom tillbaka till montan, men egentligen har vi inte pratat alls sedan juli så jag antar att det inte gör så mycket. en kan inte tvinga fram relationer så jag låter det vara och traskar vidare i livet utan honom.

om en dryg månad kommer erika till montreal och det ska bli så himla fint. jag ser verkligen verkligen fram emot att få en skandinavisk vapendragare vid min sida.

tills nästa gång vi hörs;

i föraningarna

hej bloggy. det är fredagskväll och jag dricker ett glas vin i väntan på murdock. nu är livet bra igen. jag älskar min lägenhet och hej, jag älskar murdock. murdock är en av mina bästa vänner här i kanada!

hursomhelst, idag har jag investerat i antingen livet eller döden; jag har köpt en cykel! och, inte vilken cykel som helst utan en riktigt fin liten pärla från 1949. ojojoj, vilken pärla sedan!

det är svårt att få tag i fina cyklar här. huruvida någonting är fint eller inte är självklart en relativ fråga men jo, i mina ögon är detta verkligen en fin cykel. imorgon ska jag spraymåla henne rosa och när hon väl är rosa ska hon få heta "the pearl". min gamla cykel i malmö, som jag tyvärr tvingades sälja, hette pärlan och ja, jag antar att detta numera är pärlans nordamerikanska syster. mmm. hej syster!

jag vet inte om ni minns att jag var med om en ganska klurig cykelolycka för snart tre år sedan? oavsett; jo det var vad som hände. jag blev påkörd av en artonårig cyklist och vaknade upp på akuten efter en ambulansfärd där jag varit medvetslös. sex centimeter stort var hålet i mitt huvud då och därför cyklar jag ALDRIG mer utan hjälm. egentligen vågar jag inte ens cykla alls men nu har mina vänner här tjatat och eftersom jag faktiskt skaffat en cykel jag verkligen vill ha så antar jag att det är dags. murre är på ingång och jag avrundar här. håll tummarna för mig! puss!

en skräckslagen morgon blir till skrattslagen kväll

hej bloggen! idag tänkte jag skriva om hur jag bearbetar sorg och rädsla. det är nämligen en process som jag sysslat med under större delen av mitt liv. det är sjukt konstruktivt och allt sådant och förhindrar mig från att ramla ner i det där mörka hålet jag nog inte klarar att klättra upp ifrån. tack vare denna process håller jag mig stadig på stegen. men, trots att jag ständigt jobbar med mig själv, och den sorg jag bär på, så blir det aldrig lättare att vara ledsen och aldrig blir det mindre läskigt att vara rädd.

somliga dagar vaknar jag utan en gnutta förtvivlan i kroppen medan jag andra dagar vaknar upp och märker att jag blivit liten som en mygga under natten. då jag blivit en mygga vet jag att det är någonting inom mig som måste komma ut och det är därför jag skriver just nu; någonting vill ut.

den sista veckan har varit full av intressanta föreläsningar och nya intryck. jag är numera universitetsstudent med siktet på en utbildning som filmmakare. det känns så fruktansvärt bra och häftigt och intressant och precis rätt. jag har valsat på moln ända sedan i tisdags då en herr mike douglas gick igenom hur film först uppstod. idag kom verkligheten och nutiden ikapp och då jag stod i mitt gosiga kök med tanttapeter på väggarna, skrubbandes på en kopp, så kom även tårarna.

hur bra jag än har det här så saknar jag; jag saknar pappa och jag saknar mina syskon och vänner. jag saknar så mycket att det gör ont och så mycket att jag vaknar upp som en mygga vissa dagar. hur bra jag än har det här så är jag rädd; rädd för framtiden, att bli lämnad själv, att saknaden ska bli så stark att jag en dag ramlar ner i det där mörka hålet. och därför gråter jag. helt tills jag inte har några tårar fyllda av sorg eller rädsla kvar och helt tills jag känner att jag faktiskt klarar av att stå på egna ben, vilket jag ju gör och har gjort ända sedan jag flyttade hemifrån för tolv år sedan.

jag tror det är viktigt att tillåta sig att vara ledsen och rädd för livet är läskigt och fullt av tragedier. för mig har tragedierna redan hunnit vara många men tack vare att jag tillåter mig själv att vara ledsen så lyckas dem aldrig helt äta mig inifrån. tack vare bland annat denna blogg, mina tårar och musiken så hittar tragedierna ett sätt att uttrycka sig på och tack vare dessa uttryck så mår jag mycket bättre precis nu än när jag började skriva detta inlägg. jag kan om jag vill och jag vill så jag kan.

för oss är redan tiden slut

hej bloggen! jag är tillbaka i montreal och det känns sådär bra som jag verkligen inte trodde att det skulle göra. fast, måndag markerade sjutton år sedan mamma gick bort och just idag har det hunnit gå ett helt år sedan pappa försvann. imorgon ska jag till kyrkogården och tända ljus och spendera hela dagen i hans ära. deras ära. ett år? var tog tiden vägen? varför har han inte kommit tillbaka under all denna tid som passerat? jag är ledsen men jo, jag mår nog bra ändå. sorgen ligger där och vilar men jag mår nog bra ändå. min lägenhet är helt underbar och vädret har varit likaså sedan jag landade i lördags. det blir nog bra för mig också. idag ska bli full för kärlekens skull och dricka vin för papsen, imorgon ska jag sakna och sörja.

på tisdag börjar jag skolan. på riktigt. jag har allting klart och nu ska jag faktiskt utbilda mig. det känns lite "wow" och overkligt. jag önskar att mina föräldrar hade fått se mig var jag är nu. kanske ser dem från himlen. den här låten är till dig pappa, bara för att jag vet hur mycket du älskade den.