tvära kast

hej bloggen. det är torsdagskväll och jag sitter hemma och är aningens hög. lyssar på jon hopkins i mina hörlurar och tänker att visst finns det väl en himmel och en världrymd som jag kan få försvinna ut i då detta stök väl är över och livet har fällt tillbaka ridån. jag hoppas så iallafall, och tonerna talar hoppfullt för att det är så.

för dryga tre månader sedan satt jag var jag sitter nu - vid mitt skrivbord, i mitt rum i pankow. jag tänkte på framtiden som någonting ljust. en plats där jag efter år i vilsenhet äntligen var kapabel till att gå framåt. jag pratade om världen som mitt hem och om att jag får höra hemma överallt, var jag än vill höra hemma, där jag känner att jag hör hemma. jag pratade om att jag skulle prova någonting nytt, att nu stanna kvar efter år av flykt. det var tid för mognad och tid för att växa. jag ville bort från gamla vanor och jag var redo att bryta mönster i mitt beteende som jag efter år av självrannsakan lyckats kartlägga. och jag kände mig så levande, som jag alltid gör precis innan det vänder. jorå, jag ville vara här och jag tänkte vara här. sen så kom livet dundrandes i sådan faslig takt och fick mig att tappa allt fotfäste. jag blev förälskad och kär och upp över öronen. i en man i sverige, och sundsvall av alla platser. all den tid jag tänkt att jag ville spendera här blev tid jag längtade efter att få fylla med honom. det är då inte lätt att vara förälsad. när jag insåg att min lycka inte kan hänga på någon annan än mig själv så jag kastade mig ut och fortsatte leva här som planerat. sen kom corona-viruset och allt stängde ner. jag blev fånge i berlin och i mig själv och just nu längtar jag mer bort än vad jag någonsin innan gjort. mest av allt längtar jag nog efter mig själv och den jag hann bli innan allt kickade in. jag var inte rädd längre. nu är jag rädd mest hela tiden, och jag vet inte längre var jag är på väg.

fuck offff

hej bloggen. det är 2020 och livet rullar på som det väl alltid gjort. jag tror att jag är mognare och klokare än innan, samtidigt som jag inser att jag är precis lika rotlös och rastlös som för tretton år sedan, då jag började författa tankar här. det känns som att jag aldrig kan bli full så länge jag inte lever fullt ut. vad är ens fullt ut? varför blir jag aldrig nöjd? varför vill jag alltid ha mer och mer och mer? jag riktar min pickadoll och siktar, träffar dit jag vill och så fort bytet är i min hand så ändrar det form och blir mer abstrakt och mer svårfångat. jakten fortsätter.

jag trodde jag ville göra film liksom. så jag pluggade i fyra år bara för att inse att allt jag vill är att slåss mot världen och all korruption. jag får ingen ro så länge sjuttio millioner flyktingar bor där ute.  jag vill rädda världen. så länge jag inte räddar världen kan jag inte leva. men jag lever ju, för jag finns ju.