att jag tänker på dig just nu

slås mellan tankar på att jag eventuellt är galen eller att jag kanske har rätt ändå.
är min galenskap mitt konstnärskap? kanske.
jag har en bra känsla dock. inför allt. inför livet. inför jenny hval också.
det är som the tiny då, fast med mer techno. sista skivan alltså! jag saknar allt jag aldrig kommer få.

det är din bröllopsdag, säg ja

det enda jag vet utan tvekan är att jag idag saknar montreal. jag saknar delar av mitt gamla liv som aldrig kommer komma tillbaka. jag saknar sälen och jag saknar att ligga på golvet där på waverly och lyssna på denna låt ihop med min ackompanjerande melodica. jo.

då vi har virtuell verklighet som alternativ till verkligheten

hej bloggen, god jul och allt sånt. julafton har jag spenderat arbetandes, med regelbundna avbrott där jag drack julmust och käkade köttbullar med leo innan jag slutligen traskade hem till johannes och karoline som bjöd på juldrinks-tillställning framåt midnatt. dagen och kvällen har varit över förväntan men ändå kan jag inte skaka av mig en olustig känsla som säger mig att vi håller på att förlora spelet om vad som är viktigt eller inte.

varför kan vi alla inte bara leva i symbios där gemensam harmoni får sjunga högre än konkurrens, individualitet och självförverkligande? jag är väl kanske inte rätt person att yttra mig då jag alltid följer min egna vilja och går mot den framtid jag själv vill ha, utan hänsyn till var min omvärld och mina medmänniskor vill ha mig. men ändå. mina vänner är så vettiga, jag vill ha mina vänner samlade. jag vill att vi ska kämpa för varandras välmående med varandra. jag är redo att göra det nu. offra allt för andra än mig själv, bara vi är tillsammans.

årets julklapp kallas "virtual reality" vilket innebär att var enskild individ numera kan välja att träda in världar skräddarsydda efter individuella behov och viljor. än så länge är det en lek men framtiden är ju nästan redan här och imorgon kommer denna lek inte endast vara en virtuell verklighet utan den enda verklighet vi vet om, kan och kan acceptera. jag blir så jäkla rädd. samtidigt som jag är den som tycks söka efter någonting skräddarsytt för mig så börjar jag inse att det jag söker är solidaritet och en gemenskap jag inte tycker mig finna någonstans. letar jag efter en gemenskap som inte finns? efter en skräddarsydd gemenskap? hur motsägelsefullt är inte det isåfall? ibland hamnar jag mitt i det, som nu ikväll. men, det är liksom allt som oftast bara för en kväll, en vecka, en månad eller ett år. i slutändan gick vi alla ändå våra skilda vägar. varför behandlar vi inte alla individer som den familj vi egentligen är här på jorden?

jag vet inte om det är tillhörighet jag saknar eller om det är tillhörighet jag har. jag vet inte om det är jag som känner mig ensam eller om jag istället känner mig mer än en i gemenskapen. oavsett vilket så vet jag att virtuell verklighet är farligt, speciellt i en tid som denna. jag känner mig uppgiven och jag känner att jag borde damma av mina douglas coupland böcker och läsa om dem. han slog en gång ett huvud på en spik och den där spiken är nu det enda jag tror kan rädda mänskligheten.

vem är jag?

jag är rädd för att jag kanske inte är den personen jag tror att jag är. hur får en reda på sånt? jag saknar min gitarr en del och jag har kommit underfund med att musik hjälper mig att hålla tankar om identitet i schack. här är en länk till saker jag gjort utan för och eftertanke: https://soundcloud.com/bubble-boyz

du kan inte vinna utan att satsa först

god afton bloggen. jag ligger hemma med feber och influensa och har varit utslagen sedan helgen. orkar knappt sitta upp i sängen och tänker att det nog är så här det känns när man är gammal och börjar närma sig slutet. inbillade mig att mitt ansikte började svälla upp efter att jag nyst tio gånger på raken, men nu när jag klämmer lite på det så verkar allt vara i sin ordning ändå. under mina sjukdagar har jag hunnit se på alla avsnitt av skam. oj vilken serie! den får mig att sakna ungdomens ganska jobbiga glansdagar och den får mig att sakna norge. mest av allt får den mig att sakna kärlek. jag vill vara kär. men ja, en dag då ska jag bli det igen.

nu var det förresten bestämt; från och med den tjugonde januari så bor jag i paris!! har hittat en liten vindsvåning i marais var jag ska bo i en dryg månad medan jag letar efter en mer permanent lösning. det känns fint och läskigt och coolt och typ helt sinnessjukt. tänk att jag ska få bo i paris igen. blir skraj att jag ska tröttna och vilja ta mig vidare samtidigt som paris nog är den mest centrala plats jag kan befinna mig på i europa. allt ligger nära paris och ja, paris ligger nu nära mig också. lyssnar på karen dalton och denna låt får mig att våga allt jag inte redan vågade sedan tidigare. mmm.

i nattmössan

ni får en låt till, bara för att jag är så snäll och grace slick (och the great society) är så bra. ska strax gå och knoppa men drömmer mig bort till det som väntar mig efter årsskiftet. nästa år fyller jag trettio (!) och nästa år ska jag återvända till staden där romantiken fortfarande lever. där ska jag träffa mitt nya livs stora kärlek. han är fransk och har mörkt lockigt hår. vi ska ha ett piano hemma som jag en dag bestämmer mig för att måla vitt. mitt nya livs stora kärlek, den franske mannen med mörkt, lockigt hår älskar resultatet av mitt målande och han älskar också grace slick och denna låt. mest av allt älskar han nog mig dock. och jag älskar såklart honom. vi kommer leva lyckliga tillsammans helt tills vi inte längre är lyckliga tillsammans och då ska vi istället fortsätta älska varandra men leva lyckliga på skilda vägar. mmm. mitt nya livs stora kärlek är precis som mig fast lite bättre. eh.

nattmacka för den hungrige

lyssnar på sandy denny och tänker på dem jag saknar. om en dryg månad är jag i paris. denna låt får mig att tänka på sälen, fortfarande.

ändringar utan beställning

hej bloggen! jag är i norrköping och det känns himla fint att få spendera tid ihop med vänner och familj här. igår var jag hemma hos johannes och iris och bakade kakor, sedan kom agnes ek och vi promenerade i natten. jag tänker att jag stannar här lagom till nyår då jag åker till london för att säga farväl till det gångna året. efter det väntar paris och en fortsättning på vad som komma skall. jag mår bättre än vad jag gjort på länge och är så tacksam för att jag lärt mig lyssna på mig själv.

imorgon ska jag på en sådan där tinder-dejt igen och efter det är det premiär för papegojan och evigheten, där ska jag handa ut stämplar och flirta med söta nissar som kommit för att dansa techno in i natten. info hittar ni här!

kikade igenom den statistik min blogg har och såg att jag fortfarande har en trogen skara läsare. kul med tanke på att jag sällan skriver. numera befinner sig majoriteten av er tydligen i kanada, frankrike, usa och sverige så ja, passar på att säga hej till er! var inte så hemliga utan kommentera lite om ni nu ska envisas med att läsa.

i övrig har jag lyssnat på den här låten på repeat de senaste dagarna. mmm.

ett grattis till himlen

fjärde november markerar dagen då min mami skulle fyllt år. den här låten får mig att tänka på henne.

så fort tiden hinner ikapp

jag trampar runt i väntan, med ångest och tvekan inför framtiden. byråkrati tar tid och energi. byråkrati får en att bli liten och rädd. sedan minns jag att yann tiersen har släppt ny skiva och i takt med att jag lyssnar på den börjar jag även minnas vad som är viktigt och vad som bör läggas tid på. orden hittar tillbaka, livslusten och skrivlusten likaså. allt finns ju där framför mig och denna låt är en av dem på nya skivan som får mig att inse det då ångesten och tvekan blivit allt för stor. jo.

in i musiken

pascal pinon släppte ny skiva i augusti och ifall jag hade kunnat försvinna så hade jag nog valt att bli ett med denna låt. den är vad jag ska lyssna på hela hösten.

den bistra hösten

god morgon bloggen! jag har äntligen lyckats vända tillbaka dygnet något sånär. vaknade innan tuppen och nu sitter jag och lyssnar på keaton henson och försöker göra en struktur i vardagen och livet. mina betyg från montreal håller på och snurrar omkring där borta i canada och fram tills de har nått mina händer kan jag inte göra annat än att vänta. vänta på att få börja skolan i paris. vänta på att få kliva ut ur detta limbo jag för stunden befinner mig i. dagarna har känts meningslösa och gråa den sista tiden och kanske håller jag på att få en släng höstdepression. att inte göra någonting gör mig rastlös och ångestfull. jag vill bara vidare i livet nu men, istället står jag här och trampar.

hösten har kommit till barcelona även fast temperaturerna fortfarande är relativt behagliga ute. ingenting är på riktigt utan mest halvdant och medelmåttigt. blir skraj över att jag ska tvingas leva ensam hela livet och blir skraj att jag aldrig ska känna mig nöjd på riktigt. skjuter på borden då jag inte har några måsten framför mig och ja, kanske jag borde åka till norrköping och vänta där istället.

spenderade lördagsnatten gråtandes över hur ingenting spelar någon roll och över hur jorden är en sådan odräglig plats där donald trumps får ta mer plats än kärleken och rättvisan. funderar på att försöka få tag i douglas couplands "life after god" eftersom den boken ibland är det enda som hjälper mig i stunder av uppgivenhet. sedan saknar jag pappa och sälen också. som alltid. allt är kanske egentligen precis som alltid.

snurrigt

god morgon dagboken! jag har just kommit hem från en afton på apolo. jag har pratat politik och nog blivit lite sådär galet förälskad i en man. jag skriver för att minnas och jag minns, därför skriver jag. kram.

rundgång

när han den där håkan gjorde det

hallå där lilla bloggy. jag lyssnar på håkan hellströms nya skiva och fascineras över hur håkan verkar ha mognat i både lyrik och musik. ska jag alltså gå och bli håkan-fan igen nu efter nästan femton år där jag levt i viss förakt till honom? nu ska en ju såklart aldrig förakta folk men ja, jag kan tycka att han kanske råkade sälja ut sig på den där motorvägen mellan malmö och göteborg, där han försökte hitta sig själv men trampade fel. nu dock, har håkan slutat göra musik för "folket" eller är det helt enkelt så att jag tillslut råkade bli en med "folket"? ugh, tanken på bägge delar är lika skrämmande och jag borde nog bara gå och sova. dessutom hör jag the byrds-referenser. dessa kommer kanske inte som en chock, ändock vill jag inte ha dem där. jag tror jag blir gammal nu.

engelsk litteratur till tonerna av yo la tengo

"kärlek är som bingolotto"

ja, så kan en tycka om en heter amelia hilton. jag är i barcelona och har det fruktansvärt bra, som alltid. jag har fått mysa med mina bästa vänner, världens bästa barn och ännu har denna saga bara börjat för primavera sound ligger fortfarande framför oss och jag har hela tio dagar kvar i denna magiska stad. har lyckats fixa mig en tinder-dejt med en mogen fransman kvällen till ära och nu sitter jag alltså hemma hos amy och lyssnar på beyoncé och försöker tagga. ha, tinder-dejter är så himla.. random? jag hatar egentligen tinder-dejter men vafan, han är snygg och jag är snygg och ung och kanske visar det sig att han kanske kommer bli far till mina barn en dag. ja, jag ångrar ju hellre det jag gjorde framför att ångra det jag aldrig gjorde.

imorgon kommer karolina till stan och jag har faktiskt inte träffat henne på två hela år. på onsdag rullar ida in och på fredag kommer världens bästa mirjam. åh som jag saknat alla här och alla som ska komma. så mycket att jag inte vill tillbaka till montan trots att jag lyckats landa ett jobb som brunch-kock och trivs bättre än vad jag någonsin tidigare gjort.

anyhowz, nu ska jag traska iväg till amys jobb och efter det ska natten få fånga mig. mm.

skolan och all dess ångest

hallå där! klockan börjar närma sig två och jag har beslutat mig för att köra en all-nighter där jag betar av mest möjligt med skolarbete. imorgon har jag min sista föreläsning i filmhistoria (fram tills 1959) och efter det väntar min final exam på fredag. jag har ungefär fyratusen sidor att läsa fram tills dess men ja, jag känner att jag börjar få ett litet grepp om alla gubbar och genres som domderade och styrde världens filmindustri där och då. sedan ska jag skriva en och två och tre uppsatser också men just nu väljer jag att fokusera på läsandet. jag är så fruktansvärt dålig på historia och har alltid varit det just för att en måste komma ihåg årtal och vem som gjorde vad med vilket tillhygge. av någon anledning så väljer min hjärna alltid att blanda ihop alla dessa årtal och (för det mesta) män. kanske jag borde lägga krutet på mina uppsatser istället? ugh. jajaja, vi hörs. hejdå.

då en äntligen gått vidare

just inatt när jag sitter uppe och borde läsa kurslitteratur så läste jag istället min blogg helt fram till 2015 och då blev jag tvungen att gråta mer över pappa och över att jag ibland känner mig så ensam. för ett år sedan var sälen en central person i min blogg. jag är glad att han inte är det längre för jag har äntligen gått vidare. den här låten är till honom från mig, just ikväll.

i landet långt borta

trillade av en slump in på ett inlägg som författats här i bloggen för sisådär snart sex år sedan och detta resulterade i att jag började läsa igenom en rad gamla inlägg. med blandad ångest/nostalgi insåg jag, till min stora fasa, att jag gått och blivit aningens tråkig i förhållande till vad jag var då. förr i tiden delade jag ju med mig av nattliga bravader, fylla, hångel, obäddade sängar, onda ryggar, män jag förälskat mig i och spontana nattpromenader vilket det inte blir mycket av här nuförtiden. istället nämner jag upprepade gånger min olycka och osäkerhet.

är jag olycklig och osäker i förhållande till vad jag var då? både ja och nej. för sex år sedan levde min pappa, det ingav en säkerhet och trygghet som inte går att förklara i ord. nu är han död och ja, än har jag inte kommit över den sorgen (vilket såklart ger mig en melankoli som ibland kan vara svår att skaka av sig). men över lag, nej jag är nog snarare mer självsäker i vem jag är och hur jag ska hantera den olycka och osäkerhet som ibland rinner över mig vilket också är varför jag skriver om den.

det känns lättare att kanalisera mina "riktiga" tankar här idag eftersom jag inte längre fruktar att någon ska trilla förbi och döma mig efter vad jag skrivit. jag har insett att det är okej att vara olycklig och osäker för jag har förlorat både en och två föräldrar och jag står på vingliga ben i ett land som är långt borta från allt jag är uppvuxen vid. det är den olyckan och osäkerheten. sedan har vi lyckan och säkerheten också. jag vet inte var jag vill men jag vet åtminstone att jag är och att jag överlever. jag är här för att jag vill vara här och jag tror att jag hanterar min ångest, stress och sorg på det absolut bästa sättet för mig; genom att vara ärlig och uppriktig i hur och vad jag känner och tänker. jo.

sedan kan jag ju dock tycka att det är okej att slänga in ett hångel här och där men ja, det blir inte mycket av det nuförtiden. min filmdejt cancellerade filmen och istället spenderade jag aftonen med min kurslitteratur. om prick en vecka är jag klar med mitt första år förutsatt att jag får in mina sista uppsatser. eftersom jag hatar att läsa teori så känns det motigt så alla krossade fingrar för mig tas tacksamt emot. sedan har jag också hört att våren ska komma hit nästa helg. det är på tiden för nu orkar jag inte mer vinter.

fredagskänslan

ett ständigt velande

hej bloggen! jag kan inte bestämma mig vad jag vill göra eller var jag vill vara i sommar. när möjligheterna blir för många tycks min hjärna gå annan väg än hjärtat och jag har precis bakat in mig i en limpa känns det som. min biljett till barcelona är sedan länge bokad och ojoj så jag ser fram emot primavera sound och att få träffa alla. speciellt linda och igges lilla lucy lou som ju kom till världen i söndags (!!!). jag älskar barcelona av hela mitt hjärta och hade inte haft någonting emot att hänga omkring där hela sommaren samtidigt så känns det som att jag vill spendera åtminstone en sommar här innan det är dags att flytta tillbaka till europa om ett år. så ja, hur gör jag? kanske kan en göra bägge delar en liten stund? för att ha råd med det måste jag dock skaffa ett jobb först. puh!

hursomhelst, allt löser sig och snart kommer väl poletten trilla ner och jag ba "aha såklart jag ska göra så!". hade min sista lektion filmestetik idag och vi avslutade med att se close encounters of the third kind. aliens alltså! tänk om en kunde få ansluta sig till dem och livet hade varit så mycket mer bekymmerslöst. nåja, jag ska faktiskt inte klaga. fick gästlista till aurora som spelar här nästa lördag och imorgon har jag en filmdejt med en man. sedan är det helg. här är är lämplig låt tills nästa gång!

som allra minst

hej bloggen! just ikväll är montreal lite för stort och jag lite för liten. hade önskat att mina syskon varit här och att pappa hade levt och att jag kunde skypea med honom just nu när allt känns extra läskigt och överväldigande. pratade med agneta om farfar och fick veta saker jag inte tidigare visste. som att han tyckte om att sola. och att han smugglade in en kakadua i sverige efter en av hans turer till paris "där han hyrde ateljé och gick runt med basker och lekte konstnär". dem tyckte tydligen inte om varandra, agneta och farfar. jag undrar varför. 

tänker återigen på hur jag bara har mig själv i hela världen och på hur mina kommande barn aldrig kommer få ha en morfar eller mormor eller kanske ens en pappa. blir rädd för att jag kanske aldrig kommer hitta någon att dela glädje och sorg med, någon att ha barn med, någon att älska och att bli älskad av. hur blir man ens flickvänsmaterial kan jag undra? är jag för knepig? kommer det bli så att jag kommer tvingas skaffa barn med en främling som aldrig ens kommer veta att han blivit far bara för att ingen vågar släppa in mig i sitt liv? är jag verkligen så farlig som alla verkar tycka? jag vet inte. och, egentligen spelar det väl ingen roll för faktum kvarstår ju och oälskad är jag ju så kanske är jag ändå bättre i singular. tvåsamhet, vad är ens det? 

ne. usch. jag ska nog lyssna på winter aid en gång till och sedan gråta lite innan jag går och lägger mig. tårar löser alla bekymmer. 

vårkänslor

en snart färdig produkt

goddag bloggy! klockan är inte ens tolv men jag har redan hunnit vara en sväng i skolan var jag, med professionell hjälp, mixat ljudet till den film som jag jobbat på den sista tiden. nu är jag hemma och målar ägg innan det snart är dags att åka tillbaka downtown. med tanke på att jag hatar filmen så måste jag säga att jag ändock är nöjd. bra för mig.

så, jag kom alltså in på skolan i paris men har nog bestämt mig för att göra klart min bachelor här och därefter fly till paris. att fly alltså, är det det jag gör?

idag står äggrullning på tapeten och jag lyssnar på yo la tengo och gör mig redo. såhär låter våren idag:

startskottet studsar länge

hallå där bloggen! dagarna passerar och inte blir jag klokare med åldern. någonting som en gång kändes så enkelt och uppenbart för en tid sedan tycks bara bli svårare för var dag. återigen frågar jag mig vad jag vill. vad vill jag? jag vet inte, jag har inte den blekaste aning! alla mynt har ju två sidor och ju mer jag vrider, vänder och undersöker mina möjligheter, desto mer vilsen känner jag mig. jag har redan diskuterat de känslomässiga aspekterna av att stanna kvar/flytta härifrån men vad med de ekonomiska?

jag kan välja att stanna kvar här, göra ett år till på concordia och komma härifrån med en bachelor och en utbildning som inte ligger högst upp på min lista och det redan nästa vår. därifrån kan jag göra en tvåårig master i paris och vara ett steg närmre den producent/regissör jag önskar bli. eller, jag kan hoppa av skolan här och vänta på att bli antagen till paris (om jag inte kommer in i år) som erbjuder en 100% praktisk utbildning. ba bananskala mig igenom ytterligare två år innan jag får min BFA. fördel paris: jag får göra film framför allt annat. nackdel paris: jag måste plugga ett år extra.

så, med sistnämnda alternativ tappar jag alltså ett år av mina redan gjorda studier och min totala utbildning blir en sexårig sådan (istället för en femårig, som här) med mastern inkluderad och det dessutom med 200 000 kronor mer i studieskulder.

försöker intala mig själv att det är bra att göra saker som en inte nödvändigtvis vill och jo, det är nog sant till viss del. dock så tror jag inte att en ska tvinga sig till någonting som en verkligen inte vill och ja, jag vill verkligen inte filmhistoria. ångesten jag får av att tänka på alla uppsatser som jag måste skriva gör att jag får svårt att andas och senast denna afton grät jag över hur synd det är om mig som "tvingas" lära mig om italiensk neorealism när jag hade kunnat göra mästerverk som kanske till och med fått visas på någon liten filmfestival i ett land långt borta. men är det synd om mig? eller, är det bara jäkla taktiskt av lärarna på concordia att utbilda oss i histora? jag menar, branchen är hård och med lite teori i ryggen kanske de som "misslyckas" som filmmakare åtminstone kan börja undervisa i film. inte för att jag tror att jag kommer "misslyckas" (vad nu misslyckande ens är? att jag ens lever är ett bevis på att jag inte misslyckats?!) men ja, att undervisa hade heller inte varit så fel. om min pappa eller min föredetta filmlärare lajos hade varit i livet idag hade jag bett dem om konkreta råd för grrr bom ugh, jag behöver hjälp i detta velande!

som på en tisdag

hej bloggy! jag sitter hemma och väntar på att cara ska komma hit. tisdagshäng och prat om livet och svåra saker ligger på tapeten och det ska bli skönt att se någon som inte heter kurslitteratur i förnamn. dagen har spenderats i skolan var jag sett mehboob khan's moder india och därefter vittorio de sica's umberto d. ojojoj vilka filmer alltså! sedan jag väl bestämde mig för att försöka bli överflyttad till en filmskola i paris har jag fått någon slags ny skolenergi och det rullar alltså igen. skolan är bra så länge slutet finns i sikte. jag pluggar och gör inte så mycket annat, med undantag för ikväll. 

här kommer en elvis depressedly, bara för att jag kan!

måndagstankar

hej bloggen! det känns som att jag kommit till ännu ett vägskäl i mitt liv och jag vet inte åt vilket håll jag borde eller ska gå. hur mycket jag än älskar montreal så känns det som att vi som enighet nått en grå zon. jag kan inte vara så kreativ som jag vill här för jag inspireras inte längre av gatorna, träden, arkitekturen, himlen, luften. min lägenhet är numera komplett och färdigbyggd. jag har redan allt jag behöver och vill ha så därför blir jag uttråkad, understimulerad, rastlös. mina ögon kan inte längre upptäcka nya saker för ingenting här är nytt längre. det finns inga gator jag inte redan gått. det finns inga stadsdelar jag inte redan utforskat. missförstå mig rätt, jag älskar mitt liv här och jag älskar mina vänner här men montreal och nordamerika är så fult i jämförelse med europa. gatorna är för breda och långa. jag saknar gränder och torg, sånt har aldrig uppfunnits här.

så, blir det bättre någon annanstans? jag drömmer ju om paris men en flytt dit innebär ännu en omstart och ett avsked. egentligen har jag redan bestämt mig för att flytta härifrån. frågan som lyder är dock; gör jag rätt eller ger jag upp? jag avskyr avsked och det känns så fruktansvärt sorgligt att jag ska lämna allt som är så fint här, dvs människorna och det livet jag lyckats skaffa mig. samtidigt så är ju gatorna för breda och långa och här finns inga gränder eller torg. vilken väg är rätt?

dagens låt snurrar om och om igen

vem är jag?

jag har blivit arg igen. sådär arg att jag inte vet var jag ska ta vägen. ilskan äter mig inifrån och måste ut, så jag tar ut den. det sårar folk som jag egentligen inte vill såra och det får främlingar att tappa hakan. vem är jag? jag har blivit lite förälskad igen och det gör mig också arg. jag vill inte vara förälskad. förälskelse kan leda till att jag blir kär och den enda gången jag tidigare varit kär tappade jag mig själv, det är iallafall så det känns. trots att han jag är förälskad i är den bästa mannen jag eventuellt kan ha råkat på så känner jag att jag måste provocera. få han att tappa respekt för mig genom onödiga, arga utbrott. men han tappar inte respekt och det driver mig till ännu mer vansinne. vem är jag? varför gör jag såhär mot honom? varför gör jag såhär mot mig själv? jag tror mig vilja älska och bli älskad men jag kan inte och en annan sida av mig vill heller inte. jag behöver min frihet för att vara den jag är. ljuger jag för mig själv?

jag har alltid föraktat dem där gamla alkoholiserade gubbarna som skrivit böcker och blivit kult. jag har föraktat just för att deras stolthet bygger på en slags självförakt. erkänner man sina fel får man helt plötslig rätt att fela. det är vidrigt; den precisa strävan efter att vara en idiot och sedan vänta sig förlåtelse för att en har mod nog att erkänna sina brister. har jag blivit den idioten? snart ska jag iallafall börja skriva böcker som en dag ska få kultstatus. vem är jag?

om det ändå fanns ett tåg

en annan typ av terapi

hej bloggen. vintern rullar vidare och denna vecka går jag in i produktion. det känns sådär superbra och jättehäftigt samtidigt som jag också är skitskraj över vad som kommer hända och hur mitt resultat kommer se ut då det väl är färdigkomponerat. jag har beslutat mig för att göra en film om förra hösten, strax efter att pappa gick och dog. dem där veckorna är de mest surrealistiska i hela mitt liv och jag minns att jag ständigt gick runt med tanken om att jag var en karaktär i någon sorglig jäkla rulle. nu ska jag bli det också! när resultatet väl är här så lovar jag att dela med mig av mitt verk och kanske kanske kan någon lära sig någonting från min upplevelse och resa. om inte annat så kanske det ger större förståelse för vad folk går igenom då en närstående dör.

vi diskuterade filmen i min klass och min lärare ba: "hmm det är fiktion men inte fiktion och det är dokumentär men inte dokumentär. vad är din film?" dokumentär vardagsrealism sett ur ett fiktivt perspektiv kanske? flådigt låter det iallafall. 

anyway, chloe är på väg hit och jag måste springa och hämta tvätten innan tvättstugan stänger. här är förresten en låt jag lyssnat på väldigt mycket i det senaste. vi hörs snart igen! 

du älskare

bara the beatles och ingenting annat

hej bloggen. jag sitter hemma och lyssnar på the beatles och försöker förmå mig att söka det där utbildningsstipendiet som jag borde söka. det går sådär. jag föredrar att ba njuta i soffan ihop med varma sockor och cigaretter.

min mamma var ett super-fan av the beatles och nu sådär när jag börjat närma mig min ålders höst har jag insett att jag går i hennes fotspår och att the beatles faktiskt är mitt bästa band någonsin." a day in the life" kan nog vara kanske världens bästa låt ihop med "i've just seen a face", "don't let me down", "yesterday", "let it be", "norwegian woods" och "strawberry fields forever" och och och och och.. alltså, jag vet INGET band utom the beatles som skrivit och komponerat så många bra låtar som dem gjorde. att the beatles nu finns på spotify är nog det bästa som hände år 2015. okej.

det gångna året, hejdå 2015

så, det har alltså blivit dags för den där årskrönikan jag börjat få till vana att skriva efter att ännu ett år har lyckats passera. 2015 var året då jag grät mer än jag någonsin tidigare gjort. vet inte hur många liter tårar som rann ner för mina svullna kinder men jag lovar er att det var många. jag fick uppleva en första vinter, en första födelsedag, en första vår, en första sommar, då pappa fortfarande var död.

jag spenderade januari och februari på möhlenpris i bergen tillsammans med min gitarr, låtarna jag skrev och neil young. sälen berättade att han inte tänkte komma dit och trots att det beslutet gjorde mig fruktansvärt ledsen så var det nog också det bästa för mig just då. jag behövde tid för mig själv. jag behövde tid att känna, att tycka, att tänka, att sakna, att skriva och att sjunga, att sörja, att läka. så, när han berättade att han inte tänkte komma så tänkte jag på mig själv och att det nog var rätt beslut även fast några av dem liter tårarna jag då grät också berodde på honom.

i mars åkte jag till tanzania var jag spenderade fem veckor på en ödslig strand på zanzibars östra kust. jag skrev brev; till sälen, till pappa, till mig själv. jag skrev dikter och jag spelade lite gitarr. mirjam var med en stund, julia och animami också. livet började sakta kännas lättare att hantera. jag slutade så småningom vara arg och blev istället ännu mer ledsen. jag fortsatte att försöka förstå och jag fortsatte att försöka orka. jag sökte till concordia en andra gång och jag kom in igen. jag frågade mig själv vad jag ville med mitt liv men fick inga svar. jag velade, tvekade, ångrade, var rädd. mest rädd var jag för att jag börjat må bättre och för att jag eventuellt skulle börja må dåligt igen om jag åkte tillbaka till mitt förra liv i montreal. livet som rasade.

jag kom tillbaka till bergen en grå dag i april och hade det inte varit för sofia, amanda och siri så hade jag inte orkat vara kvar där. men jag orkade och maj kom ihop med en liten gnutta sol och ett nytt rum på nygårdsgatan. jag åkte till barcelona och primavera och träffade allison och amy och ida och pernilla och linda och paula och mirjam igen. dem fick mig att vara glad för ett tag. sedan fick jag besked om att min älskade filmlärare lajos gått bort i cancer och jag blev fruktansvärt ledsen igen. spenderade min sista lördag i maj hulkandes i telefon med simon samtidigt som jag kände att dödsbesked börjat bli till en vana. folk dör, hela tiden. folk i min omgivning dör och dem kommer fortsätta dö helt tills jag själv försvinner från denna jord. tyvärr.

i juni jobbade jag mest hela tiden och efter det kom juli var jag åkte till öland och hängde med alla mina fina syskon. spenderade några dagar i malmö var pappa gjorde sig extra påmind. cyklade till kyrkogården och drack vin med honom där. grät, saknade, kände, tänkte och växte. sälen slutade prata med mig helt och jag åkte tillbaka till bergen var augusti gick snabbt. i stockholm fick jag hänga med lisanja och bianca och erika och anna. jag fick också hålla tal på viktor och kristins fina bröllopsfest. sedan fick jag träffa allan för första gången, han är nog världens bästa kille! efter det hade jag några dagar i norrköping var jag hängde med simon, johannes, siri och iris. den sverige-visiten var nog årets bästa vecka.

slutet av augusti kom och då jag åkte tillbaka till montreal så kände jag att jag faktiskt var redo att fortsätta med det som heter mitt liv. jag var uppbackad av alla mina älskade vänner här och utöver det så tog skolan bort mycket av min sorg men framkallade istället en stor mängd stress och trots att jag verkligen njutit av min första termin har den också varit enormt ångestladdad. "klarar jag av att göra film? plugga på engelska? är jag bra nog? duger jag?" är frågor som konstant ställts i mitt huvud men jo, jag klarar av allt det där. i oktober kom erika hit och vi hade en fruktansvärt fin höst tillsammans. jag började skratta igen. sådär mycket så att jag fick ont i magen. sådär mycket som jag inte skrattat sedan pappa dog. tack erika! i början av december åkte jag till cuba och det var helt fruktansvärt där. jag som åkt dit med förhoppningen om att ha ett fint slut på året fick mig en kniv i ryggen och kände mig mindre än vad jag varit innan. på ett annat sätt än när pappa dog, men fortfarande enormt liten.
räknade dagarna tills jag skulle få åka tillbaka och då jag väl landade i montreal igen så kände jag mig mer hemma än vad jag gjort ända sedan jag flyttade hemifrån.

jag vill inte bo här för alltid men jag vill bo här nu. trots att vi har vargavinter redan och det ska bli nedåt trettio minusgrader på måndag. jag är fortfarande vilsen ibland men jag tror att 2015 gjort mig starkare än vad jag trodde jag kunde vara. jag överlevde och det trodde jag inte alltid att jag skulle. i en notis på min telefon skrev jag, då jag var i santiago de cuba, att jag är glad över att jag är jag. det är sant. till trots allt så älskar jag att jag lever och att jag har så många fina vänner och syskon som bryr sig om mig och som jag får bry mig om. 2016 är året då jag tänkte växa ännu mer, sådeså!

detta år är året då denna låt blir till verklighet! puss!