låtar man hittar när man minst anade

oj, titta vad jag just trillade förbi. jag anar tydligt inspirationen som jeff mangum och neutral milk hotel bidragit med.

andra dagar

mitt i min gråt somnade jag igår. vaknade nu med en antydan till alienögon och tänkte att "varje dag ett nytt liv"! skoja så tänkte jag faktiskt inte. jag tänkte "kaffe!!!" och nu sitter jag här mitt i morgonstunden med kaffe och cigg och musik och min stickning (som lustigt nog börjar se lite sorglig ut, efter att jag missat några maskor och desperat försökt rädda kalaset med nödlösningar).

idag är det helg och jag ska bara vara hemifrån i lite mer än tio timmar innan jag får vara ledig i mer än två dygn. på två dygn hinner man springa maraton och resa fram och tillbaka till kreta om man vill. jag vill bara ta det piano och njuta av att jag inte ska jobba. jag var ju van vid att plugga fyrtio timmar varje vecka för att sedan knega vareviga helg så jag ska egentligen inte klaga. men, efter att jag har haft lite mer än två månaders ledighet så känns heltidssysslor omöjliga att stå upp/ut med. nu har jag förvisso jobbat i nästan en månad, men ändå, mina muskler värker!

har börjat läsa vindens skugga av carlos ruiz zafón och i detta nu sitter jag och kladdar på bokens omslag. vet inte om det är jag eller översättningen som är pretentiös men alltså det är någonting som inte klickar? har ni som läst den några vettiga råd att ge mig? blir det bättre? mitt bibliotek har ganska ont om böcker på svenska så ifall en vänlig själ vill skicka bok är det mycket uppskattat. min adress är nog fortfarande: siri zetterman. 6114 rue waverly. montreal, quebec. h2t 2y3 canada. brev går också bra. eller ballonger till det ballongrum vi ska installera där bak.

sådär klyschigt som man ibland bara orkar

ja. okej, jag lovade att jag skulle rycka mig och bloggie i kragen vilket jag även gjorde. det har nog faktiskt inte varit så livat här sedan jag bodde i stavanger och tvingades blogga för att överleva dagen. oj.

anywayz. ikväll blev jag bjuden på ölafton tillsammans med mina tjejor och besökare. eftersom jag mesta tiden, bortsett från när jag jobbar, mår som en påse skridskor och ligger i sängen 12/7 så tänkte jag att det kanske vore på plats ändå. på plats att gå vidare och leva det liv jag blivit tilldelad. på plats att sluta älta.

så, jag rädade hem från min tiotimmars-dag och satte på mig smink och kläder (som inte luktar som den stege jag stått på hela dagen). jag sjöng melanie's "ruby tuesday" medan jag kletade smink i fejjan och jag var taggad. och snygg! MEN, precis då jag var redo att gå ut genom dörren nås jag av beskedet att det inte längre är ölhäng som står på tapeten. nej, här ska käkas poutine och brytas in i ödehus och vill man inte vara med kan man lika gärna stanna hemma. "jaha" tänkte jag. "jaha." "poutine." "jaha." "ödehus." "jaha."  "jahahahahahaa.  "jaha".

vad hände? jo, jag blev så jäkla ledsen. inte ledsen över att jag inte ska dricka öl och flörta med fula dudes (som jag ändå skiter i), utan ledsen över livet. ledsen för att det enda sociala umgänge jag har, utanför jobbet, inte existerar annat än i en jävla poutine och samma hus som jag försöker bevara minnen, med han jag är kär i,  ifrån. så, jag tvättade av mig min ännu inte torkade mascara och tog av mig den outfit jag, med brustet hjärta, lyckats åstadkomma. sedan satte jag mig och grät. grät över att det känns som att jag inte har något värdigt liv. grät över att den första mannen jag, på flera år, faktiskt blev kär i (som också blev kär i mig) tvingas bryta all kontakt med mig enbart för att en brud annars kanske hoppar från en bro om han inte gör det. ska det behöva vara såhär? ska livet vara så litet? mitt i all denna misär tänker jag vara klyschig och lyssna på sorglig musik och gråta och tänka att ingenting blir bra även fast jag vet att det är en myt. allt blir bättre. fram tills dess ännu en klyscha:

remixxxxx

alltså ojojoj vad jag ÄLSKAR denna remixen. helt sjukt.

så jag slänger in en till

alltså bloggie, vad hände? vi uppnår ett nytt low tillsammans i och med att jag ju aldrig bloggar nuförtiden. ser tillbaka på alla de där åren då du och jag levde i harmoni tillsammans. hur ska jag kunna minnas om fem år ifall jag inte har någonting nerskrivet? katastrof.

såååå, idag ska jag: sticka på halsduken, lyssna på musik, åka till jobbet, jobba (bygga halloween-kostymer) och efter det åker jag hem och lägger mig i sängen ända fram tills jag ska göra precis samma sak igen plus bli full. kul va?

jag såg honom förresten igår. han cyklade förbi och såg ut som en vissen blomma. en gång brukade hans ögon vara lysiga och fina och han såg ut som en ståtlig typ lönn. (fan vad sjukt, jag ba "åh jag var kär i ett träd") hursom, vi ville spendera varje vaken sekund med varandra. antar att vi fortfarande vill det men en annan deprimerad ung kvinna stod visst emellan och där tog sagan slut. en gång bröt vi oss in i ett övergivet hus och det är det läskigaste/häftigaste jag gjort. trodde enhörningar skulle komma upp ur hålen ur marken och jag kunde höra hur näcken satt med sin fiolin och spelade bellman-visor i vattenpölarna som hade uppstått efter regn och läckande tak. jo.

kan tänka mig att det blir en del ältande här framöver men ja, glimten i ögat har jag kvar så oroa er inte. puss!

så stickar vi på

så, oktober rullar snabbt. för er som inte vet så har jag gått och blivit med electric chord orgel. det känns fint och höstigt och jag försöker spela små sorgliga trudelutter och plita ner små sorgliga rader till de där trudelutterna, mest för att bota mitt svidande hjärta. ja, hjärtat det svider lite och en dag ska jag berätta hela historien. utöver magnus (elorgeln, han har ett namn) så arbetar jag mest eller stickar på den halsduk som så även ska bota just mitt svidande hjärta. jag kallade det en "kommaöversorgen-halsduk" varpå seydis replikerade "jag tycker inte den ser så sorglig ut, jag tycker faktiskt den är fin". då kunde jag skratta och tänka att ja "är inte halsduken sorglig så är kanske inte jag så sorgsen heller". musik hjälper också. i alla tider. jo. 

fick mitt paket med kläder från jobbet igår och valde bland annat en herrig och grön hawaiiskjorta. i den ser jag ut som en blandning av en julgran och en semesterfirare och det känns faktiskt riktigt bra. sally och isa är här och hälsar på från njuv yårk och när helgen kommer så kan jag äntligen få spendera lite tid med de två undren. coko är förresten också här och nu när jag tänker på det har vi dubblat antalet invånare i vår lägenhet. allt för brustna hjärtan. tjipp!

så kommer hösten

hej bloggen. jag lever! fejjan är borta för en stund framöver och just nu lyssnar jag mest på grace slick och the great society och försöker förstå det lilla livet.

sen kom waverly och värme

hej bloggen. det är augustinatt och jag sitter på en lummig balkong i montreal och röker cigg/dricker te. klockan är snart halv tolv och trots att solen gick ner för många timmar sedan är det fortfarande över tjugosex grader varmt här på gården. vi bor på en gata som heter rue waverly vilken är belägen i ett av stadens mer trendiga områden. här finns det hipsters och dygnet runt-bagare, restauranger med mat från världens alla hörn och mysiga caféer i mänger. jag tycker om montreal och jag tycker om det hem som vi sakta men säkert har börjat bygga upp. lägenheten är stor och vitmålad med en grå heltäckningsmatta som tydligen ska vara bra då det blir vinter och kallt. (med ålder kom även insikt och ja, hellre ett fult golv och varma fötter än kalla fötter och fina plankor.)

hittade en soffa på craigslist som ett par så vänligt valt att ge bort till förste hen som kom och hämtade kalaset. eftersom det tar en knapp halvtimme att knata till adressen soffan befann sig på så beslutade jag och lovis oss för att försöka bära hem (vår första möbel) med våra starka armar och ben som enda verktyg. sagt och bestämt. då vi väl kom fram var båda röda och svettiga. pojkvännen som mötte oss hade på sig kamouflagestrumpor och undrade ifall vi verkligen skulle GÅ hela vägen med en soffa på ryggen. vi sa ja och släpade ner den för trappan. efter det började vi bära. hade knappt hunnit två kvarter innan vi tvingades vila i en kvart. så vi stod där. röda och flåsiga. och vi vilade och vi svettades och håret klibbade fast i pannsvetten och guiness rekordbok kom förbi och sa att vi hade goda chanser till att kamma hem titeln som världens svettigaste kvinnor. jag blev om möjligt ännu rödare och ångrade att vi valt att bo i ett kvarter där alla ser ut som xavier dolan eller johnny depp när han var som snyggast. vi kastade soffan och sprang hela vägen hem och har inte gått ut sedan dess. skoja. men ojoj, precis innan vi höll på att ge upp kom en indisk man och hans sjuåriga son förbi. mannen utbrast förfärat "vad är det som har hänt????" varpå vi kontrade: "ingenting, vi bara vilar lite". mannens panna (som nog också var svettig, det var ju ändå över trettio grader varmt och stekande sol) blev sådär rynkigt bekymrad och en halv sekund satt vi och soffan i hans bil. han körde oss hem och sonen visade hans akutburk i vilken han hade en studsboll, tre teckningar och en liten godis. det finns hopp för mänskligheten!

imorgon spelar mozart's sister (!) på nåt ställe femtio meter ifrån oss. vår nyfunne vän pablo (obs, inte indiska mannen) ska ta med oss dit och lära oss allt han kan om montreals indiescen. livet är bra. montreal är bra och på måndag kommer seydis äntligen hit. eftersom jag hajpat ovannämnda brud halva sommaren passar jag på att slänga in hennes, i mina öron, superhit! vi hörs snart igen. bon nuit världen!

stora förändringar i lilla livet

hej bloggen! tre månader har redan hunnit passera sedan vi sist talades vid. vad har hänt? jag har spelat in en hundfilm och bitit sönder en tand. mina syskon har varit här och så även kristin, emil och allison. har också varit i barcelona på primavera sound var jag såg phosphorescent, how to dress well, grizzly bear, deerhunter, four tet, solange, jesus and mary chain, james blake, glass candy, mount eerie, cayucas, dead can dance, wu tang clan, dan deacon, hot chip, dj koze, vector och the 2 bears (puh!) och säkert några fler jag råkat glömma. utöver det flyttar jag till montreal om en månad och två dagar.
det känns helt absurt och surrealistiskt och asläskigt samtidigt som det känns som det jag absolut helst av allt vill med mitt liv just nu; jobba och lära mig franska, dricka vin och hänga med kanadensare i en stad som uppmuntrar allt som har med konst och kultur att göra! lördag den sjätte juli har jag och seydis farvälfest här i malmö och strax därefter börjar jag på en ny kula. jorå. här en av mina favorita kärlekslåtar, som plåster på de sår jag eventuellt oavsiktligt råkat orsaka er läsare. vi hörs snart igen!

drömmen

hej, jag kom precis på att jag drömde om sunset rubdown i natt. de spelade i en liten källarlokal och jag minns att spencer krug såg ut som mannen jag en dag ska gifta mig med. sedan inträffade någon naturkatastrof och det sista jag hann plocka med mig innan jag vaknade var en stor och glansig rosa filt.

när mars blev vinter

god morgon bloggen! det är söndag och ute faller snön. här han en alltså gått och bekymrat sig över en nyupptäckt pollenallergi och plockat fram vårjackorna och nu detta. jag förstår inte.

i fredags var det internationella kvinnodagen och jag gick i demonstrationståg för att ta natten tillbaka. utöver det har helgen varit sjukt lugn om man bortser från arbete och viss planläggning. jag har börjat läsa doktor glas och längtar mest tills det blir kväll och jag kan få krypa ner i min säng med en läslampa och lille söderberg.

satt och tänkte på vad meningen med livet kan tänkas vara då jag kom på att det som får mig att må allra bäst är kaffe på morgonen i kombination med musik. meningen med livet är alltså kaffe och musik, det tycker jag är fint. primavera sound har förresten sålt slut utan att jag hunnit köpa festivalbiljett. flyget är sedan en tid tillbaka redan ordnat och nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. har presenterat en dokumentärfilmsidé och hoppas eventuellt på att festivalen vill ge mig ett presspass, då hade alla sorger varit ur världen. ska bygga en hund också. hejdå.

så gick det sen

hej blogge! det är fredag och om några knappa timmar kommer kalle till stan. han ska fota grejer men jag tänkte nog kanske bli full med rebbis och anna om han inte hakar på den. mitt manus är inte klart på långa vägar så kanske ska jag skriva det också.

i onsdags såg vi dignan porch och det var så bra som jag hade föreställt mig. ger er min favvo här och önskar er alla en trevlig helg. tjarå!

så kan det låta

om sverige vore en flicka som jag verkligen älskade och jag vore the great society hade min farvälsong kunnat låta så här:

bortom magiska under

hej bloggen! idag har jag jobbat och sovit middag. om två knappa timmar sparkar rebban och annas födelsedagsfest igång och sedan vet jag inte var kvällen leder. hade i åtanke att gå och se born gold på debban men jag orkar verkligen inte stressa omkring ikväll. jag vill bara ta det piano, dricka lite bira och kanske få hångla med någon.

någonting som just nu känns väldigt overkligt och avlägset är att jag faktiskt inte har den blekaste aning om var jag befinner mig någonstans i höst. jag har ju sökt skolor runt om i världen och kommer jag in på någon utav dem kommer jag tacka ja utan att tveka. kommer jag inte in så måste jag bort ändå. var?

februaris genre

hej och god afton bloggen! jag är inne i en period då jag vill lyssna på hip hop hela tiden. dygnet runt, natt som dag. jag vill helt enkelt bara få glida omkring och leva i en liten bubbla full av beats. awmajgawd:

sen rustar de upp

hej bloggen! projekt "skriv flitigt" går som smort och min blogglust är åter tillbaka vilket gör livet roligare för alla. har spenderat eftermiddagen och kvällen med att bygga en helt fantastisk mood-board. den riktigt glänser! nu är allison i stan så därför ska vi dricka öl ihop med seydis. bra onsdag!

det felande samhället

goddag bloggen! jag har länge försökt undvika viktiga politiska frågor här. det handlar inte om ett ointresse eller en rädsla för att ta en diskussion. jag för debatten var dag; på facebook, över telefon, i riktiga livet. istället handlar det om att jag vill fortsätta skriva här, om vad fan det än kan vara utan att dra till mig uppmärksamhet som sedan kan resultera i att något snille väljer att ifrågasätta min text. här är inte rätt forum för det och vill man diskutera politik eller andra världsomfattande saker med mig så föreslår jag att du möter mig öga mot öga.

men, nu anser jag dock att jag måste jag uppmärksamma debatten som florerar på internet också här i bloggen. om kvinnohatet och hoten så många kvinnor omkring mig får. enbart för att de är kvinnor och står upp för vad de tror på. jämställdhet. jag måste uppmärksamma hur jävla sjukt det är att vi har beundransvärda journalister som får ta emot hot om hur de ska bli gruppvåldtagna för att de för frågan om lika rättigheter och jämställdhet framåt. vad fan?

en bekant till mig valde att kommentera debatten som husar på internet med att peka på hur en av kvinnorna, som för kampen, uttryckt sig klumpigt. hennes åsikter spelade ingen roll för honom, istället tyckte han att hennes språkliga fel var mer förödande än hennes budskap viktigt. han ansåg att det fanns andra som var bättre lämpade att föra debatten och att de språkliga felen var så banala att frågan tappade sitt värde. say what? när jag påpekade att kvinnliga journalister får höra om hur de ska få halsen uppskuren eller basebollträn uppkörda i fittan enbart för att står upp för sig själva och oss kvinnor här i världen så svarade han att alla journalister får ta emot skit. say what?

det här handlar inte om att världen är full av orättvisor och att det alltid finns människor som har det sämre. det handlar inte om att man också måste uppmärksamma de stackars männen som behandlas orättvist ifall man nu ska diskutera kvinnor som utsätts för hot. det här handlar om dessa kvinnor och om ett problem som inte ska få existera. det är fokus här och nu. imorgon fokuserar vi på något annat. så, kom igen alla jäkla grabbar där ute, svälj era jävla jämförelser med hur män behandlas och fokusera på vad som egentligen diskuteras här va. jag blir så fruktansvärt arg och ledsen och tröstar mig själv med att jag har en bekant, med idiotiska åsikter, mindre idag.

dom gör det igen

så låter året utan olycklig kärlek

goder afton blogg! jag ligger i min soffa och njuter av groupers nya skiva som släpptes igår. den är fruktansvärt fin och kvalar direkt in på topp ett av årets släpp (tillsammans med widowspeak). nu har ju förvisso inte the knife eller beach fossils eller phosphorescent släppt sina skivor ännu men ja, ribban är lagd och högt ligger den!

snicksnackade med lisanja i luren och kom fram till att vi båda saknar den där olyckliga kärleken man kunde känna när man var tonåring. inte för att den var upplyftande på något vis, men mer för att en åtminstone var kär då. nu har man tur om man ens får bli lite pirrig av ett hångel sådär en gång ibland. synd för oss.

klockan tickar på och jag borde påbörja uppgiften vi blev tilldelade under måndagens workshop. den går ut på att samla referensbilder till amelie från montmartre. av någon anledning tänker jag bara på körsbär när jag tänker på bilder som hade kunnat referera till just den filmen. körsbär med massa glans på. tänker jag vidare på tanken så tänker jag även på en bilderbok jag hade som barn. det var en elefantmamma som bakade körsbärspaj av just glansiga körsbär. så det kan gå!

här får ni den låten jag repeatar för nu. god natt!

vad väntar du?

tjena. jag sitter och väntar på att min mango ska mogna. har stirrat och klämt sedan jag kom hem vid ett idag, dock utan resultat. varför ska man behöva vänta? det känns som att hela livet är en lång kö i väntan på döden. nerå, men helvete vad jag spenderar mycket tid på att vänta på saker. jag väntar på att få svar från skolorna och jag väntar på sommaren, jag väntar på att få flytta till new york, jag väntar på min mango och jag väntar på att väntetiden ska vara över. dang. om elva dagar får jag dock veta att jag inte kom in på tisch. det känns helt okej faktiskt, jag har varit inställd på det sedan ansökan skickades in. "nämen, inte ska du tänka så?" kanske du tänker nu? "jovisst tänker jag så" svarar jag då (i tanken). "på detta vis slipper jag bli besviken!" och det är ju faktiskt sant. känns lite som att jag har överlistat systemet i min lilla skalle. tur för mig.

vi presenterade förresten våra synopsisar i fredags. på mitt papper hade jag skrivit "ett gäng ungdomar" varpå jag syftade till en grupp människor i min ålder. alla runt omkring mig ba: "vaddå ungdomar, man är inte ungdom när man är tjugosex!" say what tänkte jag då. när blev jag vuxen liksom? jag försökte bestrida påståendet om att man fortfarande är ungdom när man är i övre tjugoåren men blev ganska snabbt nedröstad. vad hände, hur blev jag vuxen bara sådär? konstigt. anyhow, imorgon ska jag rotfylla min framtand som jag cyklade sönder och ja, sedan är det inte mer med det.

den jag är och sådant

så, jag märkte nyss att min blogg faktiskt hade ett nytt "low" förra året. vi kom inte ens upp till en hundring och det enda man kan konstatera är att jag fanimej var riktigt usel på att uppdatera om vad som hände i mitt liv. dang. eftersom den här sidan någonstans ska fungera som dagbok och minneslund för mig och mitt liv så antar jag att det kanske är på plats för mig att blotta mina känslor ändå. utsätta er och mig själv för det inre jag har. vi kör, jag ger er allt som är viktigt ba pang!

först och främst har jag en karaktär som är glad och optimistisk. den som vågar allt och siktar högst. den som älskar livet. den som inte rädd för att provocera, säga vad den tycker eller tänker. den som älskar att leva, att utvecklas, att få skriva och göra film. den som älskar sina vänner och familj och som anser kärleken vara det största som finns. den som alltid ser framåt, och känner och tänker och tycker och vill. 

sen så är jag också den som blir rädd för att inte räcka till och är rädd för den dagen jag inte kommer orka älska livet längre. jag blir rädd för att jag vet att folk tycker illa om mig, jag blir rädd för att folk ska klara av att trycka ner mig och få mig att inse att jag inte är bättre än någon annan. samtidigt som jag skiter i det, jag är bättre än alla andra men med det inte sagt att folk är sämre än mig. förstår ni?

jag blir också rädd för dubbelmoralen. för att jag inte vill vara den som känner, tycker och tänker. jag blir rädd för att jag inte kan tygla mig själv eller min karaktär. jag tampas med allt jag är och allt jag hade kunnat vara. jag blir också rädd för döden. för att döden ska ta fler av dem jag älskar. för att jag inte ska orka ta mig igenom fler förluster. jag är skiträdd helt enkelt. och skitstolt för att vara jag. fan.

denna låt tror jag förklarar en del, så lyssna:

så säger vi farväl

hej bloggen! jag har precis lyckats kurera mig från en dunderförkylning som lyckligtvis försvann lika snabbt som den kom. lyssnar på handsome furs och tänker på hur jag lärde mig spela gitarr tack vare dem. alltså, jag påstår inte att det var dan boeckner och alexei perry som lärde mig lira. men, jovisst var det tack vare dem jag faktiskt släpade mig fram och tillbaka mellan gitarrlektionerna och hemmet.
nu finns inte handsome furs längre och jag har faktiskt inte ens sörjt dem här i bloggen innan. det ska jag göra nu. handsome furs var under så många år mitt favoritband. både på skiva och live. och jag hann se dem, inte en, inte två, inte tre men fyra gånger innan de valde att begrava sitt projekt. tur för mig. synd att de begravde handsome furs. jag saknar dem. jag saknar att få längta efter ett nytt album med dem. så ja, här får ni låten som gjorde mig till en lite bättre människa. puss!

lådan

tjenixen på er alla läsare! här är det inte livat vilket mest beror på att jag är så sjukt upptagen hela tiden. det är filmmanus och tentor och jobb och konserter och hela faderullan. jo. men, här får ni den filmen jag skrev och regisserade i höstas fram tills vi ses nästa gång. fint som snus!

The Box from Siri Zetterman on Vimeo.

gamla låtar blir nya

jag har en hemtenta att skriva men lyssnar på fall of saigon istället. fransk minimal wave från åttiotalet, javisst! ojoj. här då!