sen kom waverly och värme

hej bloggen. det är augustinatt och jag sitter på en lummig balkong i montreal och röker cigg/dricker te. klockan är snart halv tolv och trots att solen gick ner för många timmar sedan är det fortfarande över tjugosex grader varmt här på gården. vi bor på en gata som heter rue waverly vilken är belägen i ett av stadens mer trendiga områden. här finns det hipsters och dygnet runt-bagare, restauranger med mat från världens alla hörn och mysiga caféer i mänger. jag tycker om montreal och jag tycker om det hem som vi sakta men säkert har börjat bygga upp. lägenheten är stor och vitmålad med en grå heltäckningsmatta som tydligen ska vara bra då det blir vinter och kallt. (med ålder kom även insikt och ja, hellre ett fult golv och varma fötter än kalla fötter och fina plankor.)

hittade en soffa på craigslist som ett par så vänligt valt att ge bort till förste hen som kom och hämtade kalaset. eftersom det tar en knapp halvtimme att knata till adressen soffan befann sig på så beslutade jag och lovis oss för att försöka bära hem (vår första möbel) med våra starka armar och ben som enda verktyg. sagt och bestämt. då vi väl kom fram var båda röda och svettiga. pojkvännen som mötte oss hade på sig kamouflagestrumpor och undrade ifall vi verkligen skulle GÅ hela vägen med en soffa på ryggen. vi sa ja och släpade ner den för trappan. efter det började vi bära. hade knappt hunnit två kvarter innan vi tvingades vila i en kvart. så vi stod där. röda och flåsiga. och vi vilade och vi svettades och håret klibbade fast i pannsvetten och guiness rekordbok kom förbi och sa att vi hade goda chanser till att kamma hem titeln som världens svettigaste kvinnor. jag blev om möjligt ännu rödare och ångrade att vi valt att bo i ett kvarter där alla ser ut som xavier dolan eller johnny depp när han var som snyggast. vi kastade soffan och sprang hela vägen hem och har inte gått ut sedan dess. skoja. men ojoj, precis innan vi höll på att ge upp kom en indisk man och hans sjuåriga son förbi. mannen utbrast förfärat "vad är det som har hänt????" varpå vi kontrade: "ingenting, vi bara vilar lite". mannens panna (som nog också var svettig, det var ju ändå över trettio grader varmt och stekande sol) blev sådär rynkigt bekymrad och en halv sekund satt vi och soffan i hans bil. han körde oss hem och sonen visade hans akutburk i vilken han hade en studsboll, tre teckningar och en liten godis. det finns hopp för mänskligheten!

imorgon spelar mozart's sister (!) på nåt ställe femtio meter ifrån oss. vår nyfunne vän pablo (obs, inte indiska mannen) ska ta med oss dit och lära oss allt han kan om montreals indiescen. livet är bra. montreal är bra och på måndag kommer seydis äntligen hit. eftersom jag hajpat ovannämnda brud halva sommaren passar jag på att slänga in hennes, i mina öron, superhit! vi hörs snart igen. bon nuit världen!