en sommar en susat förbi

hallå! jag har vaknade av mig själv strax innan klockan hade hunnit slå nio denna tisdagsmorgon. om en knapp halvtimme är det dags att fånga dagen, tuta i trumpeterna, leva livet, börja arbeta. fram tills dess tänkte jag sitta uppkrupen i min säng och bara lyssna på angel olsen.

det har hänt mycket och ingenting sedan jag sist skrev här. till min stora besvikelse var årets primavera mest ett kommersiellt jippo fyllt av glitterbritter och bröliga partyprissar. jag känner mig inte vidare peppad på nästa års edition men det gör ingenting för livet går vidare och jag håller nog på att bli vuxen.  bon iver, grace jones och nyss nämnda angel olsen var iallafall sådär fantastiska som jag nog aldrig kunnat drömma så helt missnöjd är jag ändå inte. sedan fick jag också chansen att lära känna jeanne och richard, och dem kommer tillsammans med resten av mitt kompani hit till paris för att dansa till tonerna hos de som spelar på pitchfork paris denna höst. jag längtar redan nu.

har hunnit spendera en månad i montreal också, där jag och sälen fick möjligheten att plocka upp trådarna till vår snart fyra år långa romans. den sjätte oktober kommer han hit, om han kommer hit, och då är tanken att vi ska fortsätta där vi lämnade det förra månaden. jag älskar honom av hela mitt hjärta. så mycket att jag nästan tappar mig själv och blir olycklig. vet inte vilken väg jag borde välja då det kommer till kärlek så istället väljer jag ingenting alls och försöker hålla mig cool. det är svårt att vara cool när en är som jag - hysterisk och hela tiden ett steg före dagens nu. hur lär man sig behålla sitt vett?

nuförtiden knegar jag ju mest och väntar på att tiden ska passera så att jag ska få börja skolan igen så det kanske inte är så konstigt att jag känner mig stissig ändå. känner mig trött och utarbetad, saknar självdisciplin till att jobba så mycket som jag borde men det är okej. sommaren susar fortfarande förbi utanför mitt fönster och jag ska försöka passa på att njuta av den sista varma tiden innan allvaret börjar.

här kommer en låt jag lyssnat på mest hela sommaren och fortfarande inte kan sluta lyssna på. tänker på förlorad kärlek när jag hör den. och på hur mehmet satt på mitt golv och plonkade på min gitarr innan vi valde att inte ses mer för en andra gång. ja jo.

snigelpost och dagar som flyger förbi

hej bloggen! klockan har passerat midnatt och jag ska sova efter att jag plitat ner några rader här. mitt liv är lika bra som på film och jag känner mig starkare än vad jag gjort på länge, både fysiskt och mentalt. jag vaknar, dricker kaffe och skriver ute på min gård. jag lyssnar på snail mail medan jag zickzackar längst med floden helt tills jag inte orkar gå längre. jag träffar vänner för allongé's och cigaretter i solen innan jag zickzackar hem och skriver mer. jag läser nyheter och jag engagerar mig, jag skrattar och gråter och längtar och längtar inte alls. jag motionerar och jag äter morötter och hummus, eller broccoli och ost. jag vandrar längst med krokiga gator då det börjat skymma och jag får tårar i ögonen när himlen blir helt röd och jag ser ut över den här staden som jag får kalla min. jag är hemma här och det har jag aldrig varit tidigare. jag har fått fräknar i mitt ansikte och mitt hår börjar bli sommarblekt. om en dryg månad åker jag till montreal för att träffa alex och nyssa och murdock och chloe och alla andra jag saknat så. och sälen. jag ska få träffa sälen. när jag tänker på det blir jag nervös och pirrig och full av förväntan och då längtar jag så mycket att jag inte orkar längta alls. så, dagarna går förbi och varje morgon är det kul att vakna och mitt liv är lika bra som på film, för första gången på länge.

den ringa tidens gång

hej bloggen! klockan börjar närma sig tio och jag borde väl kleta ut lite smink i mitt ansikte och sakta börja röra mig mot en ny bekantskap här, flore, som firar inflytt med fest. jag har förresten själv flyttat och är numera bosatt på 9 rue lakanal var jag har postbox 35 för den som är intresserad av att skicka brev.

för stunden lyssnar jag på homeshake och saknar musikscenen i montreal. som tur är kommer han hit och spelar snart och då tänkte jag dansa. förhoppningsvis kanske jag träffar en och annan kanadick då, dem är mitt bästa folkslag efter fransmännen.

den där årskrönikan då, hejdå 2016

okej bloggen, nu kör vi! 2016 var året då jag flängde lika mycket som vanligt men tyvärr även gick in i väggen en sväng utan att jag riktigt förstod hur eller varför.

vargavinter härjade över montreal hela januari och jag spelade in film och rannsakade min sorg över pappa ytterligare. alexandra blev en viktig person i mitt liv och jag njöt av att ha henne ovanför mig samtidigt som jag lyssnade på the beatles och försökte att inte frysa så mycket. jag och murdock åkte till toronto en sväng och hängde med courtney och tim. i februari sprang jag på sälen när chloe spelade sin första konsert på poisson noir och vi pratade alltså en första och sista gång sedan vi sagt farväl ett och ett halvt år tidigare. jag träffade gabriel samma kväll och hade några veckors euforisk förälskelse som tyvärr försvann lika snabbt som den kom. började umgås med kara och barento en del och de där vinter/vårmånaderna var nog ganska bra ändå. roger kom och hälsade på och vi hade äggrullar-tävling enligt tradition. skolan tog nog en del tid men jag orkade inte bry mig om den och lät den halka efter för att ha mer tid med mina vänner. sedan kom solen.

vi hade en enormt lyckad street-sale utanför huset och jag köpte en humphrey bogart som skrämde livet ur mig i april. våra filmer hade premiär och folk berömde mig för mitt mod samtidigt som jag började tappa lusten till allt. jag velade i allt; vem jag är/var, var jag skulle bo, vad jag egentligen trodde på och ville med livet. trots att dagarna kändes gråa fick jag både ett och två jobb lagom till att skolan var slut och jag började därmed jobba som brunch-kock på nouveau palais vilket gjorde grå vardag färgfull. vilka människor jag sedan lärde känna och hade privilegiet att få umgås med kan jag knappt beskriva. och så såg jag suuns på phonopolis. dem har i efterhand kommit till att sätta soundtracket till hela året.

i maj packade jag väskan och flög till barcelona för primavera sound och den veckan var som vanligt årets bästa vecka. jag träffade allison och amy och linda och lucy och karolina och pillan och ida och mirjam och lärde känna ett stort och glatt gäng britter som blev goda vänner. vi såg suuns två gånger (!), dansade omkring till beirut och blev hyschade på ett radiohead som jag ångrar att jag aldrig såg, bara för att nämna någonting jag sparat i minnen. veckorna i barcelona fick mig att inse att det nog är i europa jag ska vara ändå så jag bestämde mig för att åka tillbaka till montreal och avsluta mitt liv där och tacka ja till platsen på skolan i paris.

sagt och gjort, jag åkte alltså tillbaka till montan en sista gång i början på juni, bara för att packa ihop det liv jag under tre års tid försökt bygga upp. arbetade på båda arbetsplatser dygnet runt och hann knappt andas. i början på juli så beslutade sig min lägenhet för att läcka vatten både upp och nedifrån på samma gång och jag fick flytta hem till chloe. efter en tårfylld fest sa jag hejdå till min lägenhet på 5441 hutchison, hoppade in i en uber och flög tillbaka till barcelona där allison mötte mig med såpbubblor på universitat. sommarmånaderna var glada. vi dansade och skrattade och flöt omkring i badringar längst med stränderna utanför barcelona. ida och simon var där och besökare kom och gick. jag började jobba som telefonsäljare på nåt snubbigt företag och sålde stick och virk-tidningar till tanter i norge. det var varmt och klibbigt och det var nog då det small, utan att jag såg eller hörde varifrån. folk kom och gick, jag slutade orka ännu mer än tidigare och fick väl mer eller mindre kicken efter att inte ha varit på jobbet på för många dagar. väntade på besked om när jag skulle få börja skolan. inga besked kom.

när hösten tågade in åkte alla besökare hem men jag var kvar, i ett hav av ångest och med badringar utan luft i sig. jag började promenera för att förhindra panikångest, gick i flera timmar om dagen och väntade på beskeden. när de väl kom så gav jag upp och åkte till norrköping var jag nu spenderat dem senaste två månaderna. jag har samlat styrka och orkar nog lite till ändå men inser att mitt liv är så mycket svårare och tyngre än vad jag många gånger vågar erkänna för folk i min omgivning. har börjat skriva en bok om det, den heter maskrosbarn och jag tror att det nog är dags för mig att berätta min historia som är så tragisk att jag nästan börjar gråta då jag glömmer bort att den tillhör mig.

however, 2016 var bra stundom, det var det. men med mer ångest än vad jag kunnat föreställa mig. jag saknar montreal ofta men vill inte bo där och ja, jag tänker att 2017 kan alltså bara bli bättre än både montreal och barcelona ihop. och, nu när jag lyckats repa mig efter denna östgötska retreat så är jag faktiskt ganska taggad ändå. biljetten till paris är bokad och ja, det är nu livet börjar. hejdå 20's och 2016, vi ses aldrig igen och det är jag glad för!

här har ni förra årets låt:

det är din bröllopsdag, säg ja

det enda jag vet utan tvekan är att jag idag saknar montreal. jag saknar delar av mitt gamla liv som aldrig kommer komma tillbaka. jag saknar sälen och jag saknar att ligga på golvet där på waverly och lyssna på denna låt ihop med min ackompanjerande melodica. jo.

måndagstankar

hej bloggen! det känns som att jag kommit till ännu ett vägskäl i mitt liv och jag vet inte åt vilket håll jag borde eller ska gå. hur mycket jag än älskar montreal så känns det som att vi som enighet nått en grå zon. jag kan inte vara så kreativ som jag vill här för jag inspireras inte längre av gatorna, träden, arkitekturen, himlen, luften. min lägenhet är numera komplett och färdigbyggd. jag har redan allt jag behöver och vill ha så därför blir jag uttråkad, understimulerad, rastlös. mina ögon kan inte längre upptäcka nya saker för ingenting här är nytt längre. det finns inga gator jag inte redan gått. det finns inga stadsdelar jag inte redan utforskat. missförstå mig rätt, jag älskar mitt liv här och jag älskar mina vänner här men montreal och nordamerika är så fult i jämförelse med europa. gatorna är för breda och långa. jag saknar gränder och torg, sånt har aldrig uppfunnits här.

så, blir det bättre någon annanstans? jag drömmer ju om paris men en flytt dit innebär ännu en omstart och ett avsked. egentligen har jag redan bestämt mig för att flytta härifrån. frågan som lyder är dock; gör jag rätt eller ger jag upp? jag avskyr avsked och det känns så fruktansvärt sorgligt att jag ska lämna allt som är så fint här, dvs människorna och det livet jag lyckats skaffa mig. samtidigt så är ju gatorna för breda och långa och här finns inga gränder eller torg. vilken väg är rätt?

för oss är redan tiden slut

hej bloggen! jag är tillbaka i montreal och det känns sådär bra som jag verkligen inte trodde att det skulle göra. fast, måndag markerade sjutton år sedan mamma gick bort och just idag har det hunnit gå ett helt år sedan pappa försvann. imorgon ska jag till kyrkogården och tända ljus och spendera hela dagen i hans ära. deras ära. ett år? var tog tiden vägen? varför har han inte kommit tillbaka under all denna tid som passerat? jag är ledsen men jo, jag mår nog bra ändå. sorgen ligger där och vilar men jag mår nog bra ändå. min lägenhet är helt underbar och vädret har varit likaså sedan jag landade i lördags. det blir nog bra för mig också. idag ska bli full för kärlekens skull och dricka vin för papsen, imorgon ska jag sakna och sörja.

på tisdag börjar jag skolan. på riktigt. jag har allting klart och nu ska jag faktiskt utbilda mig. det känns lite "wow" och overkligt. jag önskar att mina föräldrar hade fått se mig var jag är nu. kanske ser dem från himlen. den här låten är till dig pappa, bara för att jag vet hur mycket du älskade den.

så kan det se ut

god eftermiddag bloggen! jag vaknade vid 14.00 efter den bästa sömnen jag haft på mycket länge. nu är jag utvilad och glad till trots en grå himmel utanför mitt fönster.

sedan jag sist skrev här har beslut fattats och planer blivit smidda. efter viss (väldig) tvekan har jag bestämt att jag åker tillbaka till montreal den tjugonionde augusti. visum och csn-lån har blivit beviljade och min lägenhet står redo och väntar på mig. det blir nog bra det här. har lovat mig själv att ge canada och skolan där ett år och ifall dem inte imponerar så är det jag som ber om att bli förflyttad till filmskolan i paris nästa höst. krångligare än så behöver det inte vara. har förresten också lovat att ge mig själv en resa till cuba i december eftersom vintern i canada är oändligt lång och kall.

nu är det söndag och jag ligger i min soffa och funderar på att duscha innan jag traskar hem till fanny och klara som bjuder på middag kvällen till ära. active child har släppt en ny skiva som jag redan hunnit lyssna mycket på. ett smakprov på hur den låter får ni här:

åt vilket håll blåser vinden?

hej bloggen! det är lördag och jag sitter hemma i mitt lilla rum på nygårdsgaten 60, var jag varken vet ut eller in. min tid i bergen börjar sakta men stadigt närma sig sitt slut och till trots att jag återigen blivit accepterad till filmskolan i montreal så vet jag inte var jag ska ta vägen till hösten. europa är ju så... bra? ska jag verkligen flyga över hela världen och återigen separeras från vänner och familj? varför längtar jag bort när allt jag älskar står rakt framför mig?

har börjat fila på en ansökan till paris filmskola, som fortfarande accepterar elever. tänk om jag ska få hamna där ändå. ba strosa boulevarderna fram och tillbaka mellan hem och skola. det hade varit nåt! samtidigt; jag älskar ju montreal och just ikväll hade jag gjort mycket för att få svira omkring med karolina i mile end. dock tror jag inte min framtid är där för ifall den hade varit det, varför fortsätter jag hitta på anledningar till att inte åka tillbaka? 

vince staples ljuder ut ur högtalarna som tolga gav mig igår då jag hjälpte honom att packa ner sitt liv i lådor. folk försvinner medan andra kommer tillbaka. ska jag försvinna eller ska jag tillbaka? den ska jag fila på. här har ni årets hip-hop. mjao!

dit vinder blåser blåser också jag

god eftermiddag bloggen! jag sitter på barbarista och registrerar mig på dem kurser jag ska läsa i höst. efter mycket velande kom jag fram till att mina bekymmer endast var västerlännings-problem så jag valde att slopa all ångest och bara köra på den väg som ligger framför mig. om concordia inte är vad jag tänkt mig så får jag väl bara ta och satsa på paris nästa år istället. tada, problemen ur världen!

afrika känns som en distanserad dröm och jag har sedan länge gått tillbaka till dem rutiner jag har här i bergen. arbete, sömn och skrivande tar upp större delen av min tid och jag kvartar på siris golv men flyttar till eget rum redan nästa vecka. nu har jag knappt fyra månader kvar i norge och det känns för jäkla bra ska ni veta. det är fredag idag och grå moln pryder himmelen därutanför. i mina hörlurar sjunger sister nancy och eftersom sister nancy är så bra ska hon få sjunga för er också.

trevlig helg kära vänner.

så stickar vi på

så, oktober rullar snabbt. för er som inte vet så har jag gått och blivit med electric chord orgel. det känns fint och höstigt och jag försöker spela små sorgliga trudelutter och plita ner små sorgliga rader till de där trudelutterna, mest för att bota mitt svidande hjärta. ja, hjärtat det svider lite och en dag ska jag berätta hela historien. utöver magnus (elorgeln, han har ett namn) så arbetar jag mest eller stickar på den halsduk som så även ska bota just mitt svidande hjärta. jag kallade det en "kommaöversorgen-halsduk" varpå seydis replikerade "jag tycker inte den ser så sorglig ut, jag tycker faktiskt den är fin". då kunde jag skratta och tänka att ja "är inte halsduken sorglig så är kanske inte jag så sorgsen heller". musik hjälper också. i alla tider. jo. 

fick mitt paket med kläder från jobbet igår och valde bland annat en herrig och grön hawaiiskjorta. i den ser jag ut som en blandning av en julgran och en semesterfirare och det känns faktiskt riktigt bra. sally och isa är här och hälsar på från njuv yårk och när helgen kommer så kan jag äntligen få spendera lite tid med de två undren. coko är förresten också här och nu när jag tänker på det har vi dubblat antalet invånare i vår lägenhet. allt för brustna hjärtan. tjipp!

sen kom waverly och värme

hej bloggen. det är augustinatt och jag sitter på en lummig balkong i montreal och röker cigg/dricker te. klockan är snart halv tolv och trots att solen gick ner för många timmar sedan är det fortfarande över tjugosex grader varmt här på gården. vi bor på en gata som heter rue waverly vilken är belägen i ett av stadens mer trendiga områden. här finns det hipsters och dygnet runt-bagare, restauranger med mat från världens alla hörn och mysiga caféer i mänger. jag tycker om montreal och jag tycker om det hem som vi sakta men säkert har börjat bygga upp. lägenheten är stor och vitmålad med en grå heltäckningsmatta som tydligen ska vara bra då det blir vinter och kallt. (med ålder kom även insikt och ja, hellre ett fult golv och varma fötter än kalla fötter och fina plankor.)

hittade en soffa på craigslist som ett par så vänligt valt att ge bort till förste hen som kom och hämtade kalaset. eftersom det tar en knapp halvtimme att knata till adressen soffan befann sig på så beslutade jag och lovis oss för att försöka bära hem (vår första möbel) med våra starka armar och ben som enda verktyg. sagt och bestämt. då vi väl kom fram var båda röda och svettiga. pojkvännen som mötte oss hade på sig kamouflagestrumpor och undrade ifall vi verkligen skulle GÅ hela vägen med en soffa på ryggen. vi sa ja och släpade ner den för trappan. efter det började vi bära. hade knappt hunnit två kvarter innan vi tvingades vila i en kvart. så vi stod där. röda och flåsiga. och vi vilade och vi svettades och håret klibbade fast i pannsvetten och guiness rekordbok kom förbi och sa att vi hade goda chanser till att kamma hem titeln som världens svettigaste kvinnor. jag blev om möjligt ännu rödare och ångrade att vi valt att bo i ett kvarter där alla ser ut som xavier dolan eller johnny depp när han var som snyggast. vi kastade soffan och sprang hela vägen hem och har inte gått ut sedan dess. skoja. men ojoj, precis innan vi höll på att ge upp kom en indisk man och hans sjuåriga son förbi. mannen utbrast förfärat "vad är det som har hänt????" varpå vi kontrade: "ingenting, vi bara vilar lite". mannens panna (som nog också var svettig, det var ju ändå över trettio grader varmt och stekande sol) blev sådär rynkigt bekymrad och en halv sekund satt vi och soffan i hans bil. han körde oss hem och sonen visade hans akutburk i vilken han hade en studsboll, tre teckningar och en liten godis. det finns hopp för mänskligheten!

imorgon spelar mozart's sister (!) på nåt ställe femtio meter ifrån oss. vår nyfunne vän pablo (obs, inte indiska mannen) ska ta med oss dit och lära oss allt han kan om montreals indiescen. livet är bra. montreal är bra och på måndag kommer seydis äntligen hit. eftersom jag hajpat ovannämnda brud halva sommaren passar jag på att slänga in hennes, i mina öron, superhit! vi hörs snart igen. bon nuit världen!

stora förändringar i lilla livet

hej bloggen! tre månader har redan hunnit passera sedan vi sist talades vid. vad har hänt? jag har spelat in en hundfilm och bitit sönder en tand. mina syskon har varit här och så även kristin, emil och allison. har också varit i barcelona på primavera sound var jag såg phosphorescent, how to dress well, grizzly bear, deerhunter, four tet, solange, jesus and mary chain, james blake, glass candy, mount eerie, cayucas, dead can dance, wu tang clan, dan deacon, hot chip, dj koze, vector och the 2 bears (puh!) och säkert några fler jag råkat glömma. utöver det flyttar jag till montreal om en månad och två dagar.
det känns helt absurt och surrealistiskt och asläskigt samtidigt som det känns som det jag absolut helst av allt vill med mitt liv just nu; jobba och lära mig franska, dricka vin och hänga med kanadensare i en stad som uppmuntrar allt som har med konst och kultur att göra! lördag den sjätte juli har jag och seydis farvälfest här i malmö och strax därefter börjar jag på en ny kula. jorå. här en av mina favorita kärlekslåtar, som plåster på de sår jag eventuellt oavsiktligt råkat orsaka er läsare. vi hörs snart igen!

hjärtslag du inte kan kontrollera

hej blogg! påväg hem från jobbet pinnade jag förbi platekompaniet och köpte med mig "les amours imaginaires".
filmen, för er som inte vet, handlar om ett gäng snygga hipsters i montreal och efter att hittills ha sett tjugo minuter har jag blivit kär i xavier dolan, som både regisserat och agerat i filmen. ajajaj ojojoj. vilken kille!
och montreal alltså! kanske är det dit man borde flytta tillsammans med boken "franska för nybörjare"?

igår sken solen i bergen och jag och anna drack en öl i en park. efter det träffade vi maia och line på ujevnt och jag blev nog nästan aningens full. kul för mig. synd för min bakfylla.

funderar på att tappa ett bad, därefter krypa ner i min säng med en kopp te och min fina film. så får det bli!
om en precis vecka är jag i stockholm och firar påsk med kaisa och kristin. ossa!

som i en skog

hej blogg! ibland när jag lyssnar på vissa låtar blir jag sådär sjukt uppslukad att jag bara vill hoppa på nåt stort sjörövarskepp, krossa jordens alla stormiga hav, pausa i någon läskig skog och där sedan slåss mot konstiga troll och läskiga varulvar.
musiken får mig att vilja krypa under taggtrådar, akta mig för fällor, sova i träd, fly från hyenor och laga mat över öppen eld men istället för att få göra allt ovan så är jag stuck i norge där det mest exotiska möjligtvis är en fylla eller nån torftig tur upp på ett fjäll.

inte många fel med norge men jag har börjat bli uttråkad här och suktar efter äventyr! hallå någon, vi kan paddla amazonfloden och jaga krokodil? åka transsibiriska eller segla till usa? uppleva ryssland per fot, eller helt enkelt lära oss surfa i australien?
jag vill klättra i berg och hajka, kan tom. sträcka mig till att ro ut till någon obebodd ö här i krokarna. vad sägs? friluftssemester deluxe!

idag sov jag till fem och efter det har jag lyssnat non stop på sunset rubdown. jag älskar sunset rubdown så som jag älskar min familj och mina vänner! när kommer de hit och spelar för mig måtro? tänker att montreal nog måste vara en väldans spännande stad eftersom så många goda akter kommer just därifrån, var skulle de annars få inspirationen ifrån?
handsome furs sjunger förvisso "we hate this city, it is our home" i en låt så jag ska inte låta mina fantasier skena iväg, men ett besök vore verkligen på plats en dag! nu ska jag kila ut i regnet en liten stund, knata längst vattnet och få känna att jag åtminstonde lever lite. hej.