för tidigt att säga var jag är på väg, för sent för att åka tillbaka

jorden var den vackraste plats jag någonsin sett. jag blev kär i allt och alla jag träffade.

så många fantastiska ljud och så många fantastiska färger. och alla människor! det kändes som att mitt hjärta exploderade och jag ville dela med mig av allt det fina jag fått. så jag gav och gav och gav helt tills där inte fanns någonting kvar. bara tomheten och en vetskap om att vi kunde byggt någonting underbart. istället kastade vi och våra egon bort allt. varför?