hej bloggen! det är lördag och jag ska baka chokladbollar och dricka en öl innan jag kilar hem till leonie. terminen är alldeles strax slut; jag har två tentor och några credits att skriva men sedan är jag nog redo för att få glida omkring på cuba i hela tre veckor.
som vanligt tänker jag mycket på livet och döden och kärleken och allt däromkring. ibland går jag in på min pappas facebook och då jag gör det blir jag så fruktansvärt full av sorg och saknad. det känns så overkligt, att någon så verklig inte kan finnas längre? jag minns ju honom så himla väl och i mina minnen är han så levande.
om fem dagar så är det ett år sedan han begravdes. jag hade tänkt att skriva "sedan vi begravde honom" men det känns mer som att han begravdes framför att vi begravde honom.
det hade varit sol i salvador helt sedan vi landat. efter cermonin där en präst av nåt slag rabblat ord på portugisiska gick vi alla med till platsen han skulle vila på. en man sa någonting och vi kastade blommor på kistan efter den sänkts ner i jorden. jag, simon och sofia satt kvar vid gravplatsen och såg kyrkogårdsarbetarna stånka och stampa för att fylla igen den med jord. jag minns att jag tänkte att han verkligen låg där i kistan. att han var så nära där och då. precis då graven var helt täckt och männen stampat färdigt kom regnet. jag tror pappa grät. han ville inte dö. inte än.
jag undrar var han är nu. det känns som att han är nära men ändå så långt bort. jag saknar honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar