startskottet studsar länge

hallå där bloggen! dagarna passerar och inte blir jag klokare med åldern. någonting som en gång kändes så enkelt och uppenbart för en tid sedan tycks bara bli svårare för var dag. återigen frågar jag mig vad jag vill. vad vill jag? jag vet inte, jag har inte den blekaste aning! alla mynt har ju två sidor och ju mer jag vrider, vänder och undersöker mina möjligheter, desto mer vilsen känner jag mig. jag har redan diskuterat de känslomässiga aspekterna av att stanna kvar/flytta härifrån men vad med de ekonomiska?

jag kan välja att stanna kvar här, göra ett år till på concordia och komma härifrån med en bachelor och en utbildning som inte ligger högst upp på min lista och det redan nästa vår. därifrån kan jag göra en tvåårig master i paris och vara ett steg närmre den producent/regissör jag önskar bli. eller, jag kan hoppa av skolan här och vänta på att bli antagen till paris (om jag inte kommer in i år) som erbjuder en 100% praktisk utbildning. ba bananskala mig igenom ytterligare två år innan jag får min BFA. fördel paris: jag får göra film framför allt annat. nackdel paris: jag måste plugga ett år extra.

så, med sistnämnda alternativ tappar jag alltså ett år av mina redan gjorda studier och min totala utbildning blir en sexårig sådan (istället för en femårig, som här) med mastern inkluderad och det dessutom med 200 000 kronor mer i studieskulder.

försöker intala mig själv att det är bra att göra saker som en inte nödvändigtvis vill och jo, det är nog sant till viss del. dock så tror jag inte att en ska tvinga sig till någonting som en verkligen inte vill och ja, jag vill verkligen inte filmhistoria. ångesten jag får av att tänka på alla uppsatser som jag måste skriva gör att jag får svårt att andas och senast denna afton grät jag över hur synd det är om mig som "tvingas" lära mig om italiensk neorealism när jag hade kunnat göra mästerverk som kanske till och med fått visas på någon liten filmfestival i ett land långt borta. men är det synd om mig? eller, är det bara jäkla taktiskt av lärarna på concordia att utbilda oss i histora? jag menar, branchen är hård och med lite teori i ryggen kanske de som "misslyckas" som filmmakare åtminstone kan börja undervisa i film. inte för att jag tror att jag kommer "misslyckas" (vad nu misslyckande ens är? att jag ens lever är ett bevis på att jag inte misslyckats?!) men ja, att undervisa hade heller inte varit så fel. om min pappa eller min föredetta filmlärare lajos hade varit i livet idag hade jag bett dem om konkreta råd för grrr bom ugh, jag behöver hjälp i detta velande!