då vi har virtuell verklighet som alternativ till verkligheten

hej bloggen, god jul och allt sånt. julafton har jag spenderat arbetandes, med regelbundna avbrott där jag drack julmust och käkade köttbullar med leo innan jag slutligen traskade hem till johannes och karoline som bjöd på juldrinks-tillställning framåt midnatt. dagen och kvällen har varit över förväntan men ändå kan jag inte skaka av mig en olustig känsla som säger mig att vi håller på att förlora spelet om vad som är viktigt eller inte.

varför kan vi alla inte bara leva i symbios där gemensam harmoni får sjunga högre än konkurrens, individualitet och självförverkligande? jag är väl kanske inte rätt person att yttra mig då jag alltid följer min egna vilja och går mot den framtid jag själv vill ha, utan hänsyn till var min omvärld och mina medmänniskor vill ha mig. men ändå. mina vänner är så vettiga, jag vill ha mina vänner samlade. jag vill att vi ska kämpa för varandras välmående med varandra. jag är redo att göra det nu. offra allt för andra än mig själv, bara vi är tillsammans.

årets julklapp kallas "virtual reality" vilket innebär att var enskild individ numera kan välja att träda in världar skräddarsydda efter individuella behov och viljor. än så länge är det en lek men framtiden är ju nästan redan här och imorgon kommer denna lek inte endast vara en virtuell verklighet utan den enda verklighet vi vet om, kan och kan acceptera. jag blir så jäkla rädd. samtidigt som jag är den som tycks söka efter någonting skräddarsytt för mig så börjar jag inse att det jag söker är solidaritet och en gemenskap jag inte tycker mig finna någonstans. letar jag efter en gemenskap som inte finns? efter en skräddarsydd gemenskap? hur motsägelsefullt är inte det isåfall? ibland hamnar jag mitt i det, som nu ikväll. men, det är liksom allt som oftast bara för en kväll, en vecka, en månad eller ett år. i slutändan gick vi alla ändå våra skilda vägar. varför behandlar vi inte alla individer som den familj vi egentligen är här på jorden?

jag vet inte om det är tillhörighet jag saknar eller om det är tillhörighet jag har. jag vet inte om det är jag som känner mig ensam eller om jag istället känner mig mer än en i gemenskapen. oavsett vilket så vet jag att virtuell verklighet är farligt, speciellt i en tid som denna. jag känner mig uppgiven och jag känner att jag borde damma av mina douglas coupland böcker och läsa om dem. han slog en gång ett huvud på en spik och den där spiken är nu det enda jag tror kan rädda mänskligheten.