kärleken

igår hade mamma varit död i tjugo år, idag är det första september.

paris är fint och jag ville mest säga att jag är så otroligt glad över att lisanja kommer hit om knappa två veckor för att sedan bli efterföljd av allison och ida och mirjam och james och simon och ari och kanske richard och kanske jeanne (som nog kommer komma sista minuten pga fomo hehe). mjao, jag orkar inte vänta. jag känner mig lycklig och på måndag startar skolan skolan. tihi, det är nu det börjar!

listorna

halloj bloggen. lyssnar på mina spellistor från hösten 2015 och traskar rätt in i montreal igen. musik alltså, så man kan resa i tiden med musik! känner mig nostalgisk och grinig samtidigt som jag är enormt optimistisk inför framtiden. jag tror jag vet som händer där och kan hinta om att ljudläraren nog spelar en viktig roll då.

den svarta spegeln

hej bloggen! det är söndag och jag borde plugga men har fastnat i black mirror och kan inte sluta. vilken överdriven, briljant och skarpsynt kommentar på hur vårt samhälle ser ut, med all dess teknik. det är med skräckblandad förtjusning jag både fasas och låter mig imponeras på samma gång. kan inte avgöra om serien är pure sci-fi eller om morgondagens verklighet kommer se ut som den gör där på min skärm och kanske är det just det där mellantinget, att inte veta, som skrämmer mig mest när jag tänker efter.

christiane är i paris och igår drack vi vin ihop och pratade om allt som hänt sedan vi träffades i montreal i somras. vilken inspirerande och fantastisk person hon är! tänker på sälen ibland och undrar om han någonsin tänker på mig. trots att jag inte vill tillbaka till någonting just nu så kan jag inte låta bli att ibland önska att han ska komma ridandes på den där vita hästen, säga att allt var ett misstag och att han visst vill vara med mig. som i en saga med lyckligt slut. så naivt av mig att ens önska det. jag borde slå hål på den där bubblan för oavsett vad så tror jag inte jag kommer klara av att lita på honom igen. det är väl det som gör mig mest ledsen. vad som nu än händer i framtiden, hur ska jag någonsin kunna lita på honom igen?

nåväl. har umgåtts en del med en ung man jag nyligen lärde känna här. han uppskattar mitt sällskap och i fredags överraskade han mig med presenter och fina ord. han får mig att minnas att jag inte är så hemsk som sälen fick mig att känna mig, så jag tror mitt liv går åt rätt håll. jag hoppas det iallafall.

bara en uppdatering

hejsan bloggen! sälen har åkt hem och jag vet varken ut eller in. allt blev så fel samtidigt som allt också stämde med det jag förutspått (redan innan han anlänt) skulle hända då han var här. hur kunde jag veta? jag skrev om det redan då, för att någonstans bevisa att jag inte var galen. för att jag visste att jag skulle visa honom när han väl var här. allt jag trodde skulle ske skrev jag ned. sedan kom han och allt jag trott visade sig vara sanning. han fick se anteckningarna dagen innan han åkte och det var andra gången jag såg honom gråta.

-

jag vaknar och gråter ikapp med att jag dricker mitt morgonkaffe. känner mig så trampad på. orkar ingenting men åker till skolan ändå. är nära på att brista hela tiden men håller igen alla tårar helt tills jag kommer hem. då gråter jag ännu mer. sedan börjar jag gå, och det är då allt blir begripligt. och jag går hem igen och skriver ner allting jag har inom mig. allt som varit och allt som kommer hända. har aldrig skrivit såhär mycket innan, aldrig varit så här kreativ någonsin. och jag tror mig veta som ska hända i framtiden, därför måste jag skriva. sedan börjar dygnet om och vi är tillbaka vid att jag vaknar och gråter. hej framtiden!

en skärva som inte satt djupt

hej bloggy! det är snart maj och min hjärtesorg är sedan länge botad. allt som krävdes var att få in vanan att sova själv igen. det kan vara knepigt efter att en stark (eh) man skedat en var och varannan natt i lite knappa två månader men nu är jag alltså back on track. vad har egentligen hänt sedan jag skrev här sist? allt och ingenting skulle jag nog säga. macron och le pen blev framröstade till att stå som de två presidentkandidaterna som ska slåss om makten här i frankrike och ja, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. det finns ingen tvekan i att jag skulle rösta på macron, ifall jag varit tillåten att rösta här. samtidigt så är han kapitalist och det är nästan lika vidrigt som le pen's främlingsfientlighet. världen är läskig, hur man än vrider och vänder på det.

det var trevligt med familjebesök och kvällen till ära väntas fler besök. en vän till vänner i montan är på ingång och jag ska alltså för första gången denna vecka umgås med ett mänskligt väsen. hon är på ingång nu så jag borde väl sluta. här är låten jag lyssnar på hela dagarna.

då man bara är en lort i en miljonstad

hej bloggen! det är torsdag och jag sitter hemma och känner mig liten och ledsen och ensam för första gången sedan jag kommit hit. trots att mina tankar och känslor käkar upp mig inifrån så vet jag att det är precis så här det ska vara för nej, ingenting är någonsin lätt och livet är svårt och läskigt och för stort att hantera ibland. jag har faktiskt väntat på att känna just såhär. det betyder nämligen att jag inte lever i en illusion där allt är bra och problem är fiktion.

jag saknar pappa idag, jag saknar sälen, jag saknar allt som jag inte har. jag älskar att sakna, jag älskar att bygga luftslott, att fantisera om allt som kunnat vara, det är så jag finner min inspiration till viss del. men ja, det är ju tyvärr hemskt att bli besviken också och det är jobbigt att känna sig som världens minsta myra i den enda stacken/staden som jag vill vara i just nu.

tänker att jag ska skriva lite om sälen i denna stund. mest för att jag inte ventilerat allt som hände mellan oss här, men också i ett litet hopp om att han kanske kanske skulle råka läsa och för att han fan redan är här på nåt sätt. paris är staden som vi drömde om ihop. paris är staden där vi två äntligen skulle mötas och kunna bli gamla ihop. drömmarna växte sakta fram där vi låg, i min säng på hutchison eller waverly, efter mina sagolika berättelser om moped-turer i natten och romantiska promenader längst med floden. vi romantiserade det gemensamma liv vi skulle ha här; vi skulle vara fattiga men samtidigt rikast av dem alla då det kom till kärlek. vi hamrade ihop drömmar om spontant lunkande över boulevarderna och gemensamma middagar med vänner som vi lärt känna tillsammans. vi var paris. paris var oss.

där och då, när det tog slut, sa vi att vi var inte nu och att vi istället var framtiden. jag är där nu, i framtiden. varför är han inte här? jag vet inte. jag väntar på honom fortfarande även fast mitt hopp har börjat blekna med åren som passerat. jag kommer nog aldrig älska någon man så som jag älskat sälen och vet ni, det är okej. jag vill inte vara med någon annan om det inte känns så jävligt, läskigt, sorgligt, hemskt, underbart, fantastiskt, häftigt och ljuvligt som det gjorde med sälen. allt på samma gång, annars får det vara.

och ja, ikväll är jag liten och ensam men det är jag inte annars. oavsett om sälen är här fysiskt eller ej. och ja, det är verkligen okej för i min värld så får jag fantisera, drömma och önska så mycket jag vill utan att någon kan säga stopp. och, i min värld, den jag ju lever i, så slår drömmar in. jag lever inte i en illusion där allt bara är fiktion för vet ni, drömmar slår fan in för jag är ju här nu!

slutligen, en låt:

dem faller, men vi är inte förlorade helt än

hej bloggy! det är lördag i paris och nakenmannen är här och hälsar på. vi var på technofest igår var lindstrøm spelade och vi dansade in i småtimmarna. egentligen dansade vi väl inte supermycket, inte jag och nakenmannen iaf. han gick upp till klubben ovanför samtidigt som jag hängde omkring med fransmän, tog foton i en fotoautomat och propagerade för det nya feministiska partiet jag har i avsikt att starta här i frankrike. det är sant, jag tänker starta ett politiskt parti och om kanske 20-25 år så satsar jag på att bli frankrikes premiärminister. som jag sa till den hemlöse mannen som fick min halsduk; jag ska förändra världen. (till det bättre!)

jag känner så mycket här i paris. jag lever när jag är här. jag älskar allt och ingenting och det är underbart. jag är verkligen hemma.

william onyeabor gick bor tidigare i januari. hans stjärna lyser starkt på himlen ikväll och till denna låt vill jag spendera mitt liv idag:

den där årskrönikan då, hejdå 2016

okej bloggen, nu kör vi! 2016 var året då jag flängde lika mycket som vanligt men tyvärr även gick in i väggen en sväng utan att jag riktigt förstod hur eller varför.

vargavinter härjade över montreal hela januari och jag spelade in film och rannsakade min sorg över pappa ytterligare. alexandra blev en viktig person i mitt liv och jag njöt av att ha henne ovanför mig samtidigt som jag lyssnade på the beatles och försökte att inte frysa så mycket. jag och murdock åkte till toronto en sväng och hängde med courtney och tim. i februari sprang jag på sälen när chloe spelade sin första konsert på poisson noir och vi pratade alltså en första och sista gång sedan vi sagt farväl ett och ett halvt år tidigare. jag träffade gabriel samma kväll och hade några veckors euforisk förälskelse som tyvärr försvann lika snabbt som den kom. började umgås med kara och barento en del och de där vinter/vårmånaderna var nog ganska bra ändå. roger kom och hälsade på och vi hade äggrullar-tävling enligt tradition. skolan tog nog en del tid men jag orkade inte bry mig om den och lät den halka efter för att ha mer tid med mina vänner. sedan kom solen.

vi hade en enormt lyckad street-sale utanför huset och jag köpte en humphrey bogart som skrämde livet ur mig i april. våra filmer hade premiär och folk berömde mig för mitt mod samtidigt som jag började tappa lusten till allt. jag velade i allt; vem jag är/var, var jag skulle bo, vad jag egentligen trodde på och ville med livet. trots att dagarna kändes gråa fick jag både ett och två jobb lagom till att skolan var slut och jag började därmed jobba som brunch-kock på nouveau palais vilket gjorde grå vardag färgfull. vilka människor jag sedan lärde känna och hade privilegiet att få umgås med kan jag knappt beskriva. och så såg jag suuns på phonopolis. dem har i efterhand kommit till att sätta soundtracket till hela året.

i maj packade jag väskan och flög till barcelona för primavera sound och den veckan var som vanligt årets bästa vecka. jag träffade allison och amy och linda och lucy och karolina och pillan och ida och mirjam och lärde känna ett stort och glatt gäng britter som blev goda vänner. vi såg suuns två gånger (!), dansade omkring till beirut och blev hyschade på ett radiohead som jag ångrar att jag aldrig såg, bara för att nämna någonting jag sparat i minnen. veckorna i barcelona fick mig att inse att det nog är i europa jag ska vara ändå så jag bestämde mig för att åka tillbaka till montreal och avsluta mitt liv där och tacka ja till platsen på skolan i paris.

sagt och gjort, jag åkte alltså tillbaka till montan en sista gång i början på juni, bara för att packa ihop det liv jag under tre års tid försökt bygga upp. arbetade på båda arbetsplatser dygnet runt och hann knappt andas. i början på juli så beslutade sig min lägenhet för att läcka vatten både upp och nedifrån på samma gång och jag fick flytta hem till chloe. efter en tårfylld fest sa jag hejdå till min lägenhet på 5441 hutchison, hoppade in i en uber och flög tillbaka till barcelona där allison mötte mig med såpbubblor på universitat. sommarmånaderna var glada. vi dansade och skrattade och flöt omkring i badringar längst med stränderna utanför barcelona. ida och simon var där och besökare kom och gick. jag började jobba som telefonsäljare på nåt snubbigt företag och sålde stick och virk-tidningar till tanter i norge. det var varmt och klibbigt och det var nog då det small, utan att jag såg eller hörde varifrån. folk kom och gick, jag slutade orka ännu mer än tidigare och fick väl mer eller mindre kicken efter att inte ha varit på jobbet på för många dagar. väntade på besked om när jag skulle få börja skolan. inga besked kom.

när hösten tågade in åkte alla besökare hem men jag var kvar, i ett hav av ångest och med badringar utan luft i sig. jag började promenera för att förhindra panikångest, gick i flera timmar om dagen och väntade på beskeden. när de väl kom så gav jag upp och åkte till norrköping var jag nu spenderat dem senaste två månaderna. jag har samlat styrka och orkar nog lite till ändå men inser att mitt liv är så mycket svårare och tyngre än vad jag många gånger vågar erkänna för folk i min omgivning. har börjat skriva en bok om det, den heter maskrosbarn och jag tror att det nog är dags för mig att berätta min historia som är så tragisk att jag nästan börjar gråta då jag glömmer bort att den tillhör mig.

however, 2016 var bra stundom, det var det. men med mer ångest än vad jag kunnat föreställa mig. jag saknar montreal ofta men vill inte bo där och ja, jag tänker att 2017 kan alltså bara bli bättre än både montreal och barcelona ihop. och, nu när jag lyckats repa mig efter denna östgötska retreat så är jag faktiskt ganska taggad ändå. biljetten till paris är bokad och ja, det är nu livet börjar. hejdå 20's och 2016, vi ses aldrig igen och det är jag glad för!

här har ni förra årets låt:

ändringar utan beställning

hej bloggen! jag är i norrköping och det känns himla fint att få spendera tid ihop med vänner och familj här. igår var jag hemma hos johannes och iris och bakade kakor, sedan kom agnes ek och vi promenerade i natten. jag tänker att jag stannar här lagom till nyår då jag åker till london för att säga farväl till det gångna året. efter det väntar paris och en fortsättning på vad som komma skall. jag mår bättre än vad jag gjort på länge och är så tacksam för att jag lärt mig lyssna på mig själv.

imorgon ska jag på en sådan där tinder-dejt igen och efter det är det premiär för papegojan och evigheten, där ska jag handa ut stämplar och flirta med söta nissar som kommit för att dansa techno in i natten. info hittar ni här!

kikade igenom den statistik min blogg har och såg att jag fortfarande har en trogen skara läsare. kul med tanke på att jag sällan skriver. numera befinner sig majoriteten av er tydligen i kanada, frankrike, usa och sverige så ja, passar på att säga hej till er! var inte så hemliga utan kommentera lite om ni nu ska envisas med att läsa.

i övrig har jag lyssnat på den här låten på repeat de senaste dagarna. mmm.

på kvällskvisten kan en lätt bli en trist en

hallå bloggen. oktober är snart slut och jag vet faktiskt inte var tiden har tagit vägen. veckorna går så väldigt snabbt nuförtiden! idag var det precis ett år sedan jag sist såg sälen; jag skulle åka tillbaka till norge och trassla ut min stora sorg så vi satt på min trappa och umgicks. han tittade in i mina ögon och sa att han älskade mig. vi lovade varandra att vårt avsked då inte var ett "hej då" utan ett "ses senare".

idag har ett år passerat sedan dess. jag minns denna dagen som om den vore igår. sluter jag ögonen så är jag där igen. vad hände? min pappa har inte och kommer aldrig komma tillbaka och det gör inte mamma heller. ibland sticker det mig som en kniv i hjärtat att jag är föräldralös men jo, det är mycket lättare idag än för ett år sedan. att mina barn aldrig kommer få ha en mormor eller morfar och att jag kommer aldrig mer få tillbaka mina älskade föräldrar är svårt att acceptera fortfarande men jo, jag tror att det kommer bli lättare med tiden. sälen kom dock aldrig tillbaka och det vet jag faktiskt inte varför. jag saknar honom. vi älskade ju varandra? vad hände?

hur som haver barnen kär, jag har inte tid att deppa för den stundande helgen ska jag spela in min första film för terminen. ojojoj. lyssnar på patricia carli och drömmer om min framtid som färdigutbildad filmmakare i paris. jag längtar efter framtiden och jag hoppas att jag kommit över sälen då ifall jag inte får vara med honom. jo.

en skräckslagen morgon blir till skrattslagen kväll

hej bloggen! idag tänkte jag skriva om hur jag bearbetar sorg och rädsla. det är nämligen en process som jag sysslat med under större delen av mitt liv. det är sjukt konstruktivt och allt sådant och förhindrar mig från att ramla ner i det där mörka hålet jag nog inte klarar att klättra upp ifrån. tack vare denna process håller jag mig stadig på stegen. men, trots att jag ständigt jobbar med mig själv, och den sorg jag bär på, så blir det aldrig lättare att vara ledsen och aldrig blir det mindre läskigt att vara rädd.

somliga dagar vaknar jag utan en gnutta förtvivlan i kroppen medan jag andra dagar vaknar upp och märker att jag blivit liten som en mygga under natten. då jag blivit en mygga vet jag att det är någonting inom mig som måste komma ut och det är därför jag skriver just nu; någonting vill ut.

den sista veckan har varit full av intressanta föreläsningar och nya intryck. jag är numera universitetsstudent med siktet på en utbildning som filmmakare. det känns så fruktansvärt bra och häftigt och intressant och precis rätt. jag har valsat på moln ända sedan i tisdags då en herr mike douglas gick igenom hur film först uppstod. idag kom verkligheten och nutiden ikapp och då jag stod i mitt gosiga kök med tanttapeter på väggarna, skrubbandes på en kopp, så kom även tårarna.

hur bra jag än har det här så saknar jag; jag saknar pappa och jag saknar mina syskon och vänner. jag saknar så mycket att det gör ont och så mycket att jag vaknar upp som en mygga vissa dagar. hur bra jag än har det här så är jag rädd; rädd för framtiden, att bli lämnad själv, att saknaden ska bli så stark att jag en dag ramlar ner i det där mörka hålet. och därför gråter jag. helt tills jag inte har några tårar fyllda av sorg eller rädsla kvar och helt tills jag känner att jag faktiskt klarar av att stå på egna ben, vilket jag ju gör och har gjort ända sedan jag flyttade hemifrån för tolv år sedan.

jag tror det är viktigt att tillåta sig att vara ledsen och rädd för livet är läskigt och fullt av tragedier. för mig har tragedierna redan hunnit vara många men tack vare att jag tillåter mig själv att vara ledsen så lyckas dem aldrig helt äta mig inifrån. tack vare bland annat denna blogg, mina tårar och musiken så hittar tragedierna ett sätt att uttrycka sig på och tack vare dessa uttryck så mår jag mycket bättre precis nu än när jag började skriva detta inlägg. jag kan om jag vill och jag vill så jag kan.

så kan det se ut

god eftermiddag bloggen! jag vaknade vid 14.00 efter den bästa sömnen jag haft på mycket länge. nu är jag utvilad och glad till trots en grå himmel utanför mitt fönster.

sedan jag sist skrev här har beslut fattats och planer blivit smidda. efter viss (väldig) tvekan har jag bestämt att jag åker tillbaka till montreal den tjugonionde augusti. visum och csn-lån har blivit beviljade och min lägenhet står redo och väntar på mig. det blir nog bra det här. har lovat mig själv att ge canada och skolan där ett år och ifall dem inte imponerar så är det jag som ber om att bli förflyttad till filmskolan i paris nästa höst. krångligare än så behöver det inte vara. har förresten också lovat att ge mig själv en resa till cuba i december eftersom vintern i canada är oändligt lång och kall.

nu är det söndag och jag ligger i min soffa och funderar på att duscha innan jag traskar hem till fanny och klara som bjuder på middag kvällen till ära. active child har släppt en ny skiva som jag redan hunnit lyssna mycket på. ett smakprov på hur den låter får ni här:

åt vilket håll blåser vinden?

hej bloggen! det är lördag och jag sitter hemma i mitt lilla rum på nygårdsgaten 60, var jag varken vet ut eller in. min tid i bergen börjar sakta men stadigt närma sig sitt slut och till trots att jag återigen blivit accepterad till filmskolan i montreal så vet jag inte var jag ska ta vägen till hösten. europa är ju så... bra? ska jag verkligen flyga över hela världen och återigen separeras från vänner och familj? varför längtar jag bort när allt jag älskar står rakt framför mig?

har börjat fila på en ansökan till paris filmskola, som fortfarande accepterar elever. tänk om jag ska få hamna där ändå. ba strosa boulevarderna fram och tillbaka mellan hem och skola. det hade varit nåt! samtidigt; jag älskar ju montreal och just ikväll hade jag gjort mycket för att få svira omkring med karolina i mile end. dock tror jag inte min framtid är där för ifall den hade varit det, varför fortsätter jag hitta på anledningar till att inte åka tillbaka? 

vince staples ljuder ut ur högtalarna som tolga gav mig igår då jag hjälpte honom att packa ner sitt liv i lådor. folk försvinner medan andra kommer tillbaka. ska jag försvinna eller ska jag tillbaka? den ska jag fila på. här har ni årets hip-hop. mjao!

dit vinder blåser blåser också jag

god eftermiddag bloggen! jag sitter på barbarista och registrerar mig på dem kurser jag ska läsa i höst. efter mycket velande kom jag fram till att mina bekymmer endast var västerlännings-problem så jag valde att slopa all ångest och bara köra på den väg som ligger framför mig. om concordia inte är vad jag tänkt mig så får jag väl bara ta och satsa på paris nästa år istället. tada, problemen ur världen!

afrika känns som en distanserad dröm och jag har sedan länge gått tillbaka till dem rutiner jag har här i bergen. arbete, sömn och skrivande tar upp större delen av min tid och jag kvartar på siris golv men flyttar till eget rum redan nästa vecka. nu har jag knappt fyra månader kvar i norge och det känns för jäkla bra ska ni veta. det är fredag idag och grå moln pryder himmelen därutanför. i mina hörlurar sjunger sister nancy och eftersom sister nancy är så bra ska hon få sjunga för er också.

trevlig helg kära vänner.

då månaderna gått

det är fredag och jag sitter i min säng och skriver brev till sälen samtidigt som jag dricker kaffe och lyssnar på spiritualized och försöker förstå var framtiden är. framtiden, den är så abstrakt. även fast jag vill kunna planera mitt liv i minsta detalj vissa dagar så vet jag att någon har planer för mig som står långt bortom min kontroll och istället för att oja mig över att allt är så oklart så tror jag det viktigaste är att leva här och nu istället för i det som var då eller det som kommer bli då.

när är ens framtiden? imorgon? om en vecka? om ett år? i nästa liv? jag vet inte. jag vill kanske inte ens veta.

har spelat gitarr halva morgonen och nu värker det i mina fingrar. inte för att skryta men, jag har faktiskt blivit ganska så duktig. nu spelar jag liksom inte the rose längre utan kan riffa till det på riktigt. (inte för att jag någonsin har spelat the rose, men ja, ni hajjar?). jag och klara ska starta ett hårt mjukpops-band och det ser inte bättre ut än att jag kommer få användning för alla mina trevliga slagverk jag köpte i brazilien. jag drömde att pappa dog i en bilolycka i natt och vaknade i tron om att han precis gått bort tills jag insåg att han varit död i fem månader och inte bara ett knappt dygn. fem månader är nästan ett halvt år.

och inte vilken onsdag som helst

god morgon blogg! mina ryggproblem har börjat komma tillbaka efter ett uppehåll på en ungefärlig månad. vaknade halv åtta och kunde inte somna om trots att jag var så trött att jag nästan kräktes. jäkla rygg alltså, aldrig får man lite frid. men, jag håller humöret uppe trots att jag även lyckats dra på mig en förkylning! ska koka starkgröt och sedan pinna bort till orkanen där skolarbete ska få barrikera större delen av dygnet. stackars alla som får sitta brevid snoriga mig. ehe.

drömde att jag hittade massa gamla inspelningar på mig själv från tiden jag var med i idol så när jag vaknade trodde jag att jag varit med i idol. det har jag inte och tur är väl det. i drömmen sjöng jag som en riktigt rostig kratta och det är synd att det bara var en dröm för annars hade svt kunnat slänga ihop ett humorprogram av de där filminspelningarna och jag hade kunnat bli känd. taskigt sätt att bli känd på men ja, vad gör man inte för lite uppmärksamhet?

snart är det dags att börja söka unis in för hösten. jag har blivit så himla splittrad i var jag vill studera någonstans. skottland är ju liksom det som idag ligger närmast hjärtat men according to uni of glasgows hemsida kan man inte plugga enstaka kurser där utan måste hoppa på en undergraduate på fyra år vilket  ju känns lite maffigt. då kan jag ju lika gärna söka till tish eller annan skola i amerikatt på en gång. eller så stannar jag har i ett år och lär mig akademisk engelska så jag förstår skillnaden mellan undergraduate och postgraduate? så många möjligheter, så lite tid! här får ni en morgonsång att bita i tills jag bestämt mig:

jag tappade en ring, en fundering

hej blogg! det är natt men jag varken kan eller vill sova. det känns som att jag väntar ut någonting samtidigt som jag njuter av natten och att jag ensam kan sitta och fundera på allt jag vill fundera på tillsammans med min nypressade apelsinjuice och den där koppen te.

jag vet inte vad jag väntar på eller sådär konkret funderar över, men någonting är det nog. hade nog velat att tiden kunde gå lite snabbare och att våren redan var på ingång. hade velat att livet redan gått vidare och att framtiden fanns på plats här och nu. hade velat att jag skulle fått börja plugga på riktigt nu på måndag. jag hade också velat vara kär i någon och jag hade velat att vem det än var också var kär tillbaka. hade velat att lovis och pillan och lasse och ali och julia och amy och simon och sofia och emelie och några till hade velat allt jag vill med mitt liv och att vi tillsammans hade kunnat drömma om det som komma skall i glasgow och nyc. så mycket vilja va? och dåtidssvenska trots att jag ju lever i nuet och borde fokusera på vad som faktiskt är här och nu. men vad är här och nu? ba vem är jag och vad håller jag på med?

pratade med julia om det där med att acceptera sig själv och de sidor man har men som man kanske ibland ångrar att man fick. jag kan ångra att jag så ofta säger vad jag känner och tycker och tänker och jag kan ångra att jag blir dramatisk och vild. samtidigt älskar jag ju att jag säger vad jag tycker och tänker och känner och att jag blir dramatisk och vild. det är ju jag liksom. såhär har jag varit sedan jag föddes och förmodligen kommer jag förbli såhär tills jag dör. tänk vad trist jag varit ifall jag varit en sådan som satt och plutade med min mun och inte skojade och skrattade som jag gör. ba brytt mig om ifall någon tyckte mina knasiga klänningar var fula. äh jag är glad att jag inte blev värsta torrbollen som typ dansar stelt ute på krogen och lockat håret innan. ja. jo. ok.

nu ska jag kika klart på delfinpojken och sedan ska jag spela en runda yatzy med mig själv. trots det seriösa i detta inlägg vill jag bara att ni ska veta att jag tycker om livet och jag mår bra och jag är glad förutom när ryggen gör ont. ger er en radiohead i natten. hepp!

de norska skogarna

hej blogg! är nyss hemkommen från ett besök på biografen. jag och aina valde att skåda norwegian wood och nu har jag blivit kär i alla japaner i hela japan. synd för mig. kul för dem. är aningens bitter över att jag inte är i tokyo idag, men livet går vidare och så fort situationen återgått till normalt (om den någonsin kan det) så är det jag som hoppar på ett plan och åker och hittar min blivande make. nu vill jag bara läsa om boken och om jag letar riktigt noga hittar jag den nog i ett dammigt hörn någonstans i en utav våra boktravar. klockan har blivit natt och jag ska krypa ner i min säng och drömma om snubben som spelar kazuki i detta underbart fina och sorgliga drama. vi hörs!

med förnuft i behåll

alltså, har suttit och läst rubriker på aftonbladet.se och kom över en video där några amerikanska astronomer uppger att det funnit ett nytt "svart hål" i vår rymd. jadajada.
funderade lite på begreppet "svart hål" och kom fram till att jag faktiskt var helt okunnig inom ämnet, någonting som därför fick mig att trilla in på wikipedia. svarta hål? wow!

läs om de "svarta hålen" här! så himla häftigt, huh?

riktig kärlek brinner upp på en månad

hej blogg och god morgon! jag är precis hemkommen efter en hektiskt, men underhållande, kväll vs. natt på aroma.
om två timmar är det dags för mig att hoppa in i dushen och preppa arbetspass nummer två detta dygn.
det känns okej, verkligen. att se fulla "vuxna" människor dansa omkring och klämma andra fulla "vuxna" människor på rumpan trubbar av dig på den nivån att du inte längre fruktar morgondagen. allt kommer gå fint, så länge jag inte blir en av dem.
mitt liv kommer gå fint, så länge jag inte blir en av dem.

livet över lag känns föresten ganska okej. jag får hångla mellan varven, tjänar okej med stålar, bor hyfsat bra, har vänner/familj i min närhet. bergen är helt enkelt bra men trots detta går jag och väntar på nya spännande tider och ifall jag känner mig själv rätt så vet jag att dessa tider inte ligger allt för långt borta. norge börjar faktiskt kännas ganska så avverkat och inom kort tid tror jag faktiskt att jag är redo för att flytta hem igen. eller bort. varsomhelst men hursomhelst till ett ställe där dagens såkallade "vuxna förebilder" inte jazzar runt som en bunt sextonåringar som just förlorat sina oskulder.

ajajaj. ojojoj. dags för mig att få de där två timmarna med behövlig skönhetssömn. kan bjuda er som fortfarande är vakna på en liten nattlåt att somna till. vi ses en annan dag. hepp!