sedan kom våren

så jag blev kär igen och våren känns precis såhär just nu:



men så skrev sälen och jag fick allt bekräftat. och jag är trött på att låtsas vara stark för någon som inte vågar vara stark för mig. har kommit på att jag älskar och vill för mycket för andra. jag älskar och vill för min "nya man". han är deprimerad och orkar och vill inte själv så jag offrar allt för honom och hans välmående och jag blir ett skal. det funkar inte så. jag kan inte ge det. nu ska jag älska och vilja för mig själv, och för sälen och mig. för han kommer hit. och jag behöver inte undra eller längta mer. jag är inte galen. allt är på riktigt och mitt liv är på riktigt. ändå känner jag mig som ett virus då jag tyvärr råkade bli kär på vägen. och jag vill släppa allt för denna nya kärlek, jag vill glömma sälen och jag vill glömma den jag brukade vara. men nej. för jag är inte nåt virus. jag är så jäkla bra på allt. hopelessness. i really feel the hopelessness. hahahah, lilla livet, ska du någonsin sluta spela mot mig och istället spela med mig?

en stormig sista sekund vinter

hej bloggen. mitt liv har i det senaste känts som en film och jag vet varken ut eller in i skrivande stund. samma kväll jag sist skrev här klev han in i mitt liv som en blommande blomma. vi dansade den där tryckaren till francis bebey och vi dansade till grace slick och darkly smiling. vi säger att vi känt varandra för alltid, träffats i tidigare liv. vi pussas, skrattar, har sex, går promenader. han hjälper mig att sätta på mig strumpor när jag har målat naglarna och jag stoppar den glödande cigaretten i mungipan på honom då han har händerna fulla av gitarr eller min kropp. vi pussas, skrattar, har sex, går promenader. han betalar för kaffe och jag knyter hans skor i tunnelbanan. vi lyssnar på musik, sjunger ihop, han säger att jag är fantastisk och vacker och underbar. jag säger att han är fantastisk och vacker och underbar. och vi spenderar all vaken och sovande tid ihop under hela två veckor. och vi pussas, skrattar, har sex, går promenader. sedan kommer osäkerheten. för att jag inte vågar älska, för att jag älskar sälen, för att han har en flickvän han inte kan göra slut med. och vi pussas, skrattar, har sex och går promenader. sedan bråkar vi och kallar varandra saker vi inte menar. han berättar att han är deprimerad och inte har nåt att leva för. jag känner att vi borde leva för varandra men ingen vet hur vi ska nå fram så vi bråkar och kallar varandra saker vi inte menar och sedan pussas vi, vi skrattar, vi slutar ha sex men vi går fler promenader. vi besöker orientaliska butiker, jag lagar mat, kastar sten i kanalen. vissa dagar skiner solen och då känns allt fantastiskt. sedan inser vi att vi inte vågar älska varandra och då hugger vi båda. och blir ledsna och då minns man att kärleken är som en blomma jag inte vet hur man ska sköta och jag skriver en låt och ingen av oss vet någonting och vi blir blinda för att vi inte kan se och då säger han att han ska gå och jag säger att jag inte tolererar hot och ber honom att bara gå framför att säga nåt mer. så han går. och nu vet jag inte om han kommer tillbaka igen.


varför är kärleken så svår? här är låten!

en skräckslagen morgon blir till skrattslagen kväll

hej bloggen! idag tänkte jag skriva om hur jag bearbetar sorg och rädsla. det är nämligen en process som jag sysslat med under större delen av mitt liv. det är sjukt konstruktivt och allt sådant och förhindrar mig från att ramla ner i det där mörka hålet jag nog inte klarar att klättra upp ifrån. tack vare denna process håller jag mig stadig på stegen. men, trots att jag ständigt jobbar med mig själv, och den sorg jag bär på, så blir det aldrig lättare att vara ledsen och aldrig blir det mindre läskigt att vara rädd.

somliga dagar vaknar jag utan en gnutta förtvivlan i kroppen medan jag andra dagar vaknar upp och märker att jag blivit liten som en mygga under natten. då jag blivit en mygga vet jag att det är någonting inom mig som måste komma ut och det är därför jag skriver just nu; någonting vill ut.

den sista veckan har varit full av intressanta föreläsningar och nya intryck. jag är numera universitetsstudent med siktet på en utbildning som filmmakare. det känns så fruktansvärt bra och häftigt och intressant och precis rätt. jag har valsat på moln ända sedan i tisdags då en herr mike douglas gick igenom hur film först uppstod. idag kom verkligheten och nutiden ikapp och då jag stod i mitt gosiga kök med tanttapeter på väggarna, skrubbandes på en kopp, så kom även tårarna.

hur bra jag än har det här så saknar jag; jag saknar pappa och jag saknar mina syskon och vänner. jag saknar så mycket att det gör ont och så mycket att jag vaknar upp som en mygga vissa dagar. hur bra jag än har det här så är jag rädd; rädd för framtiden, att bli lämnad själv, att saknaden ska bli så stark att jag en dag ramlar ner i det där mörka hålet. och därför gråter jag. helt tills jag inte har några tårar fyllda av sorg eller rädsla kvar och helt tills jag känner att jag faktiskt klarar av att stå på egna ben, vilket jag ju gör och har gjort ända sedan jag flyttade hemifrån för tolv år sedan.

jag tror det är viktigt att tillåta sig att vara ledsen och rädd för livet är läskigt och fullt av tragedier. för mig har tragedierna redan hunnit vara många men tack vare att jag tillåter mig själv att vara ledsen så lyckas dem aldrig helt äta mig inifrån. tack vare bland annat denna blogg, mina tårar och musiken så hittar tragedierna ett sätt att uttrycka sig på och tack vare dessa uttryck så mår jag mycket bättre precis nu än när jag började skriva detta inlägg. jag kan om jag vill och jag vill så jag kan.

då tiden inte räcker till

god eftermiddag bloggen! jag sitter och tuggar på ett ägg och tänker att "hur ska jag hinna med allt jag måste hinna med?". jag ska posta brev och växla pengar, vaccinera mig, jobba, flytta mina saker hem till sofia, skriva ansökan, skriva referensbrev, skriva artikel till jelly, fixa försäkring, laga min dator, mecka med csn, mecka med concordia och samtidigt försöka leva. jag har prick tio dagar på mig för sedan är jag i afrika och där hade jag tänkt att enbart skriva och läsa fiktion, leva, njuta av livet.

igår när jag traskade hem till siri så hörde jag mig själv utbrista "UUUÄÄHH" vilket fick mig att tänka "man vet att man lever när ångesten självmant hittar vägar att uttrycka sig genom". jag har ångest ja, tidsångest. min lista över saker jag måste göra tycks bara växa sig större och jag drar som vanligt en sista minuten. när ska en lära sig? när ska jag lära mig?

nåja, det är inte bara stress som barrikerar min vardag. pratade med snövit tidigare idag och hon vill ha mig att regissera en tv-serie som kommer handla om ett gäng konststuderande kvinnor och hur dem hittar vägen till sig själva. ingenting är spikat ännu men jag hoppas på att kamma hem detta.

nu är ägget uppätet och jag ska sticka iväg och hitta en gosigt café att arbeta på. när dagen är slut hoppas jag hitta mig själv lite mer problemfri.

en första vinter då du är död

det slutet av juli 2011 och jag möter dig vid flygbussen. du har kommit hit till bergen för att köra hem mig. vi traskar runt i kvarteren en stund och jag minns hur jag tänker "hejdå, norge". där och då trodde jag aldrig att jag skulle bo här igen. på kvällen bäddar jag åt dig i vardagsrummet och morgonen därpå blir jag väckt med kaffe på sängen. jag är på dåligt humör men du drar dina skämt ändå och provar min nya kamera. jag har fortfarande en ful bild på mig själv där jag sitter, iklädd mitt täcke, med en kopp kaffe i handen, och surar. du åker ut till flygplatsen för att hämta hyrbilen men upptäcker hur ditt pass blivit kvar hemma hos mig så jag får åka efter. sedan lassar vi på mina saker. emelie hjälper till och jag är nog fortfarande på dåligt humör. kvart i elva kör vi och efter knappa två timmar skämtar du igen; denna gång åt att vi kört runt bergen hela två gånger utan att hitta rätt avfart ut.

vi har hunnit köra i knappa fem timmar då radion börjar rapportera om en bomb i oslo centrum och skjutningar på utöya. vår bilresa från bergen började utspela sig samtidigt som anders bering-breiviks massaker tog form. jag minns hur vi sitter där i bilen och provoceras över hur media rapporterar om al-qaida och jag minns hur vi båda drar en lättnadens suck över att norges största terrorist visar sig vara från just norge han med. när klockan blir midnatt kör vi nästan ihjäl oss i en oskyltad rondell. jag satte hjärtat i halsen och skrek på dig medan du försökte övertyga mig om att du inte sett rondellen och att du avsiktligt inte försökt få mig att få en hjärtinfarkt. jag blev sur igen. en halvtimme senare tittade du på mig med din finurliga blick och sa "ja jävlar, det där var läskigt va?". jag kommer aldrig glömma den där bilresan med dig. när klockan blir 08.00 har vi varit vakna och flyttat mina saker i ett dygn. vi stannar vid en bensinstation och du håller humöret uppe för att vi ska orka hela vägen till malmö. du betalade för en kaffe men tog två, så som du brukade.

såhär i efterhand har det slagit mig många gånger att jag faktiskt älskar alla de där karaktärsdragen som jag då kunde hata. dem gjorde dig till just dig och det är just alla dina dåliga skämt, din avsaknad av att ibland kunna vara seriös, din lätta sinne som jag saknar idag. det har snöat inatt och jag undrar vad du skulle sagt ifall jag hade berättat att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv just nu.

tillbaka till regnkonungens stad

hej bloggy! att en fortfarande kan känna sig så liten fastän att en ju hunnit bli vuxen sedan första inlägget här kom till. jag sitter i bergen igen, varken klokare eller mentalt äldre sedan sist jag var här.
egentligen har jag ingenting att säga annat än att jag saknar sälen och jag saknar montreal. här är en låt också:

sådär klyschigt som man ibland bara orkar

ja. okej, jag lovade att jag skulle rycka mig och bloggie i kragen vilket jag även gjorde. det har nog faktiskt inte varit så livat här sedan jag bodde i stavanger och tvingades blogga för att överleva dagen. oj.

anywayz. ikväll blev jag bjuden på ölafton tillsammans med mina tjejor och besökare. eftersom jag mesta tiden, bortsett från när jag jobbar, mår som en påse skridskor och ligger i sängen 12/7 så tänkte jag att det kanske vore på plats ändå. på plats att gå vidare och leva det liv jag blivit tilldelad. på plats att sluta älta.

så, jag rädade hem från min tiotimmars-dag och satte på mig smink och kläder (som inte luktar som den stege jag stått på hela dagen). jag sjöng melanie's "ruby tuesday" medan jag kletade smink i fejjan och jag var taggad. och snygg! MEN, precis då jag var redo att gå ut genom dörren nås jag av beskedet att det inte längre är ölhäng som står på tapeten. nej, här ska käkas poutine och brytas in i ödehus och vill man inte vara med kan man lika gärna stanna hemma. "jaha" tänkte jag. "jaha." "poutine." "jaha." "ödehus." "jaha."  "jahahahahahaa.  "jaha".

vad hände? jo, jag blev så jäkla ledsen. inte ledsen över att jag inte ska dricka öl och flörta med fula dudes (som jag ändå skiter i), utan ledsen över livet. ledsen för att det enda sociala umgänge jag har, utanför jobbet, inte existerar annat än i en jävla poutine och samma hus som jag försöker bevara minnen, med han jag är kär i,  ifrån. så, jag tvättade av mig min ännu inte torkade mascara och tog av mig den outfit jag, med brustet hjärta, lyckats åstadkomma. sedan satte jag mig och grät. grät över att det känns som att jag inte har något värdigt liv. grät över att den första mannen jag, på flera år, faktiskt blev kär i (som också blev kär i mig) tvingas bryta all kontakt med mig enbart för att en brud annars kanske hoppar från en bro om han inte gör det. ska det behöva vara såhär? ska livet vara så litet? mitt i all denna misär tänker jag vara klyschig och lyssna på sorglig musik och gråta och tänka att ingenting blir bra även fast jag vet att det är en myt. allt blir bättre. fram tills dess ännu en klyscha:

så stickar vi på

så, oktober rullar snabbt. för er som inte vet så har jag gått och blivit med electric chord orgel. det känns fint och höstigt och jag försöker spela små sorgliga trudelutter och plita ner små sorgliga rader till de där trudelutterna, mest för att bota mitt svidande hjärta. ja, hjärtat det svider lite och en dag ska jag berätta hela historien. utöver magnus (elorgeln, han har ett namn) så arbetar jag mest eller stickar på den halsduk som så även ska bota just mitt svidande hjärta. jag kallade det en "kommaöversorgen-halsduk" varpå seydis replikerade "jag tycker inte den ser så sorglig ut, jag tycker faktiskt den är fin". då kunde jag skratta och tänka att ja "är inte halsduken sorglig så är kanske inte jag så sorgsen heller". musik hjälper också. i alla tider. jo. 

fick mitt paket med kläder från jobbet igår och valde bland annat en herrig och grön hawaiiskjorta. i den ser jag ut som en blandning av en julgran och en semesterfirare och det känns faktiskt riktigt bra. sally och isa är här och hälsar på från njuv yårk och när helgen kommer så kan jag äntligen få spendera lite tid med de två undren. coko är förresten också här och nu när jag tänker på det har vi dubblat antalet invånare i vår lägenhet. allt för brustna hjärtan. tjipp!

stora förändringar i lilla livet

hej bloggen! tre månader har redan hunnit passera sedan vi sist talades vid. vad har hänt? jag har spelat in en hundfilm och bitit sönder en tand. mina syskon har varit här och så även kristin, emil och allison. har också varit i barcelona på primavera sound var jag såg phosphorescent, how to dress well, grizzly bear, deerhunter, four tet, solange, jesus and mary chain, james blake, glass candy, mount eerie, cayucas, dead can dance, wu tang clan, dan deacon, hot chip, dj koze, vector och the 2 bears (puh!) och säkert några fler jag råkat glömma. utöver det flyttar jag till montreal om en månad och två dagar.
det känns helt absurt och surrealistiskt och asläskigt samtidigt som det känns som det jag absolut helst av allt vill med mitt liv just nu; jobba och lära mig franska, dricka vin och hänga med kanadensare i en stad som uppmuntrar allt som har med konst och kultur att göra! lördag den sjätte juli har jag och seydis farvälfest här i malmö och strax därefter börjar jag på en ny kula. jorå. här en av mina favorita kärlekslåtar, som plåster på de sår jag eventuellt oavsiktligt råkat orsaka er läsare. vi hörs snart igen!

bortom magiska under

hej bloggen! idag har jag jobbat och sovit middag. om två knappa timmar sparkar rebban och annas födelsedagsfest igång och sedan vet jag inte var kvällen leder. hade i åtanke att gå och se born gold på debban men jag orkar verkligen inte stressa omkring ikväll. jag vill bara ta det piano, dricka lite bira och kanske få hångla med någon.

någonting som just nu känns väldigt overkligt och avlägset är att jag faktiskt inte har den blekaste aning om var jag befinner mig någonstans i höst. jag har ju sökt skolor runt om i världen och kommer jag in på någon utav dem kommer jag tacka ja utan att tveka. kommer jag inte in så måste jag bort ändå. var?

mot mörkare tider vi glider

god morgon bloggen! nu är det oktober och i samma stund som jag sitter här och skriver ligger mörkret tungt över min boning. åh, jag har längtar efter hösten! jag har längtat efter att få kliva upp innan ljuset hunnit träffa dagen, då allt fortfarande är lugnt, tyst och stilla.

har gosat in mig i filt och kofta och sitter nu och dricker kaffe och lyssnar på mysig musik som gör denna stund mer magisk än vad den hade varit om hela huset varit vaket. 

jag har hunnit gå i skolan i en månad och senare idag ska jag ha min första examination någonsin. 

undrar vad eximination är. enligt engelskans wikipedia är det i skolsammanhang ett test som bedömer ens färdigheter. undrar om jag har några färdigheter. ja, jo?

någonting som hänt under tiden jag varit borta från bloggen är att jag har upptäckt sjukt mycket ny musik. jag hade kunnat posta listor från spotten men tänker istället att jag ska bli mer aktiv här än vad jag varit under sommaren och istället får ni hålla till godo med ett fint litet youtube-klipp åt gången. först ut skickar jag emily reo, pang:

ett fortsatt svammel

hej igen bloggie! jag har ju inte skrivit på ett tag och nu kom viljan tillbaka och jag kan lika gärna fortsätta mitt dravel tills det säger stopp. maj och juni försvann snabbare än jag hann blinka. det gick så ruskigt fort! jag hann aldrig riktigt förstå att jag faktiskt klarade av skolan och jag hann aldrig förstå att jag åkte till och från barcelona. jag hann inte förstå att det redan hunnit gå flera veckor och att jag numera har ett sommarlov där jag planterat mesta av tiden på jobb. lever fortsatt i nåt postfestival-rus där jag blir nostalgisk och excentrisk så fort jag tänker eller lyssnar på något av banden som spelade. beirut till exempel. det var så sjukt bra. och jeff. lilla jeff. om det finns nåt jag hade velat se igen så är det jeff.

pingisturneringen vann jag inte, istället kom jag nog typ sist. det gör ingenting. pingpong är fortfarande min favoritsport och nästa år kanske jag tar mig till näst sista plats. har fått lite nya vänner här också. vi spelar basket och hänger ihop och jag har hopp och tro på denna sommar. stukade fingret förra veckan i en av våra basketmatcher och mitt finger gör fortfarande ont och ser mer ut som en prinskorv än ett finger. det gör inte heller någonting för jag är ju ung och i livet. om några veckor ska jag sätta mig och börja försöka styra med stipendier och visum och allt sånt som behövs inför min new york-flytt som ska äga rum nästa sommar. ett år kvar här och sedan är jag förhoppningsvis där borta resten av livet. hihi.

här får ni en bra sommarlåt jag lyssnat på en del. ha en bra dag nu va!

flickorna

jag tappade en ring, en fundering

hej blogg! det är natt men jag varken kan eller vill sova. det känns som att jag väntar ut någonting samtidigt som jag njuter av natten och att jag ensam kan sitta och fundera på allt jag vill fundera på tillsammans med min nypressade apelsinjuice och den där koppen te.

jag vet inte vad jag väntar på eller sådär konkret funderar över, men någonting är det nog. hade nog velat att tiden kunde gå lite snabbare och att våren redan var på ingång. hade velat att livet redan gått vidare och att framtiden fanns på plats här och nu. hade velat att jag skulle fått börja plugga på riktigt nu på måndag. jag hade också velat vara kär i någon och jag hade velat att vem det än var också var kär tillbaka. hade velat att lovis och pillan och lasse och ali och julia och amy och simon och sofia och emelie och några till hade velat allt jag vill med mitt liv och att vi tillsammans hade kunnat drömma om det som komma skall i glasgow och nyc. så mycket vilja va? och dåtidssvenska trots att jag ju lever i nuet och borde fokusera på vad som faktiskt är här och nu. men vad är här och nu? ba vem är jag och vad håller jag på med?

pratade med julia om det där med att acceptera sig själv och de sidor man har men som man kanske ibland ångrar att man fick. jag kan ångra att jag så ofta säger vad jag känner och tycker och tänker och jag kan ångra att jag blir dramatisk och vild. samtidigt älskar jag ju att jag säger vad jag tycker och tänker och känner och att jag blir dramatisk och vild. det är ju jag liksom. såhär har jag varit sedan jag föddes och förmodligen kommer jag förbli såhär tills jag dör. tänk vad trist jag varit ifall jag varit en sådan som satt och plutade med min mun och inte skojade och skrattade som jag gör. ba brytt mig om ifall någon tyckte mina knasiga klänningar var fula. äh jag är glad att jag inte blev värsta torrbollen som typ dansar stelt ute på krogen och lockat håret innan. ja. jo. ok.

nu ska jag kika klart på delfinpojken och sedan ska jag spela en runda yatzy med mig själv. trots det seriösa i detta inlägg vill jag bara att ni ska veta att jag tycker om livet och jag mår bra och jag är glad förutom när ryggen gör ont. ger er en radiohead i natten. hepp!

år sex är nu

tjenna bloggen! då var det alltså 2012 och jag är inne på mitt sjätte år som enda skribent här. vilka år vi haft va? nyårsnatten spenderades förresten med pompa och ståt och närmaste vänner. ojoj.
nu är jag trött och sliten och det nya livet har precis börjat. nyårslöften är inte min grej men jag antar att jag halvlovat mig att börja motionera för ryggen och jobba för ekonomin. jo.

ainas killbästis är föresten med i en norsk final. han borde ni rösta på. namnet var mikhael paskalev och du lägger din stämma här! nu ska jag kika på lite dokumentärer och bli smart för i nya livet är det endast kunskap och kärlek som räknas. puss!

dagens lilla lärdom

god morgon bloggen! imorse när jag vaknade så åkte jag tåg. vaknade av att tåget tutade asmassa och steg upp. det var inte tåget som tutat, det var min väckarklocka!
tänkte bara berätta att radical face består av en snubbe som heter ben cooper. om jag inte minns fel hette nån i oc också ben cooper, men det är inte samma. ben cooper som inte är med i oc är också med i ett musikprojekt som heter electric president. ifall ni inte hört någon utav nämnda musikprojekt är det nog dags för en lyssning så här startar vi med radical face då. ha en fin dag:

efter man provat

hej blogge! okej, är nyss hemkommen från mitt provjobbande och jag vill tro att det gått galant! de sju timmarna på plats flög iväg och alla var trevliga till tusen. eftersom jag också varit i skolan hela dagen innan min prövning så är jag nu trött som ett djur och det ska bli ruggigt gosigt att få krypa ner i sängen och slafa i sex timmar innan det bär iväg igen.

hade fått en lapp i brevlådan om att de skjutit upp tiden då de ska byta fönster i min boning. på lappen stod det också: "din nya tid är __________!" man ba: ah, schönt att ni inte skrivit någon ny tid, jag ser till att vara hemma runt då för att släppa in er! bah!

anyway, det är torsdag imorgon. jag har bara roliga lektioner fram tills det är helg och på tisdag spelar das racist i köpenhamn vilket jag sett fram emot enormt. bra tid, bra liv! vi hörs senare i veckan va för nu är det ju natt.