trots is och vita drivor längst med gatorna har de sista veckorna varit så himla bra men samtidigt kaotiska, förvirrande och smärtsamma. jag har arbetat natt i två veckor samtidigt som jag och sälen startade om vår relation och valsade fram de timmar jag inte jobbade. jag kände mig pånyttfödd och lycklig och det helt fram tills i lördags morse då han valde att göra slut med den förbaskade flickvännen som hela tiden stått i vägen. bra? ja, på sätt och vis. men, i och med det sa det också kaboom och han sprang återigen in i den gränd som är full av ångest, ånger, rädsla och förnekande. jag förstår inte, hur mycket jag än försöker så förstår jag inte.
i sex månader har vi saknat, velat och kastat bort varandra. i sex månader har vi saknat, velat och försökt igen. i sex månader har hon vaktat i hans bakhuvud och dagen han tillslut insåg att han inte kan fortsätta simma i detta destruktiva mönster så väljer han att återigen kasta bort det vi har tillsammans, det som fick honom att inse att hon kanske inte är rätt, och detta enbart för att han är förvirrad. det var samma visa i september och jag blir så fruktansvärt uppgiven och känner mig som en hjälplös kattunge i ett alldeles för högt träd jag inte vågar klättra ner ifrån. jag går sönder inombords samtidigt som mitt huvud är mer rationellt och förberett och jag inte tänker lägga mig ner och bara gråta, som sist.
ahh, lilla livet. ska du någonsin bli enkelt?
