en vinter som aldrig tar slut

hej bloggen! tionde mars är här och i natt när jag åkte hem från jobbet snöade det. vintern i montreal vill aldrig ta slut verkar det som och jag orkar snart inte snöra på mig fler varma klädesplagg för att hålla kylan borta.

trots is och vita drivor längst med gatorna har de sista veckorna varit så himla bra men samtidigt kaotiska, förvirrande och smärtsamma. jag har arbetat natt i två veckor samtidigt som jag och sälen startade om vår relation och valsade fram de timmar jag inte jobbade. jag kände mig pånyttfödd och lycklig och det helt fram tills i lördags morse då han valde att göra slut med den förbaskade flickvännen som hela tiden stått i vägen. bra? ja, på sätt och vis. men, i och med det sa det också kaboom och han sprang återigen in i den gränd som är full av ångest, ånger, rädsla och förnekande. jag förstår inte, hur mycket jag än försöker så förstår jag inte.

i sex månader har vi saknat, velat och kastat bort varandra. i sex månader har vi saknat, velat och försökt igen. i sex månader har hon vaktat i hans bakhuvud och dagen han tillslut insåg att han inte kan fortsätta simma i detta destruktiva mönster så väljer han att återigen kasta bort det vi har tillsammans, det som fick honom att inse att hon kanske inte är rätt, och detta enbart för att han är förvirrad. det var samma visa i september och jag blir så fruktansvärt uppgiven och känner mig som en hjälplös kattunge i ett alldeles för högt träd jag inte vågar klättra ner ifrån. jag går sönder inombords samtidigt som mitt huvud är mer rationellt och förberett och jag inte tänker lägga mig ner och bara gråta, som sist. 

ahh, lilla livet. ska du någonsin bli enkelt?

när satans hästar slår sig fria

hej blogg!
jag är i chocktillstånd. min mormor dog i natt! eller vafan, dödsbeskedet nådde mig inatt!
vet liksom inte riktigt vad jag ska tänka eller tycka. samtidigt som jag blir så extremt ledsen så känns allt bara: jaha?
ringde både simon och pappa och gav beskedet. de reagerade (i mitt tycke) som mig men ju mer jag tänker på det destro värre känner jag mig och desto värre mår jag. vafan?

min mormor var en av de värsta människor att möta. jag hatade att träffa henne, jag fasade varje möte och därför sköt jag upp det. lyckades undgå en sammankomst. man kan säga att jag nästan vägrade att träffa henne och överhuvudtaget ha kontakt med henne. senast en vecka sedan uppmuntrades jag till att ringa den gamle damen, något jag avstod från, just för att hon faktsikt var jäkligt jobbig att prata med. och nu är hon död! DÖD! tänker att jag hade kunnat anstränga mig, åtminstonde lite, men istället undvek jag henne bara för att hon inte behagade mig. vad om henne? var jäkla skitgång vi sågs betydde ju så jäkla mycket, gjorde henne så glad och fick henne så stolt. istället för att värdesätta detta så ignorerades det in i den ynka grad att vi tappade all kontakt ever made. varför var jag inte ett bättre barnbarn? hur svårt kan det ha varit att bara ringa i tre ynka minuter, för att visa någon så när uppskattning? jag känner mig som världens sämsta människa. satan. döden. helvetes jäkla döden.

ska jag skratta åt livets jäkla ironi eller bara gråta, för just nu känner jag mig ju jävligt nere. med all rätt!