var skåpet skall stå

så var tanden ute. puh! jag har infektion i tandköttet, en släng feber och hiskeligt ont i hela halva huvudet och munnen. känner mig dränerad. med ingen energi i kroppen men massa energi jag behöver få utlopp för så skriver jag. sida efter sida efter sida. blir rastlös och förbannad över att inte komma framåt snabbare, vill inte skriva mer utan istället vara ute och gå på mina två ben, genom regn och rusk om det ska vara så. framåt i livet och genom världen. sen vet jag att universum har full koll på allt och att hon placerat mig här i denna sits för att jag har någonting jag behöver fundera på. så jag funderar och jag skriver mer, och blir rastlös och rotlös samtidigt som jag också numera är lite visdomstandlös. det känns som att mitt huvud ramlar av. sofia är ute och svirar och imricken och viljar snusar i sina sängar. själv tänkte jag baka veganska kanelbullar nu mest för att jag behöver jorda mig själv och har längtat efter att knåda lite deg. dom säger att jag är miljonär och det tackar jag för. snart vänder jag blad, i väntan på att livet ska greppa tag i mig samtidigt som någon vill hålla mig i handen. 

virvelvind

mina tankar är en virvelvind som bygger nya världar runt omkring mig. all den smärta jag tidigare känt har idag blivit styrka och jag växer i kraft samtidigt som jag ser min framtid veckla ut sig framför mig. 

ett litet slag kändes allting hopplöst och jag ville ge upp. helt tills jag påminde mig själv om hur gärna jag står upp och slåss för denna magiska planeten och våra fantastiska hav. länge har jag vandrat ensam i min övertygelse om att vi ännu har en chans att rädda denna jord, en känsla i magen säger att jag inte behöver gå ensam mycket längre och jag gör mig redo för nästa kapitel i livet samtidigt som jag knyter ihop det som varit. 

jag är i bergen. imorgon ska jag dra ut en trilskig visdomstand och på lördag ska vi sprida delar av julias aska uppe på flöjen. efter det tänkte jag sakta packa min kappsäck och göra mig redo för att röra mig vidare och in i framtiden. jag har ännu kärlek i blodet och efter att ha fyllt på mig själv ett slag så börjar jag återigen bli redo att dela med mig och fortsätta släppa mina kärleksfrön var jag än hamnar. jag ser fram emot allt som kommer och njuter av lugnet före den rofyllda stormen. 

för tidigt att säga var jag är på väg, för sent för att åka tillbaka

jorden var den vackraste plats jag någonsin sett. jag blev kär i allt och alla jag träffade.

så många fantastiska ljud och så många fantastiska färger. och alla människor! det kändes som att mitt hjärta exploderade och jag ville dela med mig av allt det fina jag fått. så jag gav och gav och gav helt tills där inte fanns någonting kvar. bara tomheten och en vetskap om att vi kunde byggt någonting underbart. istället kastade vi och våra egon bort allt. varför?

nuet

oj halloj bloggy, det var inte igår! puh, har verkligen ett helt år hunnit passera sedan jag sist skrev här? det verkar inte bättre än så. det är så mycket som hänt sedan sist och jag önskar att dela med mig av allt, men först tänkte jag dock blicka framåt. ikväll serverar jag drinkar på misirlou bar i prenzi för att sedan göra mig redo för morgondagen då jag åker till bianca i polen. hurra! som jag är värdig denna tvådagarssemester coming up! jag ska få träffa min älskade vän havet för första gången på snart ett och ett halvt år. känner mig blödig och sentimental, priviligerad menutan skam. dags att rädda världen kompisar. jag förtjänar att återhämta mig vid havet en kort sväng. vi ska förresten spela in en kort pilot för den klimataktion/short doku jag jobbar med och tänkte pitcha för SVT på söndag. big things happening! jag ser fram emot att se pengar rulla in så att vi sen ba kan go all in rädda planeten-mode. jag förresten blivit förälskad, i en mystisk man som har ett namn som börjar på m. mer än så säger jag inte för stunden. dock är jag pepp, på allt där livet har att erbjuda. mmm!

som du saknas

kärlek kan aldrig förlora

det största heartbreak

ett steg framåt

hej bloggen! livet flyger förbi och jag känner mig levande och lycklig. jag jobbar nästan hela tiden, men det är fantastiskt och jag njuter av nästan varje sekund. utöver greenpeace har jag tagit på mig diverse små filmprojekt och nu i helgen filmade jag ett konstkollektiv här i berlin då de planerade och utförde ett helt fantastiskt skogsrejv långt utanför stan. klubbscenen här har verkligen fått en törn i sidan pga. corona-situationen i vår värld som är så skev. ikea och h&m får hålla öppen medan livemusiken har tvingats in i den digitaliserade världen. i reaktion på detta har folk nu tappat tålamodet och börjat organisera events runt om stan. allt sköts snyggt och ansvarsfullt och lyckas helt fram tills någon tjallar. jag känner mig priviligerad som får ta del av spektaklet bakom scenerna och att dokumentera denna tid för kommande generationer. ju mer jag lär mig, desto mer övertygad blir jag om att jag måste jobba med politik, och ja, det känns som en ynnest att få vara mig just nu även om kroppen min är trött och timmarna jag sover är få. kanske lever vi fler än en gång, men det här livet just nu händer bara en gång och jag vill se till att inte kasta bort min tid på onödiga saker då det finns så mycket arbete som måste bli gjort.

en liten uppdatering

åh som jag saknar att gå på konsert. det sista bandet jag såg innan världen gick i lockdown är big thief i början på mars. det var sådär bra att jag nästan grät. nu har dom släppt ny låt också, och jag vill aldrig sluta lyssna. önskar att musik och kulturliv börjar rulla snart igen, annars finns det risk att jag kanske blir galen. sen har jag förresten börjat jobba för greenpeace, och köpt en cykel och nu är det också nästan sommar. jag längtar tills daniel kommer hit och hälsar på. här har ni den nya låten, so long tills nästa gång. kram!

tvära kast

hej bloggen. det är torsdagskväll och jag sitter hemma och är aningens hög. lyssar på jon hopkins i mina hörlurar och tänker att visst finns det väl en himmel och en världrymd som jag kan få försvinna ut i då detta stök väl är över och livet har fällt tillbaka ridån. jag hoppas så iallafall, och tonerna talar hoppfullt för att det är så.

för dryga tre månader sedan satt jag var jag sitter nu - vid mitt skrivbord, i mitt rum i pankow. jag tänkte på framtiden som någonting ljust. en plats där jag efter år i vilsenhet äntligen var kapabel till att gå framåt. jag pratade om världen som mitt hem och om att jag får höra hemma överallt, var jag än vill höra hemma, där jag känner att jag hör hemma. jag pratade om att jag skulle prova någonting nytt, att nu stanna kvar efter år av flykt. det var tid för mognad och tid för att växa. jag ville bort från gamla vanor och jag var redo att bryta mönster i mitt beteende som jag efter år av självrannsakan lyckats kartlägga. och jag kände mig så levande, som jag alltid gör precis innan det vänder. jorå, jag ville vara här och jag tänkte vara här. sen så kom livet dundrandes i sådan faslig takt och fick mig att tappa allt fotfäste. jag blev förälskad och kär och upp över öronen. i en man i sverige, och sundsvall av alla platser. all den tid jag tänkt att jag ville spendera här blev tid jag längtade efter att få fylla med honom. det är då inte lätt att vara förälsad. när jag insåg att min lycka inte kan hänga på någon annan än mig själv så jag kastade mig ut och fortsatte leva här som planerat. sen kom corona-viruset och allt stängde ner. jag blev fånge i berlin och i mig själv och just nu längtar jag mer bort än vad jag någonsin innan gjort. mest av allt längtar jag nog efter mig själv och den jag hann bli innan allt kickade in. jag var inte rädd längre. nu är jag rädd mest hela tiden, och jag vet inte längre var jag är på väg.