ett tappert försök till uppmuntran

ne ni, vad håller jag på mig? sitter och beklagar mig över att jag inte ska till japan och bli radioaktiv. vad är det för stil?
livet flyter på i obehaglig takt och jag är bitter och miserabel mellan varven men om man gräver lite djupare så är mitt liv generellt väldigt bra och jag har egentligen ingenting jag direkt bör klaga på.

eventuellt hoppar jag, linda och lovis på varsit plan till new york och kanske blir det där jag får plocka körsbärsblommor om två veckor istället. jag lever, är varken radioaktiv eller död och har alla möjligheter i världen. håller tummarna för att allt lungnar ner sig på fukushima inom den närmsta framtiden och att jag, om inte allt för länge, får en ny möjlighet att peta in japansk sushi under min överläpp med lite sprit i handen och en snygg plastig peruk på min skalle.

ger er en liten håkan som godnattsång och utlovar som grädde på moset något mer regelbundna uppdateringar i framtiden. hepp!