som allra minst

hej bloggen! just ikväll är montreal lite för stort och jag lite för liten. hade önskat att mina syskon varit här och att pappa hade levt och att jag kunde skypea med honom just nu när allt känns extra läskigt och överväldigande. pratade med agneta om farfar och fick veta saker jag inte tidigare visste. som att han tyckte om att sola. och att han smugglade in en kakadua i sverige efter en av hans turer till paris "där han hyrde ateljé och gick runt med basker och lekte konstnär". dem tyckte tydligen inte om varandra, agneta och farfar. jag undrar varför. 

tänker återigen på hur jag bara har mig själv i hela världen och på hur mina kommande barn aldrig kommer få ha en morfar eller mormor eller kanske ens en pappa. blir rädd för att jag kanske aldrig kommer hitta någon att dela glädje och sorg med, någon att ha barn med, någon att älska och att bli älskad av. hur blir man ens flickvänsmaterial kan jag undra? är jag för knepig? kommer det bli så att jag kommer tvingas skaffa barn med en främling som aldrig ens kommer veta att han blivit far bara för att ingen vågar släppa in mig i sitt liv? är jag verkligen så farlig som alla verkar tycka? jag vet inte. och, egentligen spelar det väl ingen roll för faktum kvarstår ju och oälskad är jag ju så kanske är jag ändå bättre i singular. tvåsamhet, vad är ens det? 

ne. usch. jag ska nog lyssna på winter aid en gång till och sedan gråta lite innan jag går och lägger mig. tårar löser alla bekymmer.