i landet långt borta

trillade av en slump in på ett inlägg som författats här i bloggen för sisådär snart sex år sedan och detta resulterade i att jag började läsa igenom en rad gamla inlägg. med blandad ångest/nostalgi insåg jag, till min stora fasa, att jag gått och blivit aningens tråkig i förhållande till vad jag var då. förr i tiden delade jag ju med mig av nattliga bravader, fylla, hångel, obäddade sängar, onda ryggar, män jag förälskat mig i och spontana nattpromenader vilket det inte blir mycket av här nuförtiden. istället nämner jag upprepade gånger min olycka och osäkerhet.

är jag olycklig och osäker i förhållande till vad jag var då? både ja och nej. för sex år sedan levde min pappa, det ingav en säkerhet och trygghet som inte går att förklara i ord. nu är han död och ja, än har jag inte kommit över den sorgen (vilket såklart ger mig en melankoli som ibland kan vara svår att skaka av sig). men över lag, nej jag är nog snarare mer självsäker i vem jag är och hur jag ska hantera den olycka och osäkerhet som ibland rinner över mig vilket också är varför jag skriver om den.

det känns lättare att kanalisera mina "riktiga" tankar här idag eftersom jag inte längre fruktar att någon ska trilla förbi och döma mig efter vad jag skrivit. jag har insett att det är okej att vara olycklig och osäker för jag har förlorat både en och två föräldrar och jag står på vingliga ben i ett land som är långt borta från allt jag är uppvuxen vid. det är den olyckan och osäkerheten. sedan har vi lyckan och säkerheten också. jag vet inte var jag vill men jag vet åtminstone att jag är och att jag överlever. jag är här för att jag vill vara här och jag tror att jag hanterar min ångest, stress och sorg på det absolut bästa sättet för mig; genom att vara ärlig och uppriktig i hur och vad jag känner och tänker. jo.

sedan kan jag ju dock tycka att det är okej att slänga in ett hångel här och där men ja, det blir inte mycket av det nuförtiden. min filmdejt cancellerade filmen och istället spenderade jag aftonen med min kurslitteratur. om prick en vecka är jag klar med mitt första år förutsatt att jag får in mina sista uppsatser. eftersom jag hatar att läsa teori så känns det motigt så alla krossade fingrar för mig tas tacksamt emot. sedan har jag också hört att våren ska komma hit nästa helg. det är på tiden för nu orkar jag inte mer vinter.